Som sagt, så tänkte jag börja med att prata om själva pesten, för att sedan komma in på boken. Det blev ett fruktansvärt långt inlägg. Därför delade jag upp det i två delar. Är du intresserad av virus och sådant så tycker jag du ska läsa båda. Vill du mest skratta åt dumma 1700-talister kan du läsa bara om boken.
Pestilens – om pesten
Pestdagboken – om boken
A journal of the plague year av Daniel Defoe fick mig eld och lågor över alla fantastiska fakta om böldpest. Defoe skrev boken 1722, nästan sextio år efter att pesten drabbade london, 1665. Förutom att huvudpersonen är en självgod skitstövel, som gör allt det rätta och allt det felaktiga av helt fel orsaker… Så är det en väldigt fascinerande berättelse om att överleva pesten i London.
Jag blev fruktansvärt less på Defoes 1700-talsspråk, men samtidigt var beskrivningen av pestutbrottet fruktansvärt intressant som research och en fantastisk källa till inspiration för en virusroman. Jag känner mig nästan redo att skriva den nu. För att jag är en väldigt vänlig och snäll människa tänkte jag därför nu även ge dig den informationen. Kanske särskilt så att du slipper läsa A journal of the plague year.
Du kan med fördel jämföra pesten med zombiesmitta eller annat apokalyptiskt mänsklighetsutrotande virus.
Här följer allt du behöver veta om A journal of the plague year:
Yersinia pestis
Pesten enligt Defoe
Defoe beskriver pestens förlopp i London 1665 på ett väldigt svårtillgängligt sätt. Han hoppar ständigt fram och tillbaka genom tiden och mellan ämnen. Han upprepar sig ofta och framhäver gärna sin egen huvudpersons förträfflighet istället för att berätta något saftigt från epidemin. Språket är enkelt nog, även om han skriver alldeles för långa meningar och gärna (jamen rimligtvis) använder ålderdomliga ord och uttryck. Det är framför allt konstruktionen av berättelsen som gör den obekväm att läsa.
Å andra sidan är det faktiskt en bok från 1700-talet och Goodreads beskriver Daniel Defoe så här:
”Defoe is notable for being one of the earliest practitioners of the novel and helped popularize the genre in Britain. In some texts he is even referred to as one of the founders, if not the founder, of the English novel.”
Med det i tanken kanske man kan förlåta honom för att han inte bygger upp sin roman på ett särskilt genomtänkt eller ”traditionellt” sätt. Det kan tänkas att ingen hade tänkt på att tänka på det. Lite rimlighet i kraven kanske är på sin plats, okej.
Pest-kontroll
När pesten börjar märkas i samhället flyr de rika. De veckovisa rapporterna visar ökat antal döda, men få tillskrivs pesten. Defoe spekulerar att det beror på att man inte gärna ville märkas som pestsmittad och därför mutade inspektörerna att rapportera dödsfallet som något annat.
Genast vid utbrottet började diverse kvackare dra fördel av andras olycka och skrev ut mediciner, amuletter och gift att bota pesten med. Defoe tror inte på sådant, men tror att riktiga läkare ändå kan bota sjukdomen innan den framskridit.
Redan tidigt införs regler för att hålla smittan i schack:
- Man stänger hus där smittade finns, forslar bort de döda så snart som möjligt (en läxa sedan utbrottet 1603) och kan på så vis hålla smittan nere.
- Man utsåg sk examiners/inspektörer, som samlade information om vilka hus som var smittade och skickade dit watchers/väktare, som vaktade huset dag och natt och såg till att ingen gick in eller ut. Väktarna hämtade även förnödenheter åt de boende, som satt fast i sitt stängda hus i minst 40 dagar.
- Man utsåg även searchers/sökare, som var ärbara kvinnor och som undersökte de döda för att se vad de dött av. De upprepade sedan sina fynd för läkarna, som bedömde om de hade rätt eller fel.
- Chirurgeons/Kirurger fanns tillgängliga i pesthusen och kunde även följa med sökare för att titta på de döda och de ännu inte döda. De betalades av de sökta husen.
Pestdoktor
- Nurse-keepers/Sköterskor kunde utses att ta hand om de sjuka och kunde stängas in i husen i 28 dagar om någon dog.
- Man var skyldig att rapportera till inspektörerna om man såg tecken på att någon var sjuk, inom två timmar från upptäckten. Vid upptäckt av smitta sattes man i karantän i sitt hus i 40 dagar.
- Innan man fick använda huset igen måste det vädras och man brände kol och parfymer i alla rum.
- När man stängde ett hus för karantän så stängde man in alla som bodde där. Därför passade många på att fly innan väktarna kom för att stänga det.
- Om en besökare från en annan församling fanns på plats kunde man återföra denna efter mörkrets inträde och stänga in den i sitt eget hus i 20 dagar.
- Man begravde de döda efter solnedgången och före soluppgången. Man fick inte samlas i kyrkan för begravningen och även begravningar för de som inte dött i pesten ställdes in. Kroppen begravdes minst 6 ft djupt, ofta i stora gropar med många kroppar tillsammans.
- Några saker fick inte tas från huset inom två månader efter smitta.
- De stängda husen med smitta märktes med ett rött kors och texten: ”Lord, have mercy upon us.”
- Sökare, kirurger, sköterskor, dödgrävare och andra fick inte gå på gatorna utan att hålla i en lång röd stav som märke för sitt arbete. De fick inte göra sällskap med någon.
- De sk Hackney-vagnar forslade infekterade människor till pesthuset. De fick därefter inte skjutsa andra innan de vädrats ordentligt i 5-6 dagar.
- Man måste sopa gatan, särskilt utanför sin egen dörr.
- Rakers/Sopare forslar bort skräpet från husen och anger sin ankomst genom att blåsa i ett horn.
- De döda hämtas av dödsvagnar på natten av ”sextons” (~kyrkvaktmästare), vilkas ankomst annonseras av en klocka.
- Man fick under pesten inte handla eller äga stinkande fisk, ohälsosamt kött, gammalt korn eller dålig frukt.
- Man fick inte:
- ha djur i staden
- samlas i grupp
- tigga
- festa
- spela upp pjäser
- bli full och oregerlig
Väktarna som vaktade de stängda husen var inte populära och utsattes ofta för häcklande och våld. Ca 20 väktare dog på sina poster när de attackerades av de instängda eller deras grannar.
Många väktare lurades också iväg på ärenden varpå de instängda flydde och lämnade huset tomt på levande. De hjälpte då till att sprida sjukdomen, ofta utan att själva veta om att de bar på den.
I värsta fall kunde ett hus som var stängt i 40 dagar pga smitta senare drabbas av ett nytt fall, varpå de 40 dagarna startades om på nytt. Det behövde inte ens vara ett riktigt fall av pesten eftersom många tog det säkra före det osäkra och kallade alla sjukdomar för pest under den här tiden. Slutligen kunde en av inspektörerna som undersökte de boende, ta med sig pesten varpå hela hushållet dog.
Det är nästan skrämmande hur liknande reglerna var under Tredje pandemin, 1897.
Loppor sprider pesten
Spekulationer och gissningar
Defoe lade märke till att de som häcklade de sjuka och som var ateistiskt lagda ofta snart dog av pesten.
Defoes teori varför pesten spreds så snabbt var att sjukdomen kom från tjänarna ”who conveyed the fatal breath into them”. Dessutom var det inte tillräckligt med ett pesthus för hela London. Han tyckte även att det var onödigt att stänga in människor i sina hus. Man behövde bara stänga in de sjuka, ansåg han. Särskilt tråkigt var det när familjer låstes in med sina tjänare, för att en av tjänarna blivit sjuk.
Defoe trodde inte att det var en infektion, men inte heller att det var ett slag från himlen.
Han observerade att sjukdomen såg olika ut i olika fall. De flesta fick svullnader och bölder på halsen och i skrevet, som blev hårda och smärtsamma och gick sönder. När de inte gick sönder måste de tas hål på, ibland med frätande syra. Bölderna kunde göra så ont att människor tog sina liv. Mot slutet blev de galna och förvirrade. Andra visade aldrig några symptom, utan fick en invärtes blodförgiftning och dog plötsligt utan att själva känna till sin smitta.
Defoe karakteriserade tre sorters pest: Den som genast överväldigade kroppen med feber, kräkningar, huvudvärk och ryggvärk. Den som orsakade smärtsamma svullnader, och den som inte gav några symptom alls förrän den smittade föll ihop och dog.
Man försökte skydda sig mot smittan på många sätt. Man undvek kroppskontakt, överförde pengar via en kruka med vinäger, gick runt med flaskor fyllda av parfym och starkt luktande ämnen. Man undvek varandra på gatorna och på fälten och försökte samtidigt gå mitt i gatan, för att inte komma nära de infekterade husen.
Kvinnor påverkades mest under pesten, tyckte Defoe. De blev mest desperata, orädda och tjuvaktiga. Han tyckte också att de fattiga betedde sig väldigt dumt när de inte stängde in sig och istället arbetade och försökte få ihop pengar till mat.
Stor arbetslöshet drabbade London under pesten. Handelsmännen hade flytt, sjömännen fick inte stiga iland eller till sjöss. Det blev svårt att försörja sig och många dog av hunger istället för av pesten. (Ändå klandrar Defoe de fattiga.)
London blev så tomt på folk av död och rädsla för att gå ut att gräs började växa mellan gatstenarna.
Bland de sjuka var det vanligt med ihållande skrik och klagan på grund av smärtorna och mot slutet sprang de ofta genom gatorna, galna av smärta och sjukdom. Ofta sprang de på natten, men ingen vågade stoppa dem av rädsla för att själva bli smittade. Sedan dog de och föll ihop på gatan.
Man spekulerade i att de smittade faktiskt ville smitta andra. Antingen låg det i smittans natur, eller så låg det i människans natur, vilken smittan kunde blottlägga. En annan teori var att de smittades mänsklighet hade korrumperats, att de när de väl var smittade inte kunde tänka sig ett värre öde och att de därför ville se till att ingen annan heller hade någon framtid. Eller att de i desperation slutade tänka på andra när de själva var i så stor fara.
En del spändes fast i sina sängar för att de inte skulle ta sig ut. En sjuk man tände då eld på sig själv för att få dö och slippa smärtan från bölderna.
När det var som värst hittades dödsvagnarna på kyrkogården eller fallna ner i graven, eller hittades på vägen, spillande döda kroppar efter sig när föraren flytt eller dött.
Defoe tröstar sig mot slutet med att även om pesten dödade många, så var det iaf tur att London brann året därpå, för då kom handeln i riket igång igen eftersom man behövde fylla förråden med det som brunnit upp, av vilka stora överskott funnits efter att så många dött och andra länder vägrat att handla med engelska varor under utbrottet.
Slutbedömning av A journal of the plague year
Som information om böldpesten är A journal of the plague year väldigt bra. Den är förvisso från 1700-talet, men upplevelsen av smittan bli ganska tydlig och det är förmodligen en av få rimliga redogörelser för verkliga epidemier. Huvudpersonen, H.F, är verkligen en självgod skitstövel. Han missar aldrig ett tillfälle att höja sig själv till skyarna, läxa upp läsaren med gudfruktiga ord eller att sparka på de fattiga. Dock är ju Defoe barn av sin tid och kan förmodligen inte klandras särskilt hårt för sin syn på de mindre lyckligt lottade.
Jag blev fruktansvärt less på 1700-talsspråket, men samtidigt var ämnet så pass intressant som research att jag kunde fortsätta. Och även här kanske nackdelarna hör tiden till.
Ett exempel då på vad som gör språket så fruktansvärt obehagligt att läsa:
”But as it appeared they had not, so the mob had no notion of finding stores of provisions there if they had broken in, as it is plain they were sometimes very near doing, and which: if they bad, they had finished the ruin of the whole city, for there were no regular troops to have withstood them, nor could the trained bands have been brought together to defend the city, no men being to be found to bear arms.”
s. 71
Det är alltså bara en enda mening, det där. Och då nämner han inte ens sådana gamla ord jag ofta måste slå upp för att vara säker på den ålderdomliga meningen av (t ex misscarriage).
Men… aldrig har jag varit mer sugen på att skriva en virusroman. Aldrig har jag heller känt mig mer redo. Om inte annat så kan jag relatera till den här ”sanna historien” när jag tänker på lästa eller kommande virusromaner.
Det jag fastnade för mest var som sagt själva ämnet. Och att den här verklighetsnära beskrivningen av att överleva pesten på så många sätt kunde likna beskrivningen av att överleva zombiekatastrofen. Är zombiesmittan ett påhitt sprunget ur pesten? Båda blir galna och springer genom natten på jakt efter människor att smitta. Hela idén med att de sjuka är ute efter att smitta de friska känns som zombiesmittan rakt av. Kombinerat med symptom och galenskap är det inte så svårt att se det som samma sjukdom.
Förmodligen är det en grundläggande rädsla vi känner i båda fallen, att vi inte bara riskerar att bli sjuka, utan att det kanske dessutom finns en avsikt att smitta oss.
Det var så mycket som var intressant i A journal of the plague year. Den väckte så många tankar och gav så mycket. Jag kan inte ens redogöra för hälften här och då har jag ändå fyllt två inlägg.
Som zombieälskare blir jag därför lite av en pest… eh… -konnässör. Jag tror att jag måste hitta fler böcker om pesten. Och kanske gärna lite bättre böcker. Har ni några att föreslå?
Pestens offer
Med Defoes avslutande ord avslutar jag även den här recensionen:
– A dreadful plague in London was
In the year sixty-five,
Which swept an hundred thousand souls
Away; yet I alive!
H.F.
Feuerzeug - Brinner för böcker 