Kategoriarkiv: Varning

Vampyrbok utan vampyrer

När läser jag någonsin romantiska böcker om studenter i en amerika? Jo, det händer tydligen. Den första är The Raising av Laura Kasischke.

Huvudpersonen är så där skönt osympatisk, omgivningen diffust idyllisk, bipersonerna ungefär lika osympatiska, och Kasischke broderar ut sina kapitel med långa miljöbeskrivningar och ingående detaljer om personernas kläder, som att hon fick betalt per ord.

På den lilla skolan i den amerikanska småstaden någonstans i mellanvästern, försvinner kvinnliga studenter då och då, men eftersom skolan inte vill ha dålig publicitet, och en vet ju hur unga kvinnor är, så följs det sällan upp. I The Raising nystas historien om kvinnorna långsamt upp, med hjälp av flera personers perspektiv. Vi följer den unge mannen som egentligen bara vill slappa och röka på, den unga mamman som är lärare på skolan och inte får livspusslet att gå ihop, och den lesbiska läraren som har mycket att dölja, och mycket att förlora.

Jag förväntade mig hela tiden att det skulle dyka upp en varulv, en vampyr eller ett spöke, men något sådant ingår inte i Kasischkes berättelse, som dock berättas på precis samma sätt som de böcker vi faktiskt får vampyrerna att gotta oss i.

Det tog en bra stund innan jag kom in i handlingen, eftersom Kasischke som sagt broderar ut sig något vansinnigt. Jag tappade tråden och fick läsa om stycken, och till slut hoppade jag över de flesta beskrivningarna.

Men när jag väl kom in i handlingen så var det riktigt spännande. Karaktärerna är stereotypa, men det blir bra ändå. Sexismen flödar över sidorna på ett ”charmigt” sätt, och jag kunde nästan förlåta det.

Allt sammantaget så tänker jag nog fortsätta att läsa romantiska böcker om små skolor i USA ungefär lika ofta i framtiden, som jag gjort förut. Dvs nästan aldrig.

Annonser

Den femte uttråkningen

Jag brukar ganska ofta förföras av vackra omslag med snitsiga slagord, som t ex när jag hittade superfullpoängaren Wool. Men den här gången gick jag på en rejäl nit.

Jag skaffade The 5th wave enbart på impuls. Den hade ett snyggt omslag, och det stod ”They are coming for us. All of us.” Och på baksidan:

”The 1st wave took out half a million people. The 2nd wave put that number to shame. The 3rd wave lasted a little longer, twelve weeks… four billion dead. In the 4th wave, you can’t trust that people are still people. And the 5th wave? No one knows. But it’s coming.”

Problemet är, att boken utspelar sig efteråt. Författaren, Rick Yancey, börjar briljant med en ung flickas vandring genom ett öde landskap där hon hoppas slippa möta någon, eftersom hon inte vet om de är människor eller utomjordingar. Hon är ensam och rädd, och tänker tillbaka på hur utomjordingarna först kom till jorden, på alla som dött och på familjen hon förlorat.

Det är ganska gudomligt bra ett tag.

Sedan vill Yancey vara lite fräsch och ny och unken på samma gång. Så han skippar framåt och låter oss uppleva den här femte vågen, som ärligt talat blir ett enda stort antiklimax. Hypen håller INTE.

Handlingen går från dystopi till emoartad tonårsfars. Den unga tjejen utsätts för en rad allt mer osannolika sammanträffanden, och stämningen är som bortblåst.

Jag kunde dessutom känna exakt när det hände. Från ett kapitel till ett annat föll hela korthuset ihop. Poff. Blärk.

Råkar du få boken i händerna så kan du läsa till sidan 101. Sedan är det inte värt det. Tänk istället ihop en egen mitten och ett eget slut och var nöjd och glad.

Om du ändå vill läsa mer, så blir det lite bättre ett tag mot slutet, men det är liksom inte bra nog ändå. Det hela är nästan exakt som när jag läste The first days av Rhiannon Frater. Den bokens ursäkt var att den var en debutbok, och från början skriven som en följetong på en blogg. Den här boken har ingen sådan ursäkt vad jag vet. Den är bara dålig.

The fifth wave får fem hundra minus. Och då har jag inte ens något betygssystem.


Stephen Kings bok om skrivande

Jag läste Stephen Kings On writing och led igenom det mesta.

Det är ingen bok om skrivande, ifall vi menar en handledande fackbok. Det är mest en biografi över hur Stephen King blev författare, hur han led och slet och strävade. Sedan på slutet, så ger han några tips, ungefär samma tips som finns i exakt alla skrivandeböcker.

Fördelen med On writing är att den är snabb- och lättläst, eftersom det inte är någon fackbok. Nackdelen är att den ger mycket lite i fråga om exempel och praktiska tips, samt att den är på engelska.

Jag förstår att den är uppskattad som inspiration, men jag förstår verkligen inte hypen. Det finns mycket bättre böcker om skrivande. T ex Lars Hesslinds lilla volym Författarskola. Och jag tror absolut att det finns många fler mycket bättre skrivandeböcker där ute.

Tipsa gärna om de bästa skrivandeböcker ni hittat.


Nyanser av övertalning

Fifty shades of grey, alltså. Som om inte tillräckligt många har skrivit om den redan. Men vet ni vad? Det var tillräckligt många som påstod att den hade någon slags värde, för att jag skulle tänka: ”Okej, jag läser den väl då. För att se vad allt ståhej är om, och för att det börjar likna allmänbildning att ha läst den jävla boken.”

Så, nu har jag läst den jävla boken. Och vet ni vad? Den har INGA SOM HELST kvaliteter, värda ens fem minuter av er värdefulla lästid.

Fifty shades of grey av E L James

Fifty shades of grey av E L James

  • Den är INTE feministisk.
  • Det är INTE särskilt mycket sex i den (har ni läst en bok med sex i förut?)
  • Det sex som finns är INTE särskilt hett (mest en hel del smekande över magen och längs låren)
  • Det är värdelöst språk
  • Det är värdelösa, papperstunna karaktärer
  • Det är osammanhängande, tråkigt och utdraget
  • Det är inte trovärdigt
  • Det är inte spännande
  • osv osv osv

Så varför läsa? Låt bli, för fan. Det är skit. Det suger. Det borde aldrig ha blivit populärt. Det är helt otroligt att det sitter en E L James och cashar in på detta fullständiga novell-på-forum-skräp.

Någonstans hittade jag den här lilla seriestrippen, som beskriver väldigt väl varför 50 shades inte är feministisk:

One shade of Grey

One shade of Grey

För hade 50 shades varit feministisk öht, så hade den inte handlat om hur en jävla vampyrwannabe går omkring och beklagar sig över att han är så opassande för henne och hur han till och med är farlig för henne, och hur inte alls borde ha med honom att göra, samtidigt som han överöser henne med presenter och erbjuder henne ett slavkontrakt.

Och den hade inte gått ut på att den lilla oskulden säger nja och nja och nja och sedan mot sin vilja dras in i någon slags sexlek som såklart slutar illa för henne, precis som vampyren lovat.

För övrigt är den lilla oskulden förmodligen hjärnskadad. Hon ramlar hela tiden utan orsak, och hon kan verkligen inte hantera sitt intag av alkohol, trots att hon dricker vin ungefär varje dag (det är också ett aber). Hon kan dessutom inte formulera sig i sällskap av vampyren, och hon kan inte bestämma sig för vad hon känner, eller om hon känner någonting alls.

Jag skulle rekommendera terapi till dem båda, och jag skulle rekommendera er att stanna långt långt långt borta från detta miserabla trams.


Thelma och Louise, zombiestyle.

The first days av Rhiannon Frater, är en zombieroman av klassiskt amerikanskt snitt. Den skiljer sig dock på några punkter, som ni kommer att märka.

Bokens huvudpersoner är hemmafrun Jenni och advokaten Katie. Vi möter Jenni precis efter att hennes hustrumisshandlande man och hennes två barn har blivit zombier och försökt äta upp både Jenni och varandra. Strax därefter möter vi Katie, som dyker upp i en pickup och räddar Jenni. De två drar sedan iväg på en zombiedödarturné.

Just här är historien som allra bäst. Vi har Jenni och Katie, två helt olika kvinnor. För den ena är zombieapokalypsen det bästa som hänt henne. Äntligen är hon fri och äntligen har hon möjlighet att vara sig själv. För den andra är det verkligen undergången, men samtidigt ett uppvaknande från ett fullständigt verklighetsfrämmande kontorsjobb, och perfekt hemmaliv med den perfekta frun Lydia i den perfekta villan.

Det är Thelma och Louise, om de hade åkt runt och skjutit zombier.

The first days av Rhiannon Frater

The first days av Rhiannon Frater

Men precis som i filmen, så kan det inte hålla, och det gör det inte heller. Långsamt vänds en fantastisk och originell zombiehistoria till totalt skräp.

Nu kommer jag nästan att börja SPOILA boken, men det är ändå bara skräp, så med största sannolikhet ska ni ändå inte läsa. Fortsätt på egen risk.

.

.

.

Någonstans på vägen slutar Jenni och Katie att vara de personer vi lärde känna i början. Jenni blir en kåt tonåring med mordiska tendenser och Katie blir heterosexuell och våpig.

Dessutom släger Rhiannon in alla triangeldramer, som möjligen kan tänkas i konstellationen av karaktärer hon har tillgängliga.

Det blir nästan så dåligt, att man glömmer hur bra boken faktiskt var i början. Hade den här boken fortsatt på det utsatta spåret, så hade jag gett den det allra högsta betyget möjligt och jag hade med glädje läst de resterande två delarna i trilogin. Men som det nu är, så är jag istället heligt förbannad, besviken och trött.

Varför blir Jenni en tonåring, istället för att fortsätta på den hälsosamma vägen från misshandlad hustru till självständig kvinna? För nej, hon känns inte som en självständig och sexuell kvinna, hon blir verkligen tonårigt besatt. Det är pinsamt.

Varför blir Katie en bisexuell kvinna med förkärlek för starka karlar som kan ta hand om henne, istället för att fortsätta vara den starka lesbiska kvinna vi träffade i bokens början? Varför fick hon inte fortsätta vara stark och sorgsen? Varför måste hon plötsligt vara bisexuell och falla för män?

Det är frustrerande och idiotiskt, och förmodligen en konsekvens av att Frater skrev boken som en online-följetong utan särskild tanke eller mål. Kanske tappade hon kontrollen över sin egen handling och sina egna karaktärer någonstans på vägen. Kanske skrev hon bort sig och hittade inte längre tillbaka till sin grundtanke.

Lika bra som början av boken är, lika dåligt är slutet på The first days, tyvärr.


Den femte Kallentoft: Om meningen med en kvinnas liv

Mons Kallentoft är en av de där få vanliga, svenska  deckarförfattarna jag följt troget sedan första boken. Nu har jag läst Den femte årtiden, som är den femte boken i Kallentofts årstidsserie om Malin Fors.

Varje bok har utspelat sig i en ny årstid. Den första boken, Midvinterblot, var vinter, sedan Sommardöden, Höstoffer och Vårlik. Sedan uppfann Kallentoft Den femte årstiden för att kunna skriva en femte bok.  Här kunde man tycka att det blev ett fint avslut för Fors, men nu har Kallentoft redan skrivit vidare böcker om samma poliskvinna, som istället döps efter elementen. Där har han ju också en hel del chanser att skriva fler böcker än förväntat, beroende på vilken tradition av elementsindelning han väljer.

Jag tyckte om Kallentoft från början. Det var skrämmande mord och väl uttänkt polisjakt. Men jag tyckte inte om hans allt mer tvunget poetiska språk eller de kursiverade styckena där de döda talar och som inte tillför handlingen någonting. Det är det de flesta nämner när man fråga vad de tycker om Kallentoft. Sedan gillade jag inte heller hans huvudperson, polisen Malin Fors.

Malin Fors jagar mördarna. På fritiden krånglar hon till sitt privatliv och dricker för mycket alkohol, en otrevlig vana som hänger med genom serien och förstör mycket av min läsupplevelse. Över huvud taget känns hennes liv ganska misslyckat och jag orkar inte riktigt med misären hon lever i. Så här mot slutet av serien har hon faktiskt ordnat upp sitt liv, äntligen, men hon är fortfarande inte frisk i huvudet. Det är fortfarande väldigt otrevligt att bo i hennes huvud.

Med dessa nackdelar lagda åt sidan har Kallentoft väldigt fina egenskaper. Det är en annorlunda deckarstil, vilket är positivt. Men tyvärr verkar utvecklingen inte gå mot allt med polerat, utan mot allt mer karikatyr av den första boken.

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

I Den femte årstiden får vi äntligen viss klarhet i Malin Fors gamla fall, som hon aldrig kunnat släppa. Hennes besatthet ger resultat och hon hittar Maria Murvalls mördare. Hon hittar dessutom fler offer för samma sjuka gärningsman.

Som klimax i en fem böcker lång tråd är Maria Murvalls upprättelse en stor besvikelse. Det är inte den fantastiska upplevelse jag hade önskat, men absolut väldigt läskig och spännande och en väldigt bra deckarhistoria.

Då är det värre med beskrivningar av Malin Fors när hon ska ta ur sin kopparspiral. Tydligen har hon ingen gynekolog. Verkar inte ha gått till någon sedan hon flyttade tillbaka till Linköping för många år sedan. Dessutom måste hennes fucking pojkvän ringa och boka åt henne, och har mage att ifrågasätta när hon säger att hon inte vill bli vaginalt undersökt av en man. JAG SPYR.

Dessutom finns ett antal passager där de döda (?) uppmanar Malin att föda deras barn, som någon slags upprättelse. Malin verkar inte särskilt sugen på barn, men dessa vålnader vill att hon ska gottgöra dem genom att föda de barn de aldrig kommer få, och hennes fucking pojkvän pressar henne tills hon ger med sig. JAG KASKADKRÄKS.

Vad är det för retarderad idé att en kvinnas liv går ut på att föda barn och att det är DETTA de döda kvinnorna tänker på, när de svävar omkring i limbo och vill finna ro? JAG FÅR KOLERA.

Så, då har jag fått ur mig det. Skulle kunna skriva tio blogginlägg enbart om den här vidriga jävla inställningen till kvinnor och kvinnlighet. Kanske utvecklas det i nästa bok, men det lär jag inte ta reda på.

Mons Kallentoft

Mons Kallentoft

Precis som efter förra boken, Vårlik, funderar jag på varför jag fortsatte läsa efter första boken. Något finns uppenbarligen där, som lockat mig. Ändå stör jag mig alldeles för mycket för att kunna rekommendera dem. Jag förblir kluven och nu har samtliga böcker fått åka till svärmor, så att jag slipper fundera mer. Och jag tänker inte läsa elementserien.

Tidigare om Mons Kallentoft:


Så ryskt att man dör av leda?

I nyfunnen kraft att ta itu med gamla bokhyllemonster plockade jag upp Metro 2033 av Dmitri Gluchovskij. Jag har blivit lovad apokalyps och tunnelbana. Jag har även förstått att det är väldigt ryskt.

Men jag vill inte gärna tro att det är ryskt att skriva extremt segt, långsamt, upprepande och tråkigt. Det måste vara något annat som är ryskt, förutom tunnelbanenamnen, men de egenskaperna är iaf orsaken till att jag inte läste klart boken.

Ja, ni hörde rätt. Jag lade ner Metro 2033 knappt halvläst. På sidan 173 av 453 fick jag nog på riktigt. Då hade jag dock känt sedan sida ett att det var något som inte stämde.

Boken handlar om Artiom, som växt upp i Moskvas tunnelbana efter någon slags kärnklyvningsapokalyps. I mörkret överlever människorna som autonoma stater på de olika stationerna. Tunnlarna däremellan är farliga sträckor och där kommer hemska monster upp från djupen och dödar människorna. Det är lite magstarkt, men det kan funka.

Dock är det allt. Gluchovskij gör ingenting med sina premisser. Han för inte handlingen framåt. Han låter mig inte lära känna karaktärerna. Det är bara en lång radda ansikten utan drag och röster utan personlighet som avbyter varandra i tunnlarna och på stationerna mellan de eviga upprepningarna av hur faaarligt det är. Jajjamänsan.

Jag kan närmast likna det vid att läsa Jan Guillou, som också har en tendens att räkna upp tusen fakta innan han kommer till skott, upprepa sig ifall vi glömt hans viktiga detaljer och mala på i det oändliga om allt utom själva handlingen.

Mig passar det då inte.

Det räcker inte med mysiga tunnlar, tält, svampte och karbiner samt patroner som valuta. Bra jobbat, du har hittat på en rollspelsvärld. MEN VAD HÄNDER DÅ? Nehe, det glömde han visst.

Uttråkad räcker inte för att beskriva min känsla av att traggla 170 sidor till av ingenting.

Hejdå 2033.

Den som vill byta till sig ett felfritt exemplar av Metro 2033 och helt orört ex av 2034, båda inbundna, kan väl ropa hej.


K55 – ett bändknull utan utlösning

Jag blev jätteglad när jag hörde talas om K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius (pseudonym för Erika Johansson). Jag blev ännu gladare av att se det sjukt snygga omslaget. Min enda invändning var att författaren är homeopat, men jag tänkte att det kunde inverka positivt på kreativiteten.

Boken har dock ett stort och välkänt problem. Den är superkolaseg i mitten. Och på slutet. Det som börjar väldigt intressant slirar ut i en sirapsseg intrig med tråkiga förvecklingar och helt utan synbar poäng. Man känner helt enkelt inte något behov av att läsa vidare.

Andra har även kommenterat språket. Det är inte helt bra det heller, även om jag kunde leva med det i de flesta fall. Men här lämnar jag språket därhän och fokuserar på handlingen.

Kan vi komma överens om att böcker i normala fall har någon slags rytm? Det finns en uppbyggnad enligt: inledning, bakgrund, upptrappning, kulmen, vändning, slutstrid. Ungefär så? Inte K55. Nej, K55 har ett intro som sedan visar sig ha väldigt lite att göra med resten av boken. De personer vi lär känna i introduktionen försvinner sedan till periferin, där vi vid något tillfälle hör någon av dem pipa, men inte mycket mer än så.

Intropersonerna är ute på K55:s yta på uppdrag. Plötsligt drabbas de av någon slags psykos. De blir galna, dödar varandra och uppdraget är milt sagt ett misslyckande. Läsaren dras med här och skulle resten av boken vara som introt så vore den fenomenal. Men det är den inte.

Vi får sedan lära känna Valvet och nya huvudpersoner. De är ersättare för de som dog i första kapitlet och de har samma uppdrag. De ska trotsa sjukdomen på ytan, fullfölja uppdraget och rädda Valvet.

”Valvets energi kom från tre nedslitna reaktorer, alternativ energi togs direkt från berget och turbuiner nere i underjordiska floder. Dessa kraftverk turades om att stanna, vilket ledde till återkommande strömavbrott. Att jobba nära de gamla reaktorerna var i princip en dödsdom. Det var bara en fråga om tid innan strålningen gjorde slut på de stackars krakarna som for dit.”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s30

Tyvärr är de nya huvudpersonerna inte riktigt lika intressanta som de som dog. Vi lär inte känna dem så bra, förutom Eddy, som är någon slags fryntlig yngling med fallenhet för närkamp. Jag ser honom hela tiden som en guldluddig kille på 160 cm med breda axlar och liten hjärna. Han är lite av en karikatyr, precis som alla andra personer i K55. Och då är han ändå den vi lär känna bäst.

K55 av Erika Oscarius

K55 av Erika Oscarius

”På den lilla dvärgplaneten K55 hade det från början funnits två baser, deras HX897, som även, av någon okänd anledning, kallades New Hamburg, och PO789, Moderbasen.”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s94

(Pssst… Hur fan är meningen ovan konstruerad egentligen? Lite som att läsa ett telegram, baklänges, på tyska.)

Nu borde vi alltså vara inne på upptrappningen. Vi har fått en introduktion till problemet, vi får lite bakgrund (om än knapphändig) om Valvet och personerna där och nu ska det upptrappning till och sedan kulmen och så vidare. Något i den stilen, eller hur? Det vi ser fram emot är ju att den nya gruppen, Bravo, ska ut på K55:s yta, ta sig till Moderbasen och fullfölja det uppdrag som dödade den första gruppen. Det. Här. Är. Premisserna. Vi. Fått. OBS. OBS. <insertera blinkande bannrar och achtung>

”Har du någon gång funderat på varför ingen av dina gossar har föräldrar Har du någonsin sökt dina föräldrars dödsattester? Har du överhuvudtaget tänkt på hur det här Valvet är uppbyggt? Vem behöver över 70 000 personer för att driva en gruvanläggning? Jag vet en bännu bättre fråga. Har du någonsin funderat på varför du överhuvudtaget funderar så lite?”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s140

Men vad händer? Ärligt talat, ingenting.

Intriger uppdagas, man äter svamp, man går i tunnlar, man hälsar på varandra, man träffar Styrelsen, intriger, man åker till sjukan, man går i tunnlar, man tricksar med vapen och uppvisningar och folkets jubel och mer intriger. Men man kommer aldrig till skott. Uppdraget ligger i startgroparna från pärm till pärm och som ett evighetslångt bändknull* kommer det aldrig någon utlösning.

Jag hade hört att många fastnade i mitten. Och det var där jag tröttnade också. Det beror på att man har förhoppningar och förväntningar. Men någonstans mitt i en bok inser man att om allt det där ska infrias, så skulle det ha hänt mer vid det här laget. Man känner sig lurad, trött och orkeslös. Vid det här laget avslutar man samlaget, om det var bändknull* det var frågan om. Och vid det här laget lägger alla vettiga människor ifrån sig K55.

Dock är det så att om jag lägger ifrån mig en bok så läser jag aldrig ut den. Enda sättet är att lägga bort den för evigt eller helt enkelt tvinga mig igenom den. Det här tvingandet går ganska segt. Men jag hade sett fram emot boken och jag hade läst 75% och jag gav mig fan på att läsa ut hela för att kunna ge en riktig recension och säga min åsikt utan att skämmas. Kalla mig envis, kalla mig pucko.

Hur räddar vi då K55? Den skulle kunna bantas ner till en tiondel av sidorna och sedan istället börja handla om det som författaren uppenbarligen avser att serien/trilogin (?) ska handla om. Hon lägger ut tråd efter tråd, men verkar inte ha förstått att om man ska uppskatta läsningen så måste man också få någonting uppfyllt. Man orkar inte läsa en hel bok trådar utan att någon av dem någon gång knyts ihop med en annan och ett mönster framträder.

Nu tycker jag dessutom att trådarna lagts ut lite väl tydligt. Jag tror mig ha en ganska god uppfattning om vart handlingen är på väg i bok två, tre, fem, sju, tretton. Ja, för så många böcker lär det ju ta innan det händer någonting av värde.

Jag ville ut på ytan. Jag ville veta mer om viruset/sjukdomen/psykosen. Jag ville till Moderbasen. Jag ville ha spänning och handling och läsupplevelse. Jag fick  i n g e n t i n g. Och jag tänker banne mig inte läsa nästa bok.

* Bändknull – samlagsakt vid extrem trötthet, fylla eller någondera i avtagande då man kan hålla på i evigheters evigheter utan att få orgasm. Meningsfullheten är ifrågasatt även om vissa menar att klimax inte är allt här i världen.


Innan zombierna kommer

Jag köpte Tjärven av John Ajvide Lindqvist eftersom det var Ajvide Lindqvist och eftersom jag gillar eboksgrejen.

Lindqvist själv säger att han skrev Tjärven på 30 dagar. Det märks. Eller ja, kanske snarare… tur att han inte lade ner mer tid på den.

Tjärven av John Ajvide Lindqvist

Tjärven av John Ajvide Lindqvist

Tjärven ska handla om zombier. Det vet vi redan. Men varför handlar då nästan hela boken om några fjantiga idioters löjliga tankar om varandra?

En samling fyrtioåringar samlas för gymnasieåterträff på en öde fyrtornsö i skärgården för att fira midsommar. Förr eller senare dyker zombier upp och äter upp dem. Det visar sig vara senare, mycket senare. Först ska vi grotta ner oss i mänskligt förfall, Iphonetrams, dålig musik och patetiska töntars inre världar.

Lindqvist har använt sig av ganska klassiska zombier som hasar fram och som äter hjärnor, men han har gett dem en twist där ute på sin fyrtornsö. Zombierna känns lite fräscha fast de är de gamla vanliga odöda. Men allra mest handlar ändå Tjärven om medelålders idioter som försöker imponera på varandra, som i hemlighet avundas varandra eller hatar varandra och som alla egentligen mer eller mindre förtjänar att dö.

Jag tyckte inte om en enda av personerna i Tjärven. Större delen av boken var mer eller mindre lidande. Sedan fick jag äntligen lite zombieaction, men den bestod till 99% av människor som sprang omkring på klipphällar. Som någon slags zombieparodi på Sagan om ringen. Ladidadida… Iiik! Spring-spring. Ooooh den biter mig. Spring-spring. Någon dör. Någon blir slemmig. Spring-spring. Iiik! osv… Det finns ljusglimtar, men vad är väl det i en hel bok.

Gillar jag Tjärven? NEJ. Är det en zombiebok värd namnet? Ptja.. riv ut de första 60 sidorna och läs resten, så kanske. Är den dåligt skriven? Nej, men den blajar mest skit faktiskt. Jag är besviken på riktigt.

John Ajvide Lindqvist är bland det bästa vi har i Sverige vad gäller författare. Det var en riktig höjdpunkt i mitt läsliv när Hanteringen av de odöda kom och jag är så sjukt tacksam att det finns en svensk skräckförfattare som skriver så bra. Men det här… nej tack.

Tidigare om Tjärven:


Pandemi och smörig romantik

Jag började läsa Pandemic av Daniel Kalla i förhoppning om en virushistoria av katastrofala mått. Kalla är nämligen akutläkare såväl som författare, så jag hade en viss förhoppning om någonting realistiskt och vanvettigt.

Det som hände var istället att jag matades med kioskig skräpromantik blandat med halvdan B-action.

Pandemic är Kallas första bok och den kom 2005. Sedan dess har han skrivit fler sjukdomsinspirerade spänningsromaner och min förhoppning är att han förändrat allt det här jag stör mig på tills dess.

Det är nämligen ganska uppenbart att Pandemic är första boken. Introduktionen är fullständigt makalös och väl genomarbetad. Det finns en passage där som fick mig att knipa ihop ögonen och vända mig bort från boken i vämjelse och jag är inte lättchockad. Bara jag tänker på det nu får jag kväljningar, men sedan blir boken mer och mer obearbetad och ogenomtänkt tills den slutar rent rumphugget och jag bara känner mig besviken. Tyvärr.

Pandemic av Daniel Kalla

Pandemic av Daniel Kalla

Pandemic handlar om en läkare, expert på nya smittsjukdomar och anställd av WHO, världshälsoorganisationen. Vi får en väldigt pedagogisk introduktion till vad virus är och hur de fungerar.

”That’s when the body’s armed forves, the immune system, mobilizes. Think of the phagocytes and neutrophils as the infantry in this battle. Doing the dirty work – the cell-to-cell combat. While the lymphocytes are more like the artillery, lobbing thir ammo, in this case viral-specific antibodies, from afar.”
Ur Pandemic av Daniel Kalla, s 9

Kalla skriver väldigt bra om det han kan, dvs om vetenskapen, viruset, smittan, sjukhusmiljöerna och arbetet däromkring. Vad han absolut inte kan (iaf inte 2005) är att skriva om mänskliga människor som umgås med varandra. Dialogerna är stolpiga och karaktärerna är karikatyrer. Det är ibland nästan plågsamt dåligt.

Expertläkaren, Noah Haldane, kallas ut i fält av WHO för att ta reda på mer om ett nytt virus som sprids i Kina. Det visar sig vara en ny typ av influensa. Den är inte bara ny, den är väldigt dödlig också, 25 %. Den inriktar sig särskilt på unga friska människor och barn och den dödar snabbt. Sjukdomsförloppet är över på några dagar och har man inte dött så klarar man sig helt och hållet. Det här påminner WHO:s experter alldeles för mycket om en viss annan influensa som betedde sig på samma sätt 1918 och dödade 25 miljoner människor världen över, nämligen Spanska sjukan.

Normalt sett dyker de här lite extra dödliga influensorna upp vart fyrtionde år eller så, men nu var det länge sedan och vi lever på lånad tid. Det ingen kunnat tänka sig är dock att den nya influensan får hjälp på traven av bioterrorister.

Snart blir det tydligt att smittan från Kina inte längre bara finns i Kina. Den finns även i händerna på arabiska bioterrorister ute efter att sätta västvärlden i skräck. Först sprider de den i Europa, men egentligen vill de ju åt Amerika så klart. Dock väntar de med att sprida den där eftersom Kalla behövde en viss förberedelse och effekt för att USA skulle komma undan helskinnat och med hjälteglans. Till och med Kanada får en hårdare kyss än USA. Det är en del av den ohållbara utveckling som Kalla borde vetat bättre än.

En annan del som stör mig är att Kalla för handlingens skull inte nöjer sig med att vara fint pedagogisk när han förklarar virusstrategier för läsaren. Han låter även sina hjältar vara dumma i huvudet och förklara självklarheter för varandra, som vilken förstaårsstudent som helst känner till och som världsledande experter på området knappast borde behöva förklara för varandra.

”‘But its ruthless lethality is its shortcoming. Kills everything in its path. If this were Ebola, we’d have a few hundred dead farmers and some very cheap farmland on the market, but the disease would burn itself out for lack of new victims.’

Haldane nodded, picking up on McLeod’s logic.”
Ur Pandemic av Daniel Kalla, s 61

Det här vet man såklart inte om om man inte har lite koll. Men tror inte Kalla att folk med lite koll läser böcker om viruskatastrofen? Jo, det är ju det vi gör. Eller vill iaf, om det inte är så geggigt som den här boken.

Som om inte de här missarna vore nog så blandar Kalla alltså dessutom in en romantisk historia också. Det är inte den enklaste historien heller, utan en som innehåller svartsjuketrianglar åt höger och vänster, bisexuella experimentella och osäkra kvinnor med temuggar i soffan samt svala blonda genier i byxdressar på maktens högsta trappsteg. Klyshigt, no shit? Det är så smörigt och stolpigt och dåligt att man skrattar eller kräks innan man övertygas ens lite.

Som körsbär på toppen av den här röran så utmynnar Pandemic dessutom i bästa sortens amerikanska nationalistiska sörja. Man riktigt hör Battle hymn of the republic i bakgrunden, Glory glory hallelujah.

Var den lättläst? Ja, fördummande lättläst. Var den spännande? Ja, ganska. Var den bra? Nej. Duger den om jag har feber och är förkyld eller har influensa och behöver passande sjuklektyr som skrämmer skiten ur mig? Jajjemän. Då är den nog helt perfekt, faktiskt.

Tyvärr slutar den inte i närheten så grymt som jag hade önskat, dock. Men det trodde ni väl knappast efter den här genomgången.

I slutändan kan man använda Pandemic ungefär som A journal of the plague year av Daniel Defoe, dvs som inspiration och för att lära sig om smitta och spridning.

Pestilens – om pesten
Pestdagboken – om boken


Pestdagboken

Som sagt, så tänkte jag börja med att prata om själva pesten, för att sedan komma in på boken. Det blev ett fruktansvärt långt inlägg. Därför delade jag upp det i två delar. Är du intresserad av virus och sådant så tycker jag du ska läsa båda. Vill du mest skratta åt dumma 1700-talister kan du läsa bara om boken.

Pestilens – om pesten
Pestdagboken – om boken

A journal of the plague year av Daniel Defoe fick mig eld och lågor över alla fantastiska fakta om böldpest. Defoe skrev boken 1722, nästan sextio år efter att pesten drabbade london, 1665. Förutom att huvudpersonen är en självgod skitstövel, som gör allt det rätta och allt det felaktiga av helt fel orsaker… Så är det en väldigt fascinerande berättelse om att överleva pesten i London.

Jag blev fruktansvärt less på Defoes 1700-talsspråk, men samtidigt var beskrivningen av pestutbrottet fruktansvärt intressant som research och en fantastisk källa till inspiration för en virusroman. Jag känner mig nästan redo att skriva den nu. För att jag är en väldigt vänlig och snäll människa tänkte jag därför nu även ge dig den informationen. Kanske särskilt så att du slipper läsa A journal of the plague year.

Du kan med fördel jämföra pesten med zombiesmitta eller annat apokalyptiskt mänsklighetsutrotande virus.

Här följer allt du behöver veta om A journal of the plague year:


Yersinia pestis

Yersinia pestis

Pesten enligt Defoe

Defoe beskriver pestens förlopp i London 1665 på ett väldigt svårtillgängligt sätt. Han hoppar ständigt fram och tillbaka genom tiden och mellan ämnen. Han upprepar sig ofta och framhäver gärna sin egen huvudpersons förträfflighet istället för att berätta något saftigt från epidemin. Språket är enkelt nog, även om han skriver alldeles för långa meningar och gärna (jamen rimligtvis) använder ålderdomliga ord och uttryck. Det är framför allt konstruktionen av berättelsen som gör den obekväm att läsa.

Å andra sidan är det faktiskt en bok från 1700-talet och Goodreads beskriver Daniel Defoe så här:

”Defoe is notable for being one of the earliest practitioners of the novel and helped popularize the genre in Britain. In some texts he is even referred to as one of the founders, if not the founder, of the English novel.”

Med det i tanken kanske man kan förlåta honom för att han inte bygger upp sin roman på ett särskilt genomtänkt eller ”traditionellt” sätt. Det kan tänkas att ingen hade tänkt på att tänka på det. Lite rimlighet i kraven kanske är på sin plats, okej.

Pest-kontroll

När pesten börjar märkas i samhället flyr de rika. De veckovisa rapporterna visar ökat antal döda, men få tillskrivs pesten. Defoe spekulerar att det beror på att man inte gärna ville märkas som pestsmittad och därför mutade inspektörerna att rapportera dödsfallet som något annat.

Genast vid utbrottet började diverse kvackare dra fördel av andras olycka och skrev ut mediciner, amuletter och gift att bota pesten med. Defoe tror inte på sådant, men tror att riktiga läkare ändå kan bota sjukdomen innan den framskridit.

Redan tidigt införs regler för att hålla smittan i schack:

  • Man stänger hus där smittade finns, forslar bort de döda så snart som möjligt (en läxa sedan utbrottet 1603) och kan på så vis hålla smittan nere.
  • Man utsåg sk examiners/inspektörer, som samlade information om vilka hus som var smittade och skickade dit watchers/väktare, som vaktade huset dag och natt och såg till att ingen gick in eller ut. Väktarna hämtade även förnödenheter åt de boende, som satt fast i sitt stängda hus i minst 40 dagar.
  • Man utsåg även searchers/sökare, som var ärbara kvinnor och som undersökte de döda för att se vad de dött av. De upprepade sedan sina fynd för läkarna, som bedömde om de hade rätt eller fel.
  • Chirurgeons/Kirurger fanns tillgängliga i pesthusen och kunde även följa med sökare för att titta på de döda och de ännu inte döda. De betalades av de sökta husen.
Pestdoktor

Pestdoktor

  • Nurse-keepers/Sköterskor kunde utses att ta hand om de sjuka och kunde stängas in i husen i 28 dagar om någon dog.
  • Man var skyldig att rapportera till inspektörerna om man såg tecken på att någon var sjuk, inom två timmar från upptäckten. Vid upptäckt av smitta sattes man i karantän i sitt hus i 40 dagar.
  • Innan man fick använda huset igen måste det vädras och man brände kol och parfymer i alla rum.
  • När man stängde ett hus för karantän så stängde man in alla som bodde där. Därför passade många på att fly innan väktarna kom för att stänga det.
  • Om en besökare från en annan församling fanns på plats kunde man återföra denna efter mörkrets inträde och stänga in den i sitt eget hus i 20 dagar.
  • Man begravde de döda efter solnedgången och före soluppgången. Man fick inte samlas i kyrkan för begravningen och även begravningar för de som inte dött i pesten ställdes in. Kroppen begravdes minst 6 ft djupt, ofta i stora gropar med många kroppar tillsammans.
  • Några saker fick inte tas från huset inom två månader efter smitta.
  • De stängda husen med smitta märktes med ett rött kors och texten: ”Lord, have mercy upon us.”
  • Sökare, kirurger, sköterskor, dödgrävare och andra fick inte gå på gatorna utan att hålla i en lång röd stav som märke för sitt arbete. De fick inte göra sällskap med någon.
  • De sk Hackney-vagnar forslade infekterade människor till pesthuset. De fick därefter inte skjutsa andra innan de vädrats ordentligt i 5-6 dagar.
  • Man måste sopa gatan, särskilt utanför sin egen dörr.
  • Rakers/Sopare forslar bort skräpet från husen och anger sin ankomst genom att blåsa i ett horn.
  • De döda hämtas av dödsvagnar på natten av ”sextons” (~kyrkvaktmästare), vilkas ankomst annonseras av en klocka.
  • Man fick under pesten inte handla eller äga stinkande fisk, ohälsosamt kött, gammalt korn eller dålig frukt.
  • Man fick inte:
    • ha djur i staden
    • samlas i grupp
    • tigga
    • festa
    • spela upp pjäser
    • bli full och oregerlig

Väktarna som vaktade de stängda husen var inte populära och utsattes ofta för häcklande och våld. Ca 20 väktare dog på sina poster när de attackerades av de instängda eller deras grannar.

Många väktare lurades också iväg på ärenden varpå de instängda flydde och lämnade huset tomt på levande. De hjälpte då till att sprida sjukdomen, ofta utan att själva veta om att de bar på den.

I värsta fall kunde ett hus som var stängt i 40 dagar pga smitta senare drabbas av ett nytt fall, varpå de 40 dagarna startades om på nytt. Det behövde inte ens vara ett riktigt fall av pesten eftersom många tog det säkra före det osäkra och kallade alla sjukdomar för pest under den här tiden. Slutligen kunde en av inspektörerna som undersökte de boende, ta med sig pesten varpå hela hushållet dog.

Det är nästan  skrämmande hur liknande reglerna var under Tredje pandemin, 1897.

Loppa

Loppor sprider pesten

Spekulationer och gissningar

Defoe lade märke till att de som häcklade de sjuka och som var ateistiskt lagda ofta snart dog av pesten.

Defoes teori varför pesten spreds så snabbt var att sjukdomen kom från tjänarna ”who conveyed the fatal breath into them”. Dessutom var det inte tillräckligt med ett pesthus för hela London. Han tyckte även att det var onödigt att stänga in människor i sina hus. Man behövde bara stänga in de sjuka, ansåg han. Särskilt tråkigt var det när familjer låstes in med sina tjänare, för att en av tjänarna blivit sjuk.

Defoe trodde inte att det var en infektion, men inte heller att det var ett slag från himlen.

Han observerade att sjukdomen såg olika ut i olika fall. De flesta fick svullnader och bölder på halsen och i skrevet, som blev hårda och smärtsamma och gick sönder. När de inte gick sönder måste de tas hål på, ibland med frätande syra. Bölderna kunde göra så ont att människor tog sina liv. Mot slutet blev de galna och förvirrade. Andra visade aldrig några symptom, utan fick en invärtes blodförgiftning och dog plötsligt utan att själva känna till sin smitta.

Defoe karakteriserade tre sorters pest: Den som genast överväldigade kroppen med feber, kräkningar, huvudvärk och ryggvärk. Den som orsakade smärtsamma svullnader, och den som inte gav några symptom alls förrän den smittade föll ihop och dog.

Man försökte skydda sig mot smittan på många sätt. Man undvek kroppskontakt, överförde pengar via en kruka med vinäger, gick runt med flaskor fyllda av parfym och starkt luktande ämnen. Man undvek varandra på gatorna och på fälten och försökte samtidigt gå mitt i gatan, för att inte komma nära de infekterade husen.

Kvinnor påverkades mest under pesten, tyckte Defoe. De blev mest desperata, orädda och tjuvaktiga. Han tyckte också att de fattiga betedde sig väldigt dumt när de inte stängde in sig och istället arbetade och försökte få ihop pengar till mat.

Stor arbetslöshet drabbade London under pesten. Handelsmännen hade flytt, sjömännen fick inte stiga iland eller till sjöss. Det blev svårt att försörja sig och många dog av hunger istället för av pesten. (Ändå klandrar Defoe de fattiga.)

London blev så tomt på folk av död och rädsla för att gå ut att gräs började växa mellan gatstenarna.

Bland de sjuka var det vanligt med ihållande skrik och klagan på grund av smärtorna och mot slutet sprang de ofta genom gatorna, galna av smärta och sjukdom. Ofta sprang de på natten, men ingen vågade stoppa dem av rädsla för att själva bli smittade. Sedan dog de och föll ihop på gatan.

Man spekulerade i att de smittade faktiskt ville smitta andra. Antingen låg det i smittans natur, eller så låg det i människans natur, vilken smittan kunde blottlägga. En annan teori var att de smittades mänsklighet hade korrumperats, att de när de väl var smittade inte kunde tänka sig ett värre öde och att de därför ville se till att ingen annan heller hade någon framtid. Eller att de i desperation slutade tänka på andra när de själva var i så stor fara.

En del spändes fast i sina sängar för att de inte skulle ta sig ut. En sjuk man tände då eld på sig själv för att få dö och slippa smärtan från bölderna.

När det var som värst hittades dödsvagnarna på kyrkogården eller fallna ner i graven, eller hittades på vägen, spillande döda kroppar efter sig när föraren flytt eller dött.

Defoe tröstar sig mot slutet med att även om pesten dödade många, så var det iaf tur att London brann året därpå, för då kom handeln i riket igång igen eftersom man behövde fylla förråden med det som brunnit upp, av vilka stora överskott funnits efter att så många dött och andra länder vägrat att handla med engelska varor under utbrottet.

Slutbedömning av A journal of the plague year

Som information om böldpesten är A journal of the plague year väldigt bra. Den är förvisso från 1700-talet, men upplevelsen av smittan bli ganska tydlig och det är förmodligen en av få rimliga redogörelser för verkliga epidemier. Huvudpersonen, H.F, är verkligen en självgod skitstövel. Han missar aldrig ett tillfälle att höja sig själv till skyarna, läxa upp läsaren med gudfruktiga ord eller att sparka på de fattiga. Dock är ju Defoe barn av sin tid och kan förmodligen inte klandras särskilt hårt för sin syn på de mindre lyckligt lottade.

Jag blev fruktansvärt less på 1700-talsspråket, men samtidigt var ämnet så pass intressant som research att jag kunde fortsätta. Och även här kanske nackdelarna hör tiden till.

Ett exempel då på vad som gör språket så fruktansvärt obehagligt att läsa:

”But as it appeared they had not, so the mob had no notion of finding stores of provisions there if they had broken in, as it is plain they were sometimes very near doing, and which: if they bad, they had finished the ruin of the whole city, for there were no regular troops to have withstood them, nor could the trained bands have been brought together to defend the city, no men being to be found to bear arms.”
s. 71

Det är alltså bara en enda mening, det där. Och då nämner han inte ens sådana gamla ord jag ofta måste slå upp för att vara säker på den ålderdomliga meningen av (t ex misscarriage).

Men… aldrig har jag varit mer sugen på att skriva en virusroman. Aldrig har jag heller känt mig mer redo. Om inte annat så kan jag relatera till den här ”sanna historien” när jag tänker på lästa eller kommande virusromaner.

Det jag fastnade för mest var som sagt själva ämnet. Och att den här verklighetsnära beskrivningen av att överleva pesten på så många sätt kunde likna beskrivningen av att överleva zombiekatastrofen. Är zombiesmittan ett påhitt sprunget ur pesten? Båda blir galna och springer genom natten på jakt efter människor att smitta. Hela idén med att de sjuka är ute efter att smitta de friska känns som zombiesmittan rakt av. Kombinerat med symptom och galenskap är det inte så svårt att se det som samma sjukdom.

Förmodligen är det en grundläggande rädsla vi känner i båda fallen, att vi inte bara riskerar att bli sjuka, utan att det kanske dessutom finns en avsikt att smitta oss.

Det var så mycket som var intressant i A journal of the plague year. Den väckte så många tankar och gav så mycket. Jag kan inte ens redogöra för hälften här och då har jag ändå fyllt två inlägg.

Som zombieälskare blir jag därför lite av en pest… eh… -konnässör. Jag tror att jag måste hitta fler böcker om pesten. Och kanske gärna lite bättre böcker. Har ni några att föreslå?

Pestens offer

Pestens offer

Med Defoes avslutande ord avslutar jag även den här recensionen:

– A dreadful plague in London was 
In the year sixty-five, 
Which swept an hundred thousand souls 
 Away; yet I alive!
H.F.

Bloddrypande vikingafantasy med varulvar

Det är dags för den sjunde boken i min seriemördarsommar och vi gör en avstickare till vikingatiden och Wolfsangel av MD Lachlan.

På väg till Eurocon, den 19 juni, gick jag förbi SF-bokhandeln och lyssnade på MD Lachlan och Hannu Rajaniemi, som pratade om sina böcker, Wolfsangel och The quantum thief. Jag passade även på att köpa böckerna och fick fina signaturer i dem också.

Hannu Rajaniemi får vi återkomma till en annan gång, men MD Lachlan skriver alltså vikingafantasy med varulvar. Det kommer bli ett antal böcker och varje bok kommer att hoppa ett hundratal år framåt tills vi kommer till Andra världskriget. Oerhört intressant, tyckte jag.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Tyvärr infriades inte mina förväntningar på Wolfsangel. Till att börja med kände jag mig lurad av Lachlan. Det handlade inte alls om en man som kände sig tvungen att bli en varulv genom förbannelse och som sedan aldrig kan göra det ogjort. Förmodligen har jag missförstått, men den boken hade jag velat läsa.

Nej, Wolfsangel handlar om någon slags vikingar som lever som hobbitar i ren bliss tills grannen vill kriga. Då kommer stora båtar och krigarna springer vrålande iland och slaktar alla de ser.

Man åker båt och åker båt och rider och jag känner för att instämma i anti-fantasykören, som brukar mena att ”i fantasy bara går och går och går de och aldrig kommer de fram”.

Vår huvudperson är en vikingaprins. Han uppfostras av en broderklan där han har sin trolovade, men blir istället kär i en bondflicka. Magiska krafter som är ute efter prinsen tvingar honom sedan att resa över Norden för att hitta Valfolket. Med sig på resan har han vargmannen Feileg. Det är barnboksromantik, brådstörtat hjältemod, hjälplösa kvinnor, modiga män, hemska häxor, starka kungar och bla blaaaah blaablablablaaah…

Karaktärerna är ytliga och får aldrig riktigt fäste. Dessutom byter de personlighet ofta nog för att jag även om jag gillar dem ett ögonblick, strax därefter kanske måste ogilla dem istället.

Jag hade de bästa avsikterna att älska Wolfsangel, men så här i efterhand känner jag mig ganska lurad. Den är inte svår att ta sig igenom, men den är så dåligt upplagd och löst sammanhållen att jag i efterhand önskar att jag ledsnat innan den tog slut. För rättvisans skull fanns det förstås bra partier, men som helhet blev jag inte tjusad. Kanske är den bättre om man inte är uppväxt i vikingarnas land. Men jag tycker ändå att det är ett mishmash av trådar som aldrig riktigt väver någon bra historia.

Jag påminns om fantasyboomen, när fantasy prånglades ut så fort som möjligt till alla som inte visste bättre eller hade annat val än att läsa det som stod till buds.

Jag tycker inte om att såga en bok som kunde ha varit så bra, men det ser inte bättre ut. Det här var inte alls särskilt bra.


Vredens tid, en bra början som måste bli bättre

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Det passade utmärkt med hårdkokt deckare efter fantasy och mystik. Det var alltså dags för Vredens tid av Stefan Tegenfalk.

Efter en ganska skakig början där det känns som att Tegenfalk inte riktigt vet hur han ska presentera karaktärerna, handlingen och sin stil på rätt sätt och på samma gång var jag sedan helt fast. Jag började glömma mina betänkligheter och kände det där rycket från boken man alltid längtar efter: ”Läs mer… läs mer…”

Jag började förlåta de språkliga knaggligheterna. Jag började förlåta de klichéartade karaktärerna: den gamla, sura polisen, det unga kvinnliga stjärnskottet. Varför? Jo, för att jag blev helt begeistrad i de synnerligen hårresande morden och i det fantastiska scenariot som utgjorde bakgrunden. Det spelade på många av mina strängar. Det var medicin, neurologi, ond bråd hämnd och jag älskar det. Särskilt älskade jag det nu eftersom det för en gångs skull var en svensk författare. De är allt för få.

Men sedan då?

Sedan började jag åter lägga märke till språkets knaggel och  till de allt för enkelspåriga karaktärerna. Förutom själva kärnan, med det förunderliga nya sättet att mörda, var det bara gammal skåpmat som rapades upp. Dessutom hamnade handlingen i något slags limbo mitt i boken, där den förvandlades till föreläsning. Allt skulle vi få veta om en viss organisation. Handlingen förflyttades från poliserna och morden till en ganska perifer och tråkig härva jag gärna kunde levt utan. Avskyr sådana antiklimax. Boken tappade fart, jag började snegla ut ur pärmen och funderade på om den någonsin skulle återkomma till den fina starten igen.

Faktum är att efter de första sanslösa morden blir resten mest politik istället för ond bråd död. Man uppehåller sig inte i närheten lika mycket vid det makabra som jag tycker är befogat i den här boken. MER BLOD. MER MORD. Tack.

Ett helt zoo var med och deltog i liknelser. Jag räknade några och hittade en noshörning, en mullvad, en elefant, myror, höns och andra kreatur. De hade dessutom sällskap av en hel hög andra färgstarka liknelser. Jag började storkna redan efter en fjärdedel av boken.

Detaljer, detaljer. Det var strösslat med tusen detaljer till höger och vänster. Måste jag verkligen veta allt det här? Kan inte min hjärna få arbeta själv ibland? Jag lyckades ju trots allt tänka ut kopplingen mellan morden sisådär tre mil före utredarna.

Ett exempel på störande detalj: ”Han plockade fram en nystruken skjorta ur garderoben…” Jaså? Hur är det viktigt? Och hur är den nystruken när den hängt i garderoben? Vavava? Detaljmissbrukare. Ett exempel till: ”Är ni Walter Gröhn?” Vem säger ni? Överklassen?

Funderade även på hänvisningen till ”under normala förhållanden” på s 20. Det sägs nämligen ingenting om vad som var så onormalt med den här dagen.

Jag reagerade dessutom på vissa konstiga fakta. T ex står det på s 54 att pressen var stor på juryn i ett visst mål, men jury används bara i tryckfrihetsmål enligt wikipedia. Det här var något annat. Faktakoll någon? Visst, vi har författarens frihet med sånt.

Andra tokiga detaljer är att ilskan växte i takt med att någon inte hörde av sig. Med vilken takt hör man inte av sig? Dessutom spillde man ut kryddflaskor. Jag har mina kryddor i burkar, men det kanske är ovanligt.

På sidan 83 råkar vi istället ut för en tidsanomali. Mannen som just klev in på sitt tjänsterum står plötligt predvid paret som pratar.

Men, varför stanna här? Jag har mer kritik. Texten var överlastad med dialog, men det får man kanske vänta sig av en deckare. Det var ibland svårt att skilja olika perspektiv eftersom allt lästes upp med samma röst, en ganska skränig och stockholmsk röst som växlade mellan känslan av polisjargong och ålderdomlig förortsslang. Till exempel är det gamla sura Walter och inte unga flärdfulla Jonna som lägger märke till att en rokokomöbel inte rimmar väl med husets utvändiga funkisstil. Ehum. Jonna äter förresten lättyoghurt med osockrad müsli, bara så ni vet.

Det enda avvikande, eller kanske fullkomligt enkelspåriga var den stackars finnen, som så klart fick agera fördomsprofil och säga ”sära” istället för skära, ”int” och ”satanas perkele”.

När vi ändå är inne på fördomsprofiler så luktade det unket av den uppmärksamhet som lades på hur kvinnor raggar och raggas på och på hur en kvinna kan vara både bärare av fitta och tuff på samma gång. Ofattbart, eller hur? Nja. Lägg ner Salanderkomplexet och kom ut. Det är 2010 nu (2011).

Så jag hatade Vredens tid? Nix. Den var på något jävla vänster bra ändå. Jag vet inte hur! Men jag fastnade verkligen. Det går inte att förneka.

Kanske är det för att jag vet att det är en debut och att författaren nu kan börja skära och dissekera sin stil, behålla det bra och kasta ut resten. Mitt förslag är att han kastar ut 90% av sina kladdiga liknelser, men sparar de bästa, funderar över vem som tänker vad och hur man kan göra bättre skillnad mellan karaktärerna, kastar ut ett gäng onödiga karaktärer och bihistorier samt att han tar en titt på hur han presenterar kvinnor. Vi är nämligen kvinnor en del av oss som läser och ville jag skämmas över det faktumet så skulle jag läsa billig chicklit.

Tack. Jag ser faktiskt fram emot nästa bok, för då hoppas jag att vi har ordning på det här. Jag litar på dig, Stefan.


Bebisbajs, människokött och magsjuka

Jag har varit magsjuk. Jag har även läst Dexter is delicious av Jeff Lindsay. Dexterserien är en älskad favorit och det här är den femte boken om världens gulligaste seriemördare.

Böckerna om Dexter Morgan, blodstänksanalytiker, har också blivit TV-serie. Jag började se TV-serien och eftersom jag gillade den så mycket letade jag i eftertexterna efter ”Based upon the novel by…” och genast sprang iväg och köpte böckerna.

Ingen har nog missat TV-serien, men det känns som att ganska många missat böckerna. Böckerna är bättre!

TV-serien följer de första två böckerna ganska väl, sedan tar TV-serien och böckerna en varsin väg.

I böckerna handlar det mest om Dexters inre värld. Man följer hans inre dialog konstant och det är skrivet så poetiskt att texten ibland sjunger fram när man läser. Jag älskar Jeff Lindsays stil. Och jag älskar hans karaktär Dexter, något så ovanligt som en hjälte som också är en mördare. Dexter är  ett rovdjur som bara jagar de som förtjänar det, de som mördar, men av fel orsaker.

Dexter is delicious av Jeff Lindsay

Dexter is delicious av Jeff Lindsay

I Dexter is delicious var språket inte riktigt lika poetiskt längre. Dessutom kvävs jag nästan av Dexters nya bebis och hans plötsliga kast mot fluffiga rosa moln som genast följer. Jag orkar inte med emotionella gnällspikar som velar och ältar. Önskar jag mig sånt kan jag läsa dålig chick-lit eller BOATs. Nu ville jag ha Dexter.

Det finns alltså en hel del jobbiga delar i boken, som gör den sämre än alla de fyra föregående. Samtidigt finns mycket av det jag tycker om ändå kvar.

Risken är att Jeff Lindsay ploppat ur sig en halvdan bok, faktiskt. Det gick bra länge, men nu verkar han ha slut på idéer, slut på smarta intriger och det känns mest sladdrigt, trassligt och jobbigt. Man läser väl ändå Dexter för att få höra om hans mörka passagerare och hur han mördar de onda?

För att inte låta allt för negativ så har jag ändå varit vaken och läst ”bara lite till” en del sena nätter och suttit klistrad vid vissa passager. Det är inte dålig underhållning, det är bara sämre än jag börjat förvänta mig. Och för få mord.


Dimmigt, flummigt, ytligt: Lud-in-the-mist

För ungefär tusen år sedan, i ett land långt långt borta, bestämde jag mig för att läsa Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees.

Jag tänkte att det skulle vara bra för min hjärna att gå från seriemördare till sagoland. Jag hade även vissa hopp ställda till English bookshop i Uppsala som rekommenderat boken och till Neil Gaimain som blurbat sig varm för den.

I slutändan så måste English bookshop ha varit febriga eller fulla när de läste den. För den var inte alls värd deras lov, tyckte jag. Dessutom har Neil Gaiman förmodligen tagit så han blödde ur öronen och samtidigt förmodligen enbart satt sitt namn på boken för att folk sedan ska läsa hans böcker och tycka att de är desto bättre. För de har båda felfelfel.

Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees

Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees

Lud-in-the-mist tog tammefan tre veckor att läsa, och den är inte lång. Men orsaken är enkel – man somnar av sagor. Varje gång jag försökt läsa den har ögonen blivit grusiga, ögonlocken tunga och en hjord får har galopperat in i huvudet och börjat hoppa hinder för fulla muggar. Så till alla sömnlösa stackare där ute – läs sagor. Läs Lud-in-the-mist.

Lud-in-the-mist är en ren saga. Den börjar med en beskrivning av landet, geografin, folket, deras traditioner. Den är bara 260 sidor lång. Dessutom är den seg i starten. De inledande beskrivningarna är löjligt långa innan Mirrlees börjar med själva handlingen. Personligen vill jag ha något som fångar mig senast inom de 30 första sidorna. Jag kanske var slö, men först efter 30 sidor började jag ana hur fröet till handlingen börjat spira. Borde man inte egentligen göra det inom max fem sidor? Sedan kan man återkomma till beskrivningar emellanåt. Särskilt när boken faktiskt är ganska tunn. Första observationen: Sövande och långsam.

Mirrlees språk är fint och mysigt. Ibland blir det lite väl förvirrande, men det är alltid fint. När jag började lära känna karaktärerna lite bättre upptäckte jag tyvärr att jag inte tyckte om dem. De är ganska gnälliga allihop. De är dessutom ogina, otrevliga, bråkar och manipulerar varandra. Ändå får man lära känna dem så pass ytligt att man inte behöver bli arg på dem för deras karaktärsfel. Distansen till historien är milslång och ingenting lyckas riktigt beröra mig. Andra observationen: ytlig och utan känslomässig substans.

Jag gillar nog inte Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees så värst. Den tog tid att ta sig igenom, mycket att göra eller inte. Jag förväntade mig ett fantastiskt sagoland, men fick istället en konstig och kall historia om en pest som inte var en pest, om otervliga små troll som bodde i en stad någonstans och utan ens tillfredsställande uppförsbacke, klimax och slutspurt.

Jag hade förvisso ganska höga förhoppningar på Lud-in-the-mist. Jag skyller gärna på Neil Gaiman, som kallar den för ”a little golden miracle of a book”.  Det är den tammetusan inte.

Det har varit en liten pina att ta sig igenom den. Nu hamnar den i listan över böcker du kan få av mig.

Tidigare om Lud-in-the-mist: