Etikettarkiv: film

Högdjur och slitvargar

De flesta vet numera vem Jack Reacher är. Han är ju Tom Cruise! Hahahah! Nej.

Egentligen är Jack Reacher allt som Cruise inte är, men det blev nyligen Hollywoodfilm av min älsklingsmachoman, så nu lär väl alla nya läsare ha helt fel bild av honom.

I deckarvärlden är Jack Reacher en ganska unik stjärna. Varje författare försöker göra någo nytt, men ganska få hittar sin egen nisch. Lee Child är dock en av dem. Han skriver om en gammal militärpolis, Jack Reacher, som numera arbetslös reser runt i USA och bara råkar hamna i alla möjliga situationer där han får nytta av att vara störst, bäst, starkast och smartast. Reacher fixar biffen.

Nu är vi dock redan på bok sexton i serien, som ibland tjänar på att läsas kronologiskt, och ibland verkligen inte kräver det.

I denna sextonde bok, The affair, kan man tro att Lee Child redan hade utnyttjat alla sätt varpå Reacher kan råka illa ut, men så är inte fallet.

Nu får vi äntligen veta hur det gick till när Reacher lämnade militären!

The affair av Lee Child

The affair av Lee Child

Serien har gått upp och ner lite under dessa sexton böcker. Det var fantastiskt i början, men hade en dipp kring bok 11-14, som dock nu är glömd och förlåten, för The affair är nog en av de bästa böckerna hittills.

Reacher är lite yngre, lite mindre sliten, men desto tröttare på livet. Han skickas till den amerikanska södern, där han ska luska i några mord. Fallet är känsligt och sköts officiellt av en militärpolis på basen utanför stan, men Reacher arbetar under täckmantel för att se vad lokalpolisen sysslar med. Entré: Bokens obligatoriska bombnedslag i form av kvinna.

Men det gör ingenting att det är förutsägbart ibland. Det är ju halva nöjet med att läsa deckare. Jag vet när jag läser Lee Child, att jag får Reacher, att han är hunkig, att det blir en hel del redahållande på tiden i huvudet och att han kommer att ligga med någon. Det bara är så. Resten är dock helt oklart. Vad som helst kan hända.

Har ni inte läst Lee Child ännu, så kan ni börja nu och se fram emot sexton böcker av snarlik högklassig actionkvalitet.

Tidigare om Lee Child:

Annonser

Joyce Carol Oates under cover

Jag kom att tänka på en gammal favoritfilm härom dagen. Ni vet, en sån där film man aldrig glömmer och som man kan se om och om igen.

Det var Foxfire, med Angelina Jolie.

Men döm om min förvåning när jag tittar på den på Youtube…

…och bland förtexten ser ”Based on the book by Joyce Carol Oates”.

Jag som inte ens gillar Joyce Carol Oates. Trodde jag.

Men jaha… Tydligen gör jag det. Så nu ska jag se till att läsa den där boken Foxfire: Confessions of a girl gang. Så kan ni titta på filmen så länge (Hela finns i tio klipp på youtube. Börja med länken ovan.)


Thelma och Louise, zombiestyle.

The first days av Rhiannon Frater, är en zombieroman av klassiskt amerikanskt snitt. Den skiljer sig dock på några punkter, som ni kommer att märka.

Bokens huvudpersoner är hemmafrun Jenni och advokaten Katie. Vi möter Jenni precis efter att hennes hustrumisshandlande man och hennes två barn har blivit zombier och försökt äta upp både Jenni och varandra. Strax därefter möter vi Katie, som dyker upp i en pickup och räddar Jenni. De två drar sedan iväg på en zombiedödarturné.

Just här är historien som allra bäst. Vi har Jenni och Katie, två helt olika kvinnor. För den ena är zombieapokalypsen det bästa som hänt henne. Äntligen är hon fri och äntligen har hon möjlighet att vara sig själv. För den andra är det verkligen undergången, men samtidigt ett uppvaknande från ett fullständigt verklighetsfrämmande kontorsjobb, och perfekt hemmaliv med den perfekta frun Lydia i den perfekta villan.

Det är Thelma och Louise, om de hade åkt runt och skjutit zombier.

The first days av Rhiannon Frater

The first days av Rhiannon Frater

Men precis som i filmen, så kan det inte hålla, och det gör det inte heller. Långsamt vänds en fantastisk och originell zombiehistoria till totalt skräp.

Nu kommer jag nästan att börja SPOILA boken, men det är ändå bara skräp, så med största sannolikhet ska ni ändå inte läsa. Fortsätt på egen risk.

.

.

.

Någonstans på vägen slutar Jenni och Katie att vara de personer vi lärde känna i början. Jenni blir en kåt tonåring med mordiska tendenser och Katie blir heterosexuell och våpig.

Dessutom släger Rhiannon in alla triangeldramer, som möjligen kan tänkas i konstellationen av karaktärer hon har tillgängliga.

Det blir nästan så dåligt, att man glömmer hur bra boken faktiskt var i början. Hade den här boken fortsatt på det utsatta spåret, så hade jag gett den det allra högsta betyget möjligt och jag hade med glädje läst de resterande två delarna i trilogin. Men som det nu är, så är jag istället heligt förbannad, besviken och trött.

Varför blir Jenni en tonåring, istället för att fortsätta på den hälsosamma vägen från misshandlad hustru till självständig kvinna? För nej, hon känns inte som en självständig och sexuell kvinna, hon blir verkligen tonårigt besatt. Det är pinsamt.

Varför blir Katie en bisexuell kvinna med förkärlek för starka karlar som kan ta hand om henne, istället för att fortsätta vara den starka lesbiska kvinna vi träffade i bokens början? Varför fick hon inte fortsätta vara stark och sorgsen? Varför måste hon plötsligt vara bisexuell och falla för män?

Det är frustrerande och idiotiskt, och förmodligen en konsekvens av att Frater skrev boken som en online-följetong utan särskild tanke eller mål. Kanske tappade hon kontrollen över sin egen handling och sina egna karaktärer någonstans på vägen. Kanske skrev hon bort sig och hittade inte längre tillbaka till sin grundtanke.

Lika bra som början av boken är, lika dåligt är slutet på The first days, tyvärr.


Austen och Zombie-Hamlet

Ännu ett litet filmtips!

Zombie Hamlet. Ja, du läste rätt.

En desperat filmmakare lyckas inte samla ihop de pengar som behövs för att göra sin drömfilm. Så för att få filmen gjord och kunna betala tillbaka sina lån, gör han om den till en zombiefilm, för ”det är ju populärt”.

Q från Star Trek är med, btw.

Den driver med Jane Austen.

Ooooiiii, haha, omg. Måste se.


Överskattat eller mästerverk?

Jag har förstås, som alla andra, sett filmen American psycho med Christian Bale i huvudrollen. Men det var länge sedan (jag har glömt den nu), och jag hade aldrig läst boken.

American psycho av Bret Easton Ellis väckte stor uppmärksamhet på grund av sin mycket våldsamma handling. När jag lägger samman den informationen med mina vaga minnen av filmen, så förväntar jag mig en riktig gorefest av sällan skådat seriemördarslag.

När jag sedan börjar läsa blir jag plötsligt osäker. Vad är det här? Sida efter sida handlar om hur Patrick Bateman klär sig, om hur hans vänner klär sig, om vad de beställer och på vilken restaurang.

Det hinner bli riktigt tråkigt och tar nästan halva boken innan seriemördarreferenserna blir många nog att överrösta gäspningarna.

För det Ellis gör, är att han först visar oss en vanlig yuppie, och sedan låter yuppin slinta på orden då och då och visa sitt sanna jag, psykopaten. Handlingen eskalerar först nästan omärkligt, och jag hinner bli dödligt trött på Bateman och alla hans kompisar, tills Bateman plötsligt hackar folk i småbitar i sin lägenhet och äter upp dem.

Ja, så skickligt är det faktiskt gjort.  Från noll till hundra, på 399 sidor.

I slutet är det så äckligt att jag knappt vill läsa, och då är jag ändå synnerligen härdad och morbid.

Eftersom utförligare beskrivning av handlingen känns helt omotiverad, så låter jag det vara så här och rekommenderar er att läsa American psycho, men att ha tålamod med världens tråkigaste början och att hoppa över de kapitel som enbart handlar om Batemans åsikter om det och det musikalbumet, eller uppradningar av olika prylar i affärer.

Jag trodde att jag skulle såga den här boken, men när jag väl läst så inser jag att den är mer än bara konstig.

Ett konstverk, udda och genialiskt, American psycho.


The Walking Dead the Movie

Det ryktas om att The Walking Dead blir film!

Det var bara det.


Varning för söta zombier

Ännu ett filmtips! Det är ju inte klokt, men det verkar som att zombier är litegrann populära.

Den här gången tipsar jag om en animerad barnzombiefilm. Perfekt tillfälle för alla barnfilmsälskare alltså, eller för föräldrar till oinvigda knoddar att introducera denna finkultur.

Filmen heter Paranorman, och handlar om en liten kille som kan prata med döda, och som måste slåss mot odöda med mera för att rädda sin stad. Lite Buffy, sådär.

Kolla in trailern:

Jag vet inte direkt hur mycket som är zombier och hur mycket som är spöken och sånt, men den verkar inte ovärd.


Mer zombiefilm!

The Zombinator! Det här är en B-rulle, det inser jag. Men den verkar rätt skojig ändå.

En modebloggardokumentär (!) blir plötsligt zombieaction, när zombierna kommer. Det enda hoppet för överlevnad är en fd militär, som nu blir terminator. Förlåt, zombinator.

Förmodligen något för alla som gillar att skratta högt och äta popcorn och prata under filmen.

Och du… de planerar redan en uppföljare.


Ny rolig zombiefilm på gång

Trailern har nyligen släppts för en ny zombiekomedi, som spås följa i spåren av Shaun of the dead (som förresten är fantastiskt bra), nämligen Cockneys vs. Zombies.

Ett gäng bankrånare slår sin väg ut ur ett zombieinfekterat London. (The Clash, någon?)

Jag rekommenderar särskilt 1.10 min in i filmen. OMG, så perfekt.

Jag vet inte hur det är ställt med eran humor, men det här tycker jag är sjuuuukt roligt. Ska definitivt se den.


Jack Reacher på film?!

Dagens upptäckt är att det spelas in en film om Jack Reacher, romankaraktären i Lee Childs böcker. Den sägs komma 8 februari 2013. Man börjar dock inte alls från början, utan filmatiserar One shot, den nionde Reacher-boken. Fråga mig inte varför.

Imdb uppdaterar sin info om filmen här.

”A homicide investigator digs deeper into a case involving a trained military sniper who shot five random victims.”

Vem är Jack Reacher? Till att börja med är han huvudpersonen i Lee Childs deckare.

Dessutom:

  • Född 1960
  • Fd. militärpolis i armén (13 år)
  • Väldigt reslig, 196 cm
  • Väger 100–115 kg
  • Blå ögon, blont hår
  • Lugn, tålamodig, analytisk
  • Fantastisk street fighter
  • Duktig prickskytt
  • Vet vad klockan är i huvudet
  • Har inte
    • mobiltelefon
    • epost
    • address
    • kläder (han har dem på sig, men han slänger dem och köper nya istället för att tvätta)
  • Har inget hem, utan reser omkring dit vinden blåser
  • Dras alltid in i något lokalt bus och styr upp situationen

Okej, betänk listan och hör här: Man väljer Tom Cruise att spela Reacher.

”The bad news (perhaps): Jack Reacher, written as a six and a half-foot, sandy-haired slab of a man, will definitely be played by Tom Cruise.”
– Slashfilm.com

Eeeh? Neeej.

  1. Jag hatar Tom Cruise.
  2. Reacher är verkligen inte ens lik honom, vare sig utseende, stil, utstrålning etc.
  3. TOM CRUISE?!

För min del hade de hellre fått ta Hugh Jackman, Sean Bean (han skulle få leva!) Bruce Willis, Mickey Rourke, Russel Crowe eller till och med fucking Brad Pitt än Tom. Gah! Så besviken. Vill inte ens se filmer med Cruise. Eller varför inte ta någon ny? Hitta en lagom gammal, reslig kille? Låt honom kuta runt och byta kläder och skjuta folk på film. Ja, eller använd Dolph Lundgren. I would not object. Damian Lewis kanske? Rödhårig, why not.

Regissör är Christopher McQuarrie, som även gjorde Valkyrie, där han också använde Cruise. Kanske en typisk regissör-skådis-romans som ingen har hjärta att bryta? Hatar när det händer. Dock ska vi komma ihåg att McQuarrie skrev manus till The usual suspects. Han ska inte undervärderas, för all del.

Ni kan själva bedöma här om Tom Cruise förtjänar äran. Lite småbra argumenterar han nog, men det gör honom inte till en bättre skådis. Hrrrr. Ryser bara jag tänker på honom.

Och här har ni blandade artiklar om filmen.

Jag kan inte låta bli att undra om inte filmmakarna och Lee Child själv missbedömer läsarna av Reacher-serien. Vill vi verkligen ha Tom Cruise? För all del verkar han populär nog med sina Mission impossiblefilmer och diverse förstörande av sf-klassiker, men vill vi verkligen, om vi får välja fritt, ha honom?? Jag tror inte det.

Personligen känner jag att den initiala glädjen nu bytts ut i förtvivlan, men det är ju jag det. Vad säger ni, Reacherfans? Gillar vi det här?

Tidigare om Lee Child:


Zombiefilmsguiden del 1

Jag tänkte redogöra för några zombie/virusfilmer jag sett på sistone. Det är ju en genre som dras med en del… problem. Den är på sätt och vis dubbel. Å ena sidan har vi den ”seriösa genren” där man gör bra film med virus och zombier. Å andra sidan har vi rent splattertrams helt utan större mening. Ibland kan de faktiskt kombineras.

Oavsett kan båda sorterna ha sin charm, även om jag föredrar de välgjorde lite smått episka varianterna.

Oftast har jag knappt ens hört talas om dem innan jag ser dem. Därför kan det vara snällt att göra en liten guide. Här är del ett.

Dawn of the dead * * * * *
Imdb
, 2004, zombiefilm

Det här var en rolig film!

”A nurse, a policeman, a young married couple, a salesman, and other survivors of a worldwide plague that is producing aggressive, flesh-eating zombies, take refuge in a mega Midwestern shopping mall.”

Vi har ett klassiskt ihopsatt gäng. Några smarta, några dumma, några snygga, några bonnläppar, några överlevare, några emon. Allt utspelar sig framför allt i ett stort varuhuskomplex och succén är ett faktum. Vill jag ha hejdlös zombieaction av bästa sort så väljer jag gärna Dawn of the dead.

”Any similarity to any person living or dead is merely coincidental.” Lite extra rolig när man sett Dawn of the dead

Doomsday * * *
Imdb, 2008, virusfilm

A futuristic action thriller where a team of people work to prevent a disaster threatening the future of the human race.

Det engelska herrefolket spärrar in Skottland när de drabbas av ett dödligt virus. Hjältinnan i filmen kommer ursprungligen från det avstängda och förmodat folktomma Skottland.

När viruset bryter ut på nytt, nu i London, börjar man intressera sig för Skottland igen. Det har synts överlevare på satellitbilder och man misstänker att någon kan ha kommit på ett botemedel. En elitstyrka skickas ut. I täten har vi vår hjältinna.

Handlingen är ganska suverän, men detaljerna urflippade. Vi ser ansiktstatueringar, bästa ryggtatueringen, punkfrisyrer och galna ritualer. Sedan  blir det Flykten från LA och Madmax på samma gång.

Och så slutet på filmen ba, wuuut?!? Och whaaaat? Och stf liksom. Ändå generellt helt okej.

Carriers * * *
Imdb, 2009, virusfilm

Den här filmen trodde jag var en zombiefilm, men det var egentligen mer en virusfilm.

Ungdomar på flykt genom USA i en bil.

Carriers, om hur man är dum i huvudet när man blir rädd.

The zombie diaries *
Imdb, 2006, zombiefilm

”In the early part of the 21st Century, an unknown virus began spreading among the populace. Within weeks it had engulfed the entire planet.”

Brittisk zombiefilm. Introt är fantastiskt när soldater tömmer ett hus. Sedan klipp från media. Sedan går det tyvärr utför. Ett dokumentärfilmsteam är ute och filmar när smittan bryter ut på allvar. Skådespeleriet är kasst. Manuset inte mycket bättre. Jag orkade tyvärr inte se mer, så jag vet inte om det blir bättre senare.

The zombie diaries fick betyg underkänt.

Mutants *
Imdb, 2009, zombiefilm

Mutants är en fransk film om ett virus som skapar onda mutanter. En av de överlevande strandas på en forskningsbas. Den lovade väl ganska väl, men det var tyvärr inte jättebra utfört. Jag såg aldrig slutet.


Veckans läsning 25, v12

Vilken vecka. Kanske den värsta i mitt liv. Jag har recenserat andra boken i Hungerspelen av Suzanne Collins och även läst Skeppet av Stefán Máni. Recension kommer imorgon.

Förutom det har jag jobbat drygt 50 timmar den här veckan och ständigt oroat mig över mitt jävla hål i magen. Mer om det kanske när det är över.

Veckan som följer är kanske lite lindrigare vad gäller arbetstid, men säkerligen lika psykologiskt påfrestande. Det är en hård tid helt enkelt, men ganska bra lästid ändå. Det finns inte väldigt mycket av den, men den som finns uppskattar jag väldigt mycket.

När jag inte orkat läsa har jag sett film istället. Jag har tagit mig igenom ett par zombiefilmer och skrotat några fler. Jag tror jag måste göra en zombiefilmslista så ni vet vilka som är någonting att ha.

Nu tror jag v13 blir nästan lika kass som v12, men v14 har jag gott hopp om. Vi ses på andra sidan! ;)


När boken blir film

Jag är inte konsekvent emot att böcker blir film. Tvärtom, om det blir bra så är det enbart positivt. Fler kommer kanske att se filmen än som läste boken. Eller så kommer filmen nå ut till de som inte ville läsa, men som uppskattar berättelsen. Jag är generös på det sättet; jag vill gärna att alla ska njuta som jag gjort.

Oftast blir kanske inte filmen lika bra som boken. Eller så väljer de helt fel skådespelare och tar bort mitt favoritavsnitt.

Sagan om ringen av JRR Tolkien var ett hjältedåd i fråga om att efterlikna boken. Så extremt svårt som det var att göra en film av den (ja, nu säger jag det) episka trilogin, så var det riktigt bra utfört. Till och med ringen-fansen tog till sig filmerna till slut, om än med surmulna kommentarer om att Tom Bombadill inte var med.

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är en trilogi lika svår att filmatisera som Sagan om ringen, men där misslyckades de fatalt. Filmen är rolig och så, men missar ändå den finurliga, torra tonen som jag hör i Adams skrivande.

Stardust av Neil Gaiman är en bok jag läste efter filmen. Filmen var barnslig, tunn och inte särskilt minnesvärd. Boken var fantastisk. I boken fanns en ton som filmen inte ens försökte härma. Tur att jag köpte Stardust av en händelse, eftersom jag kände igen författaren och fick köpa 3 böcker, betala för 2. Den dealen ger mig alltid orsak att slänga med en joker och satsa på något oväntat.

Monday mourning av Kathy Reichs blev aldrig film, men väl en TV-serie: Bones. Den handlar om Temperance Brennan, en antropolog och väldigt vetenskapligt lagd kvinna. Hon har svårt för sociala relationer, men vill alla väl och har många talanger utöver de uppenbara: hon är fantastisk på att tyda ben och vet nästan allt som teoretiskt går att veta om människan. Hon är stark, hon är tuff, hon är fascinerande. Jag såg boken i affären och att det stod: ”The book behind the number one TV show!” Hurra, tänkte jag och köpte den rakt av. Men… I boken är hon någon helt annan. Jag tycker inte ens om Temperance från boken, ändå är TV-serien faktiskt byggd på bokserien. Bokens Temperance är mesig, velig, tafatt och trevande. Låt oss hitta fler synonymer så är hon det också. Be-svi-ken.

Darkly dreaming Dexter av Jeff Lindsay är också en bokserie som blivit TV-serie. Här såg jag också TV-serien först. Tyckte om den så mycket att jag letade i eftertexterna efter ”Based upon the novel by…” och genast sprang iväg och köpte böckerna. Jag får uppfattningen om att ganska få hittat Jeff Lindsays Dexter-serie. Ändå är TV-serien ganska populär. Böckerna är bättre! I det här fallet kan man till och med uppskatta båda. TV-serien följer de första två böckerna ganska väl, sedan tar TV-serien och böckerna en varsin väg, vilket nog är ganska bra. Det är andra saker som blir intressant i TV-serien. Där handlar det mest om interaktioner och relationer. I böckerna handlar det mest om Dexters inre. Man får följa hans inre dialog konstant och det är skrivet så poetiskt att det texten sjunger fram när man läser. Jag älskar Jeff Lindsays stil. Och jag älskar hans karaktär Dexter, något så ovanligt som en hjälte som också är en mördare. Dexter är  ett rovdjur som bara jagar de som förtjänar det, de som mördar som honom själv, men av fel orsaker.

Slutligen då, dyrgripen: the Road av Cormac McCarthy. Boken var fin: kort, lättläst, lagom spännande, vackert språk. Men på något sätt var den ändå lite opersonlig på ett sätt jag inte kunde kompensera med min fantasi. Det var som att den tog avstånd från sig själv och det den berättade och höll sig så neutral att det blev opersonligt. Det var förmodligen med flit och skapade en säregen känsla. Men samtidigt kände jag inte jättemycket när jag läste den. Sedan såg jag filmen. Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Robert Duvall… Perfekt utvalda skådespelare, särskilt Viggo Mortensen. Jag visste redan vad som skulle hända. Jag hade läst boken, jag mindes handlingen. Ändå satt jag som på nålar, kramade kudden, höll i maken och grät och grät och grät, ibland tyst och ibland med tårarna rinnande. Den var fantastisk.

En kommande bok–>film jag väntar väldigt spänt på är World War Z (författare: Max Brooks). Det står 2012 på imdb och jag kan knappt vänta.

Påminn mig gärna om fler bok-film-tv-relationer.