Etikettarkiv: sågning

Nyanser av övertalning

Fifty shades of grey, alltså. Som om inte tillräckligt många har skrivit om den redan. Men vet ni vad? Det var tillräckligt många som påstod att den hade någon slags värde, för att jag skulle tänka: ”Okej, jag läser den väl då. För att se vad allt ståhej är om, och för att det börjar likna allmänbildning att ha läst den jävla boken.”

Så, nu har jag läst den jävla boken. Och vet ni vad? Den har INGA SOM HELST kvaliteter, värda ens fem minuter av er värdefulla lästid.

Fifty shades of grey av E L James

Fifty shades of grey av E L James

  • Den är INTE feministisk.
  • Det är INTE särskilt mycket sex i den (har ni läst en bok med sex i förut?)
  • Det sex som finns är INTE särskilt hett (mest en hel del smekande över magen och längs låren)
  • Det är värdelöst språk
  • Det är värdelösa, papperstunna karaktärer
  • Det är osammanhängande, tråkigt och utdraget
  • Det är inte trovärdigt
  • Det är inte spännande
  • osv osv osv

Så varför läsa? Låt bli, för fan. Det är skit. Det suger. Det borde aldrig ha blivit populärt. Det är helt otroligt att det sitter en E L James och cashar in på detta fullständiga novell-på-forum-skräp.

Någonstans hittade jag den här lilla seriestrippen, som beskriver väldigt väl varför 50 shades inte är feministisk:

One shade of Grey

One shade of Grey

För hade 50 shades varit feministisk öht, så hade den inte handlat om hur en jävla vampyrwannabe går omkring och beklagar sig över att han är så opassande för henne och hur han till och med är farlig för henne, och hur inte alls borde ha med honom att göra, samtidigt som han överöser henne med presenter och erbjuder henne ett slavkontrakt.

Och den hade inte gått ut på att den lilla oskulden säger nja och nja och nja och sedan mot sin vilja dras in i någon slags sexlek som såklart slutar illa för henne, precis som vampyren lovat.

För övrigt är den lilla oskulden förmodligen hjärnskadad. Hon ramlar hela tiden utan orsak, och hon kan verkligen inte hantera sitt intag av alkohol, trots att hon dricker vin ungefär varje dag (det är också ett aber). Hon kan dessutom inte formulera sig i sällskap av vampyren, och hon kan inte bestämma sig för vad hon känner, eller om hon känner någonting alls.

Jag skulle rekommendera terapi till dem båda, och jag skulle rekommendera er att stanna långt långt långt borta från detta miserabla trams.

Annonser

Nya kategorier på bloggen

Häromdagen kände jag mig särskilt ordningssam och lite tysk. Alltså införde jag ett genresystem på bloggen. Det kanske inte är så biblioteksmässigt. Faktum är att det nog inte följer något etablerat system, men det kan härmed kallas Feuerzeugstandard och är perfekt anpassad för just den här bloggen och just den här typen av läsare (mig).

  • Genre (62)
    • Alternativhistoria (4) – Mitt nya biintresse. Vad kunde ha hänt om det som hände inte hade hänt? Alternativt parallella tidsaxlar.
    • Apokalyps (6) – All sorts utplåning av mänskligheten, planeten eller vårt sätt att leva.
    • Deckare (17) – Alla kriminalhistorier.
    • Fackböcker (6) – Allt som inte är hittepå.
    • Fantasy (11) – Allt som innehåller fantasifulla element som inte är teknologi.
    • Ond bråd död (16) – Allt där många fler dör än de flesta tycker är motiverat. Kanske också särskilt på ett särskilt blodigt sätt och uttryckligt beskrivet.
    • Pyssel (8) – Min mjuka sida.
    • Science fiction (13) – Allt som innehåller fantasifulla element framför allt definierade av idag inte existerande teknologi, framtid eller parallella tidsaxlar.
    • Totalt jävla mörker (2) – Deprimerande böcker. Kanske inte det bästa jag vet, men ibland behöver man mörker för att se ljus. Eller något.
    • Ungdomsböcker (4) – Nog så intressant, om inte annat så för att det var där läslampan tändes en gång.
    • Zombier och virus (12) – Alla böcker om virus, epidemier, pandemier, zombier, vampyrer och liknande boskap.

För att komplettera genrelistan, som ger en vink om vad det är för slags bok, har jag också lagt till en bedömning. Bedömningen är lika enkel som genial: Rekommenderas och Varning. Många böcker hamnar förstås inte i någon av dessa kategorier och får väl anses medelmåttiga. Hojta gärna till om ni skulle vilja ha en kategori för dem också. Jag är helt för fullödighet.

  • Recension (39)
    • Rekommenderas (18) – Böcker jag kan säga ”LÄS” om. Eller som jag själv kan tänka mig att läsa om.
    • Varning (6) – Böcker som antingen är rent dåliga, omöjliga att läsa klart, eller som är bra, men med flera brister som gör dem knaggliga och lite obehagliga att läsa.

Min förhoppning är att den här förändringen ska göra det lättare att hitta bland gamla inlägg och att hitta boktips som passar. Jag hade i och för sig redan tidigare två taggar: hyllning och sågning, men redundans är väl fint?

Jag har också uppdaterat länkarna här ovan, så att Recensioner fått sällskap av Rekommenderas och Varning.


Veckans läsning 19, v5

Den här veckan har gått i alternativhistoriens tecken. Jag började med Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), som jag tänkte skulle bli en bra introduktion till genren.

Tricket är ju att historiska händelser förändras och att historien därmed får en annan gång. Det ger verkligen en insikt. Varför ser världen ut som den gör idag och hur hade den annars kunnat se ut? Jag blir ganska ödmjuk inför att människors enskilda beslut kan påverka så mycket.

Under tiden jag läst Third reich victorious har jag lagt ut en lektion per kapitel om hur scenariot beskriver att kriget kunnat sluta annorlunda:

Jag har även beställt och fått ett supermegastort och härligt bokpaket, vilket också resulterade i att bokhyllan rensades och att det tillkom böcker jag skänker bort. Snart ger jag dem faktiskt till Myrornas. De tar plats och stökar till. Veckan ut max, får de vara kvar.

Vid en surfrunda på Goodreads hittade jag uppföljaren till The passage (kommer 2012), som i och för sig visade sig vara en gammal nyhet, men som resulterade i att jag, Sara BE på Glorybox och bokoholisten funderar på att samläsa lite i februari/mars. Vi har nämligen alla tre lyckats misslyckas med att läsa boken som alla talar så väl om.

Sedan har jag fått kassar fulla av böcker, fast jag behöll bara tre. Jag lånade en ebok på Elib.se, Döden på en blek häst av Amanda Hellberg (bokcirkelbok). Tyvärr var den dödstråkig och jag avbröt läsningen. Det resulterade i att en del faktiskt kände igen sig mitt bland alla hyllningar. Läxa: vi gillar olika.

Jag har även funderat på om saker kan vara både intressanta och tråkiga? Det kom nog inte fram något självklart och entydigt svar på det.

Jag baxade också ändan ur och publicerade resultatet av min pysslighet, en jättelik virkad bokläsarfilt. Den blir bara kärare och kärare för varje gång jag läser i den.

Under helgen har jag just börjat läsa Offerrit av Johannes Källström. Det kommer en uppdatering om hur det går med det, men jag kan ju säga att Massolit förlag nu fått revansch.


Dödstråkigt på en blek häst

Jag skaffade nya bokcirkelsboken Döden på en blek häst av Amanda Hellberg som ebok på Elib.se. Nästan alla recensioner jag läser om den är positiva. Många säger att det är läsglädje, att de inte kan lägga ifrån sig den.

Så sätter jag mig och börjar läsa den och bara tänker: ”Va??” Jag ser inte alls tjusningen. Efter 20 sidor var jag less, efter 50 sidor (kapitel åtta) gav jag upp. Det var helt enkelt inte värt det. Jag är verkligen besviken, för visst hade jag mina aningar, men jag förväntade mig ändå något något efter ”alla andra bloggares” ord av guld över boken.

Till Elitistmörkerklubben ber jag om ursäkt. Jag försökte faktiskt. Ni behöver inte läsa resten av den här texten förrän efter mötet om ni vill. Så slipper ni dels låta det färga er egen upplevelse och dels höra det igen när vi ses om ett tag.

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Vad är det som stör mig, då? Jo, jag stör mig på det maniskt detaljerade beskrivandet av precis allt överallt. Valvet skulle passa bättre i en gotisk kyrka. Jaha. Hon var liten och söt med fjunigt blont hår. Jaha. Varenda person som presenteras måste beskrivas som om de var efterlysta; längd, kroppsbyggnad, hårfärg, hårkvalitet och kläder räknas upp. Vem bryr sig? Sedan sitter de och pratar och flamsar och ifall man hunnit glömma, trots de oändliga miljöbeskrivningarna, att vi är i England så slinker det in en engelsk fras här och där. Jag är inte senil, shut the fuck up. Dessutom hinner ungdomarna dricka kopiösa mängder alkohol på den lilla bit jag läst. Det är mig fullständigt egalt hur många öl de hämtar från baren och om det är till självkostnadspris och om de har en jävla ljusslinga över baren. Kan jag få tänka själv i en minut, snälla författaren?! Jag kvävs.

Alltså ger jag upp den här boken. Jag mår bara dåligt och blir frustrerad och arg av den. Det kommer säkert jättefina spöken och ungdomarna kommer säkert bli så kära i varandra och hitta alla möjliga hinder för sin kärlek och kanske dör den konstiga tjejen, kanske är den blonda lesbisk och blir kär i Maja. Jag bryr mig inte. Ville jag ha tonårstramsig romantik med suparfester och pretentiösa konstdiskussioner så skulle jag antingen tänka tillbaka på mina egna tonår eller läsa någon vampyrbok med rosor på omslaget. Inga skräckinslag i världen kan övertyga mig.

Jag ber om ursäkt till alla er som tycker om Döden på en blek häst. Jag tillhör uppenbarligen inte målgruppen och jag har ingenting att anmärka rent tekniskt. Språket var ofta överraskande och upplyftande; det var innehållet som pinade mig. Lite funderar jag på om det är en ungdomsbok trots att det inte uttryckligen står någonstans. Det skulle förklara mycket för mig. Eller så är jag bara trist.

Om du finns där ute, som inte heller gillar tonårsharlequin, så vet du i alla fall att vi är två.

”Suggestiv spänningsroman med övernaturliga inslag.”
aka Övertydlig romantik med inslag av spöksplatter.

Handlingen i korthet:

Maja Grå kommer till Storbritannien för att plugga konst. Samtidigt passar hon på att prata med polisen om sin försvunna mammas blodiga morddöd.

Polisen är så klart jättecharmig och börjar tro på spöken han också (senare än jag kom i handlingen).

Maja Grå är söt, konstnärlig och speciell. Hennes vänner är också konstnärliga och speciella, fast på andra sätt. En av dem har träffat en sån som Maja förut, så han förstår exactly how you mean. Samtidigt funderar Maja på sin relation till sin döda mamma, involverar sig i svårmodiga målare och ser spöken.


Vredens tid, en bra början som måste bli bättre

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Det passade utmärkt med hårdkokt deckare efter fantasy och mystik. Det var alltså dags för Vredens tid av Stefan Tegenfalk.

Efter en ganska skakig början där det känns som att Tegenfalk inte riktigt vet hur han ska presentera karaktärerna, handlingen och sin stil på rätt sätt och på samma gång var jag sedan helt fast. Jag började glömma mina betänkligheter och kände det där rycket från boken man alltid längtar efter: ”Läs mer… läs mer…”

Jag började förlåta de språkliga knaggligheterna. Jag började förlåta de klichéartade karaktärerna: den gamla, sura polisen, det unga kvinnliga stjärnskottet. Varför? Jo, för att jag blev helt begeistrad i de synnerligen hårresande morden och i det fantastiska scenariot som utgjorde bakgrunden. Det spelade på många av mina strängar. Det var medicin, neurologi, ond bråd hämnd och jag älskar det. Särskilt älskade jag det nu eftersom det för en gångs skull var en svensk författare. De är allt för få.

Men sedan då?

Sedan började jag åter lägga märke till språkets knaggel och  till de allt för enkelspåriga karaktärerna. Förutom själva kärnan, med det förunderliga nya sättet att mörda, var det bara gammal skåpmat som rapades upp. Dessutom hamnade handlingen i något slags limbo mitt i boken, där den förvandlades till föreläsning. Allt skulle vi få veta om en viss organisation. Handlingen förflyttades från poliserna och morden till en ganska perifer och tråkig härva jag gärna kunde levt utan. Avskyr sådana antiklimax. Boken tappade fart, jag började snegla ut ur pärmen och funderade på om den någonsin skulle återkomma till den fina starten igen.

Faktum är att efter de första sanslösa morden blir resten mest politik istället för ond bråd död. Man uppehåller sig inte i närheten lika mycket vid det makabra som jag tycker är befogat i den här boken. MER BLOD. MER MORD. Tack.

Ett helt zoo var med och deltog i liknelser. Jag räknade några och hittade en noshörning, en mullvad, en elefant, myror, höns och andra kreatur. De hade dessutom sällskap av en hel hög andra färgstarka liknelser. Jag började storkna redan efter en fjärdedel av boken.

Detaljer, detaljer. Det var strösslat med tusen detaljer till höger och vänster. Måste jag verkligen veta allt det här? Kan inte min hjärna få arbeta själv ibland? Jag lyckades ju trots allt tänka ut kopplingen mellan morden sisådär tre mil före utredarna.

Ett exempel på störande detalj: ”Han plockade fram en nystruken skjorta ur garderoben…” Jaså? Hur är det viktigt? Och hur är den nystruken när den hängt i garderoben? Vavava? Detaljmissbrukare. Ett exempel till: ”Är ni Walter Gröhn?” Vem säger ni? Överklassen?

Funderade även på hänvisningen till ”under normala förhållanden” på s 20. Det sägs nämligen ingenting om vad som var så onormalt med den här dagen.

Jag reagerade dessutom på vissa konstiga fakta. T ex står det på s 54 att pressen var stor på juryn i ett visst mål, men jury används bara i tryckfrihetsmål enligt wikipedia. Det här var något annat. Faktakoll någon? Visst, vi har författarens frihet med sånt.

Andra tokiga detaljer är att ilskan växte i takt med att någon inte hörde av sig. Med vilken takt hör man inte av sig? Dessutom spillde man ut kryddflaskor. Jag har mina kryddor i burkar, men det kanske är ovanligt.

På sidan 83 råkar vi istället ut för en tidsanomali. Mannen som just klev in på sitt tjänsterum står plötligt predvid paret som pratar.

Men, varför stanna här? Jag har mer kritik. Texten var överlastad med dialog, men det får man kanske vänta sig av en deckare. Det var ibland svårt att skilja olika perspektiv eftersom allt lästes upp med samma röst, en ganska skränig och stockholmsk röst som växlade mellan känslan av polisjargong och ålderdomlig förortsslang. Till exempel är det gamla sura Walter och inte unga flärdfulla Jonna som lägger märke till att en rokokomöbel inte rimmar väl med husets utvändiga funkisstil. Ehum. Jonna äter förresten lättyoghurt med osockrad müsli, bara så ni vet.

Det enda avvikande, eller kanske fullkomligt enkelspåriga var den stackars finnen, som så klart fick agera fördomsprofil och säga ”sära” istället för skära, ”int” och ”satanas perkele”.

När vi ändå är inne på fördomsprofiler så luktade det unket av den uppmärksamhet som lades på hur kvinnor raggar och raggas på och på hur en kvinna kan vara både bärare av fitta och tuff på samma gång. Ofattbart, eller hur? Nja. Lägg ner Salanderkomplexet och kom ut. Det är 2010 nu (2011).

Så jag hatade Vredens tid? Nix. Den var på något jävla vänster bra ändå. Jag vet inte hur! Men jag fastnade verkligen. Det går inte att förneka.

Kanske är det för att jag vet att det är en debut och att författaren nu kan börja skära och dissekera sin stil, behålla det bra och kasta ut resten. Mitt förslag är att han kastar ut 90% av sina kladdiga liknelser, men sparar de bästa, funderar över vem som tänker vad och hur man kan göra bättre skillnad mellan karaktärerna, kastar ut ett gäng onödiga karaktärer och bihistorier samt att han tar en titt på hur han presenterar kvinnor. Vi är nämligen kvinnor en del av oss som läser och ville jag skämmas över det faktumet så skulle jag läsa billig chicklit.

Tack. Jag ser faktiskt fram emot nästa bok, för då hoppas jag att vi har ordning på det här. Jag litar på dig, Stefan.


Det nödvändigt onda med tips

För mig har det gått så långt att jag misstror böcker som rekommenderas mig, just för att rekommendationer så många gånger visat sig vara total skit.

Fantastiska bokbloggare är så klart undantagna. Ni är ju både bevisat intelligenta och med god smak och bred erfarenhet. Ni är kvalificerade.

Nej, jag menar vardagsrekommendationerna, från kollegor, vänner, familj, bokhandlar, tidningar mfl. Lite kan sägas att en rekommendation också är mer värd än tio eller hundra. Ju fler som rekommenderar en bok, desto mindre tror jag på det. Tre miljarder kineser måste ha fel.

En annan som upplevt något liknande är Books-not-blogs från bloggen The books. Vi börjar recensionen av Books-not-blogs inlägg med följande citat: ”One Day är en sopig jävla bok. En sopig jävla bok det tagit mig flera månader att läsa klart, skall tilläggas.”

Sådan rak rättframhet gillar vi. Sedan följer dessutom en lista.

”1. Den är inte intelligent. Den är inte puckad heller men den är fan inte smart.
2. Karaktärerna är jobbiga och platta. Och destruktiva. Går och går men kommer aldrig fram.
3. Den är cheesy som fan.”

Jag gillar listor. Jag älskar listor.

Men så har vi dessutom slutklämmen: ”Jag vill inte läsa lättlästa saker som får mig att bli lite mjuk inombords (kräks).” och ”Som tur är har jag det perfekta botemedlet mot sån här sörja; SCI-FI.”

Nu har jag citerat nästan hela blogginlägget, men alla ni som känner mig lite ser ju direkt vad jag menar. Den här klimpen lägger jag till i länklistan, rss:en och kvalifikationskontot.


Dimmigt, flummigt, ytligt: Lud-in-the-mist

För ungefär tusen år sedan, i ett land långt långt borta, bestämde jag mig för att läsa Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees.

Jag tänkte att det skulle vara bra för min hjärna att gå från seriemördare till sagoland. Jag hade även vissa hopp ställda till English bookshop i Uppsala som rekommenderat boken och till Neil Gaimain som blurbat sig varm för den.

I slutändan så måste English bookshop ha varit febriga eller fulla när de läste den. För den var inte alls värd deras lov, tyckte jag. Dessutom har Neil Gaiman förmodligen tagit så han blödde ur öronen och samtidigt förmodligen enbart satt sitt namn på boken för att folk sedan ska läsa hans böcker och tycka att de är desto bättre. För de har båda felfelfel.

Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees

Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees

Lud-in-the-mist tog tammefan tre veckor att läsa, och den är inte lång. Men orsaken är enkel – man somnar av sagor. Varje gång jag försökt läsa den har ögonen blivit grusiga, ögonlocken tunga och en hjord får har galopperat in i huvudet och börjat hoppa hinder för fulla muggar. Så till alla sömnlösa stackare där ute – läs sagor. Läs Lud-in-the-mist.

Lud-in-the-mist är en ren saga. Den börjar med en beskrivning av landet, geografin, folket, deras traditioner. Den är bara 260 sidor lång. Dessutom är den seg i starten. De inledande beskrivningarna är löjligt långa innan Mirrlees börjar med själva handlingen. Personligen vill jag ha något som fångar mig senast inom de 30 första sidorna. Jag kanske var slö, men först efter 30 sidor började jag ana hur fröet till handlingen börjat spira. Borde man inte egentligen göra det inom max fem sidor? Sedan kan man återkomma till beskrivningar emellanåt. Särskilt när boken faktiskt är ganska tunn. Första observationen: Sövande och långsam.

Mirrlees språk är fint och mysigt. Ibland blir det lite väl förvirrande, men det är alltid fint. När jag började lära känna karaktärerna lite bättre upptäckte jag tyvärr att jag inte tyckte om dem. De är ganska gnälliga allihop. De är dessutom ogina, otrevliga, bråkar och manipulerar varandra. Ändå får man lära känna dem så pass ytligt att man inte behöver bli arg på dem för deras karaktärsfel. Distansen till historien är milslång och ingenting lyckas riktigt beröra mig. Andra observationen: ytlig och utan känslomässig substans.

Jag gillar nog inte Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees så värst. Den tog tid att ta sig igenom, mycket att göra eller inte. Jag förväntade mig ett fantastiskt sagoland, men fick istället en konstig och kall historia om en pest som inte var en pest, om otervliga små troll som bodde i en stad någonstans och utan ens tillfredsställande uppförsbacke, klimax och slutspurt.

Jag hade förvisso ganska höga förhoppningar på Lud-in-the-mist. Jag skyller gärna på Neil Gaiman, som kallar den för ”a little golden miracle of a book”.  Det är den tammetusan inte.

Det har varit en liten pina att ta sig igenom den. Nu hamnar den i listan över böcker du kan få av mig.

Tidigare om Lud-in-the-mist:


Veckans läsning 11, v45

Nu har det gått lite bättre.

Efter den inspirerande bokcirkeln insåg jag att Plague of the dead aldrig skulle bli bättre och att jag bara slösade min tid. Jag sågade den alltså en sista gång och lade bort den outläst. Den står nu med på listan över böcker du kan få av mig.

Det väckte min trötta läsarsjäl och jag tog upp American devil av Oliver Stark. Den visade sig vara en ”Amerikansk svulstig seriemördardeckare” och helt fantastisk. Jag behövde verkligen en bra bok. American devil gjorde min vecka. Jag vill ha MER Oliver Stark! Han skriver tydligen på andra boken i serien just nu. Skriv snabbare, din gamla socka. Det borde förresten Chelsea Cain också göra. Det verkar hon inte göra. Faaan.

Därefter har jag precis hunnit börja läsa Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees. Det är ju ett litet genrehopp, men jag tror det blir bra. Man får inte låta hjärnan tro att det är lugnt.


Mellan en bok och slutet

Av bokcirkel får man nytändning. Imorse slet jag fram Plague of the dead av ZA Recht och tänkte läsa skiten ur den, men skiten verkar sitta rätt hårt i den boken, för det gick sådär. Jag blir bara mer och mer förbannad på den. Vill egentligen lägga ner den och aldrig se åt den mer igen, men jag har ju lovat att läsa ut den och jag vill ju faktiskt veta om jorden (mänskligheten) går under.

Jag kan motivera min upprördhet så här: Tänk dig att du läser en bok där en snickare visar sig vara helt grym på att klona kossor. Sannolikheten kan beräknas, men avrundas till noll. Detta händer i Plague of the dead. Inte exakt det här, såklart. Jag tänker inte spoila dumheterna för alla masochistiska zombieläsare där ute. Men motsvarande sak händer.

Efter att snickaren klonat kossan låter han den bo i vardagsrummet som på medeltiden. Kloningen tar en vecka, men att stalla upp kossan tar en millisekund.

Plague of the dead av ZA Recht

Plague of the dead av ZA Recht

Kort sagt: I Plague of the dead är zombieviruset det MINST osannolika som händer. Allt annat klättrar uppåt väggarna och Apekattsföreningen skulle vara imponerande. Till detta kan vi lägga att språket är banalt för att inte säga dåligt, för att inte säga slarvigt och ogenomtänkt.

Nu tar vi fram Sågen 3D och gör slarvsylta av den här ursäkten till en zombieroman. Jag är förhelvete förribannad.

Så… blir ni besvikna om jag inte läser klart? Tror ni jag överlever? Jag kanske kan läsa den när jag har feber i mellandagarna och hjärnan har blivit gelé så att jag accepterar både flygande grisar och snickargenetiker?