Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Denna kära blogg. Ibland är den omhuldad, och ibland är den mer nonchalant behandlad, men den kommer alltid att vara min blogg.
Med detta sagt, så är det ibland lite tungt att blogga själv. Jag började blogga för att få kontakt med andra läsare, för att få ut mina åsikter om bloggar, för att få mothugg, inspiration och insikt.
Ibland blir det inte så mycket av det, utan jag sitter mest och skriker ut i etern. Ibland är det också mycket i privatlivet, som det sista året/åren, och då är det bloggen som får lida.
Men generellt känns det fortfarande och alltid kul, givande och viktigt att fortsätta skriva om böcker från en läsares perspektiv.
Jag har fått så mycket tillbaka.
Men nu, alla ni! Nu händer det något nytt!
Nu kommer jag, parallellt med den här bloggen, att börja blogga tillsammans med Anna Bark Persson, min kära elitistmörkerkollega, fellow bloggare, twittrare och kickass feminist och genusvetare.
Svart rymd handlar om fantasy, science fiction och allt som är mörkt och djupt, och givetvis med en kritisk superanalys.
Tillsammans kommer vi att vara väldigt feministiska och fantastiska, tror jag.
(Alla mina recensioner kommer även fortsatt att publiceras här, precis som vanligt)
Välkomna ut i den svarta rymden! We have feminist barbarian porn.
Alla vet att Hugh Howey är bäst. Wool-sagan har verkligen nått sin publik, och det är helt rätt.
Men kanske inte alla vet att det finns mer, från tiden innan Wool? T ex Vidrigaste zombieboken någonsin? Och t ex den här boken, Half way home.
Tänk dig att människorna skickar ut rymdskepp för att kolonisera rymden. Tänk dig att färden är för lång för mänskligt liv, för lång för en livtid likaväl som för lång för att få plats med mat och förnödenheter. Tänk dig då att man löste det problemet…
De sändes ut för att kolonisera, men föddes först framme på planeten. De skulle upptäcka sin nya värld, och rapportera tillbaka om planeten visade sig vara beboelig.
Men något hände, och de var inte färdiga när de föddes, och kolonin var inte färdig, och planeten är konstig, och konstiga saker händer.
Half way home av Hugh Howey
Jag älskar böcker om kolonier i rymden. Jag älskar böcker om hur de första kolonisatörerna upptäcker sin nya värld. Ibland är det ett lite gjort koncept, och jag brukar uppskatta dem ändå. Men här har Howey gjort precis som han gjorde med Wool för postapokalypsgenren, och precis som han gjorde med I, zombie för zombiegenren, han tar kolonisationskonceptet och gör om det, till något nytt.
Så, för alla sci-fi-älskare: Det här är en riktigt bra liten bok om en riktigt fantastisk koloni.
Mer om Hugh Howey:
Jag är tillbaka, igen.
Livet har lugnat ner sig och lagt sig tillrätta i en behaglig rutin. De olästa böckerna radar upp sig i högar och på hyllor, och de lästa ansamlas på skrivbordet.
Framöver kommer ni bland annat att få njuta av:
Om jag säger kvinnlig seriemördare deluxe… :D Alldeles för lite läst i Sverige.
Allt som är meningen med livet! Förutom drakar då, men ni vet.. Vetenskap, virus, pandemi, galna forskare!
Missa inte att Howey är mer än bara Wool. Missa inte I, zombie, men ej heller denna.
Inte helt oväntat blogginlägg, men kanske precis vad ni borde läsa. Kanske är faktiskt fantasypirater precis det bästaste.
Gissa vem? Ibland kan man inte sluta, utan måste fortsätta tills Alla Böckerna Är Slut, och man istället sitter och gråter i ett hörn. Hrrrrh.
Ännu en bok mindre tills Alla Böckerna Är Slut. Jag börjar bli kallsvettig nu.
Existerar science fantasy? Ja, det gör det visst, och nu har jag läst The steel remains av Richard Morgan, som knappast kan passa bättre i den genren. Den blandar inte bara fantasy och science fiction, utan har dessutom två fullständigt homosexuella huvudpersoner, vilket jag nog aldrig upplevt i genrelitteraturen förut.
The steel remains känns helt och hållet som fantasy vad gäller stil och miljöer, men hör ändå nästan mer hemma i science fiction eftersom det inte är magi (även om världens innevånare nog tror det), utan teknologi och/eller biologi.
Huvudpersonen, Ringil, har lämnat sin hemstad efter att ha kämpat heroiskt i flera krig, det senare mot ”drakfolket”, som kanske inte var drakar så mycket som utomjordingar av reptilslag. Nu måste han återvända till sin hemstad för att enligt sin ärade moders utförliga önskan söka efter sin försvunna kusin, som sålts som slav. Väl hemkommen dras han snabbt in i de gamla kriminella kretsar han lämnade för flera år sedan, men också in i en ny värld befolkad av utomjordingar som kommit för att ta tillbaka sin planet. Dessutom får han ta emot ständiga gliringar om sin sexuella läggning och hantera de ljuvliga pinor vi kan kalla ”gamla ex” och ”blivande ex”.
Oj. Ja.
Ringil är inte ensam huvudperson. Vid sin sida, om än inte fysiskt, har han den lesbiska utomjordingen Archeth, som lämnats i världen av sin flyende art. Han får även sällskap av en gammal vän, nomaden och stamhövdingen Egar Drakbane.
Berättelsen är relativt tunn och ranglig under all action, men vi kan ju tänka oss att det beror på att det här är första delen i en trilogi, och att berättelsen måste byggas upp ordentligt innan den kan ta fart och liksom explodera i tredje boken, som vanligt. Den andra boken, The cold commands, ropar på mig i detta nu på att få bli läst, så det blir den snart, och den tredje avslutande delen The dark defiles beräknas komma i augusti 2014. Herregud, orka vänta så länge!
Ja, jag uppskattade storligen denna queera, annorlunda actionfantasybok. Abercrombie har såklart blurbat den, men det vet ni ju, att vi inte litar på blurbar på den här bloggen.
Vill du ha yxfantasy? Barbarisk, våldsam fantasy med crazy alien guys? Då är detta din bok. Plus massa gay sexscener. Hah! Måste man ju gilla.
Människor koloniserar en planet för att utnyttja naturresurser och tjänar stora pengar. De vill inte höra något om intelligenta varelser. Känns det igen? Ja, visst gör det det, men jag lovar att Fuzzy nation är bland det bästa du läst ändå. Om du inte läst originalet Little fuzzy, som den här boken bygger på. (Jag har dock inte läst den, men tvivlar på att den kan vara bättre ;)
John Scalzi lyckas använda en redan använd idé, och en redan skriven bok, och liksom ändå få till det. I och för sig har han fördelen att bokens egentliga huvudpersoner är dödssöta furrisar, och att en av bifigurerna är en gullig labrador, men han lyckas till och med skriva om dessa sötchockskaosdjur utan att tappa allvaret. För det är en allvarlig bok.
Huvudpersonen, Jack, är en sån där egoistisk spjuver. Han bryr sig mest om sig själv, men är tillräckligt charmig och rapp för att folk ska stå ut med honom ändå, oftast. När han på samma dag lyckas spränga en bergssida, vilket orsakar en ekologisk katastrof, och upptäcka en ny art, så utmanas hans egoism till det yttersta. Dessutom måste han bestämma sig för om den här sötegullimysiga carebjörnen är intelligent eller inte.
Jag kan inte låta bli att dra vissa, hrrrm, paralleller, till andra tillfällen jag upplevt att söthet upplevt som omöjligt att kombinera med intelligens. Har vi hört talas om det allihop, kanske? Ja, lite va?
Som i all den bästa science fiction är Fuzzy nation både spännande, fantastisk, och whatnot, samtidigt som den lyckas flika in intressanta frågor: Vad är intelligens? Vad är kön? Vad är en familj? Vilka rättigheter bör den här pälsbollen ha?
Förstår ni det här svamlet? Framgår det att Fuzzy nation är en fantastisk, söt, sorglig och underbar bok om viktiga och samtidigt oändligt gråtmilda ämnen?
Förstår ni att ni måste skaffa den och läsa den?
Bra.
Tidigare om John Scalzi:
Jag brukar ganska ofta förföras av vackra omslag med snitsiga slagord, som t ex när jag hittade superfullpoängaren Wool. Men den här gången gick jag på en rejäl nit.
Jag skaffade The 5th wave enbart på impuls. Den hade ett snyggt omslag, och det stod ”They are coming for us. All of us.” Och på baksidan:
”The 1st wave took out half a million people. The 2nd wave put that number to shame. The 3rd wave lasted a little longer, twelve weeks… four billion dead. In the 4th wave, you can’t trust that people are still people. And the 5th wave? No one knows. But it’s coming.”
Problemet är, att boken utspelar sig efteråt. Författaren, Rick Yancey, börjar briljant med en ung flickas vandring genom ett öde landskap där hon hoppas slippa möta någon, eftersom hon inte vet om de är människor eller utomjordingar. Hon är ensam och rädd, och tänker tillbaka på hur utomjordingarna först kom till jorden, på alla som dött och på familjen hon förlorat.
Det är ganska gudomligt bra ett tag.
Sedan vill Yancey vara lite fräsch och ny och unken på samma gång. Så han skippar framåt och låter oss uppleva den här femte vågen, som ärligt talat blir ett enda stort antiklimax. Hypen håller INTE.
Handlingen går från dystopi till emoartad tonårsfars. Den unga tjejen utsätts för en rad allt mer osannolika sammanträffanden, och stämningen är som bortblåst.
Jag kunde dessutom känna exakt när det hände. Från ett kapitel till ett annat föll hela korthuset ihop. Poff. Blärk.
Råkar du få boken i händerna så kan du läsa till sidan 101. Sedan är det inte värt det. Tänk istället ihop en egen mitten och ett eget slut och var nöjd och glad.
Om du ändå vill läsa mer, så blir det lite bättre ett tag mot slutet, men det är liksom inte bra nog ändå. Det hela är nästan exakt som när jag läste The first days av Rhiannon Frater. Den bokens ursäkt var att den var en debutbok, och från början skriven som en följetong på en blogg. Den här boken har ingen sådan ursäkt vad jag vet. Den är bara dålig.
The fifth wave får fem hundra minus. Och då har jag inte ens något betygssystem.
Så fruktansvärt vacker den är, var det första jag tänkte när jag såg Coltsos svenska utgåva av Den Levande av Anna Starobinets. Ryggen är utformad som kretskortsliknande snirklar av guld, som stavar titeln.
Den levande
Och fantastiskt nog, när jag tog bort omslaget, så var ryggen ännu vackrare där under, med små stycken som beskriver boken utifrån sin egen handling.
Den levande – naken
Den levande handlar om en dystopisk/utopisk framtid. Alla är ständigt uppkopplade mot socio, det jag antar att de jämför med Facebook på bokens omslag. Personligen blir jag synnerligen avskräckt av jämförelsen, men jag antog att det var ett pr-trick och det var det. Socio liknar inte Facebook mer än Twitter gör det. Kanske menar de online-community.
I denna uppkopplade framtid lever bara tre miljarder människor. Dessa tre miljarder människor förändras aldrig. När en dör, föds en ny. Den nya personen ärver den dödas inkod, och tar över dess plats på socio.
Tillsammans kallas de tre miljarder människorna för Den levande. En religiös kult kring de tre miljarderna, socio och olika regler för fortplantning och död präglar livet.
Plötsligt hotas utopin. Zero föds. Han saknar inkod. Han är ny. De tre miljarder människorna ä’r tre miljarder och en, och myten kring Den levande framstår som falsk.
Inte oväntat blir Zero en säkerhetsrisk, som måste undanröjas.
Den levande
Den levande är en klassisk hård science fiction av samma slag som Bruce Sterling. Till skillnad från Metro 2033 kändes den vare sig rysk eller obotligt dålig. Tvärtom, så kändes den global och fantastisk.
Möjligtvis önskar jag att Starobinets tagit steget ännu lite längre, gjort världen ännu lite mer skild från vår egen. Jag önskar också att språket vågade vara lite mer poetiskt, men det är en smaksak. Det hade dock gjort socio lite mer levande. Å andra sidan kan ingenting vara poetiskt sedan man läst Delany.
Jag nöjer mig med att lägga ytterligare en riktigt bra läsupplevelse till bokhyllan, och tänker hålla ögonen på Coltso framöver.
Känner du för att resa i tiden? Gillar du London? Då har jag en lösning för dig, nämligen Skeppet i Kambrium av Bertil Mårtensson, som jag ju tycker mycket om.
I Kambrium hittas mycket riktigt ett skepp. Hur man hittar det för 542 miljoner år till 488 miljoner år sedan, och varför det inte längre finns spår av det, eller de mystiska gröna männen, eller spindlarna, det vet man inte riktigt. Det har med tidsresor att göra. Allt är plötsligt mycket komplicerat.
Men för huvudpersonen John Fernström, som kanske egentligen heter Ayr Dagure, är livet väldigt enkelt. Han är fängslad i London.
Fängslad i London, då kanske ni tänker på Towern eller något. Men icke då. Han är fängslad, bokstavligen, i London. Inte London just nu, såklart, utan ett gammalt london. Och inte med folk i, såklart, utan ett tomt London, där bara fångar bor.
Poängen med att fängsla folk i ett gammalt London är att göra dem deprimerade och livströtta. För att bättra på effekten har man även tagit ifrån dem deras identiteter. Därför är John osäker på om han är John Fernström eller Ayr Dagure.
Under bokens gång kämpar John med att inte vara författare. Han hatar det. Men det är vad de mekaniska kuratorerna sagt åt honom att han borde vara.
”För det var omöjligt att skriva fem timmar om dagen utan att på något vis vilja prestera något som var bra, ens om man från början bara avsåg att leverera rent skräp.”
s. 16
Det är så briljant.
Men kuratorn är inte så lättlurad. Det räcker inte att bara skriva och nicka och hålla med.
”Telefonen ringde. Det var Kuratorn. Han [John] hade tydligen låtit alltför uppåt. Nu ville den göra honom osäker. Utan tvivel ville den leda honom till självmord.
-Jag är i den maniskt kreativa fasen, sa han. Efter det kommer jag att slå om och bli deprimerad och så håller det på i ett slags cykel. Jag är en dålig författare, men jag måste ge utlopp för mina inre kristillstånd. Samtidigt ska jag vara ödmjuk. Det bör varje konstnär vara. Ibland överväger jag självmord. Okay?”
s. 58
Och så håller det på. Kuratorn och alla androider i London försöker driva John till vansinne, och han försöker spela bort dem med sarkasmer slösade på svin.
Tills han träffar Patricia. Plötsligt har livet mening på riktigt, och han måste desperat dölja det för de artificiella ögonen.
Och tills Patricia tar med honom till Framtiden. Tills han börjar se sanningen, tills allting rämnar.
Skeppet i Kambrium är min absoluta favoritsorts science fiction. Den är smart, rolig, spännande och omtumlande. Och jag kan inte se på världen på samma sätt sedan jag läste den.
Måhända låter den helt galen, men den är ganska galen. Och den vrider knut på sig själv. Den är riktigt bra.
Boken finns förresten både att köpa här och var, som bok och ebok, och gratis här: http://www.las-en-bok.com/
Tidigare om Bertil Mårtensson:
Bertil Mårtensson på twitter:
Är du den femte medlemmen i landstigningstruppen? I så fall är det troligt att du dör.
Har du röd skjorta (redshirt)? Då är det kört.
Det här är gamla härliga internskämt bland trekkies, dvs vi som gillar Star Trek, och det har John Scalzi tagit fasta på när han skrev Redshirts, och vågade göra satir på dem som boldly go.
I Redshirts kliver vi rätt in i ett rymdskepp, som känns ytterligt bekant. Det heter förvisso Intrepid, och kaptän heter Abernathy, men sånt är ju copyrightat och jox.
Scalzi ber oss älska Dahl och hans vänner, medan de gör sig hemastadda på sina nya poster långt ner i rangordningen på Intrepid.
Medan de nya rekryterna lär sig sin plats ombord, börjar de också uppfatta den suspekta stämning som råder. Folk försvinner plötsligt strax innan Abernathy eller de andra bryggofficererna dyker upp. Folk vill verkligen inte följa med på landstigningsuppdrag. Folk vill inte dö. Särskilt farligt verkar det vara att följa med Kerensky. Kerensky själv råkar ständigt ut för nära-döden-upplevelser på olika planeter. Men klarar sig mirakulöst, till skillnad från sina följeslagare.
Dessutom lär sig Dahl hur man lyckas framställa fantastiska biologiska lösningar på alldeles för kort tid. Och hur man ska leverera nyheten lagom dramatiskt på bryggan.
Det verkar också finnas regler att följa för att överleva, om man gudförbjude dras med på ett landstigningsuppdrag.
Det finns över huvud taget väldigt många mystiska regler och sammanträffanden ombord. Och Dahl… dras allt längre in… i konspirationen!
Så gillar du science fiction, är inte rädd för humor och satir, och vill veta vad tusan som är grejen med the Intrepid: Ojojoj! Du kommer gilla detta.
Jag måste bara dela med mig av denna fantastiska sajt!
Jag upptäckte den då många författare på twitter länkar dit när de ger bort sina böcker gratis, för att öka intresset, eller för att få en läsarkrets och senare kunna locka ett förlag.
Den heter Kobo books, och där finns dels en länk till gratis böcker från public domain, men också möjligheten att söka på t ex science fiction eller fantasy och filtrera för gratis, och få upp massor.
Böckerna med priser på är inte helt dyra de heller. I många fall är första boken i en serie gratis, och sedan kan man köpa uppföljarna, om man tyckte att det var bra.
Kobo är enkelt att registrera sig på, och du behöver inte registrera betalningsmetod om du inte vill betala för något. De tillåter nedladdning ffa i .epub, som väl är det bästa och mest allsidiga formatet. Ibland använder de även Adobe DRM, som man måste öppna i Adobe Digital Editions innan man kan läsa på t ex mobilen.
…
När man väljer böcker har Kobo väldigt bra uppdelning i genrer, med mer precision än bara ”SF och Fantasy”. De har även romantisk fantasy, militär sf, etc. Dessutom kan man lämna betyg på böcker, så det är lätt att börja med säkra kort som många har gett högt betyg.
…
Återkom gärna och berätta om ni testar Kobo, och allra helst länka till bra böcker ni hittar!
Och tipsa gärna ifall ni har andra bra sajter för eböcker på fickan. (Amazon undanbedes)
…
(Och nej, jag har verkligen inte fått betalt eller något för detta. Blev bara lycklig och klickade hem tusen böcker att prova.)
Man gjorde allt som gick att göra. Men plötsligt insåg man att vetenskapen hade gått för långt. Man hatade sin skapelse, och dömde den till glömska.
I Härskarna av Niels E Nielsen möter vi ingen postapokalyps. Faktiskt har det gått ganska bra för mänskligheten trots allt.
Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)
Vi lever i fria universitetsstäder med trädgårdar och vin. Vi latar oss och studerar hela dagarna, fyller kvällarna med akademiska samtal, letar samtalsämnen bland ofarliga vetenskapliga diskussioner, skriver på våra avhandlingar om Byron.
Men ute på den gamla uppskjutningsrampen finns något kvar. Någon. Några.
Långsamt nystas mänsklighetens smutsiga förflutna upp. Vi var en teknologisk sensation. Vi ville nå stjärnorna. Men våra kroppar klarade inte av påfrestningarna som krävs för att nå stjärnorna, så vi manipulerade fram androider med mänskliga sinnen och tåliga kroppar, som kunde beträda Uranus, kliva in i stjärnor, resa över galaxerna. Sedan sände vi de bästa med våra skepp, och såg dem aldrig mer igen.
Då ångrade vi oss, och vi låste in de gamla prototyperna och de halvfärdiga och försökte glömma bort dem. Sedan ägnade vi oss åt musik, vin och sång istället. Försökte glömma vad vi gjort med mänskligt liv. Försökte glömma bort att de var mänskliga.
Härskarna är sjukt tramsig då och då. Den slingrar sig fram genom dialoger och poesi tills man blir galen, men kärnan är stark och fantastisk. Den handlar om väldigt viktiga, bra och intressanta frågor. Jag önskar förvisso att den kunnat skrivas om och kokas ihop, men ändå… det är väldigt bra.
Hittar du den, så läs.
Hej, jag heter Feuerzeug och jag älskar virusböcker.
Nu har jag läst The 11th plague av LT Peters. Jag hittar ingen information om författaren någonstans. Jag börjar nästan tvivla på att boken ens finns, men den är alltså en riktig pärla.
Hör här:
”He was dead.
No one was there to watch him die or hear his final gasp for breath. No one paused to wipe away the foamy trickle of bluish blood that oozed from the corner of his mouth. […] Who he was or where he died made little difference. All that really mattered was that he had died. […] And with his death, the end began.” (s 11)
Den börjar så där bra. Och den fortsätter så där bra.
The 11th plague av LT Peters
Det har hänt saker sedan 1973 då boken skrevs. Idag hade den nog handlat om ett virus istället för en bakterie, men vem vet. Situationen kan bli densamma väldigt enkelt, och det är ett dramatiskt men inte allt för osannolikt scenario. (Det roligaste är när de kopplar upp sig mot huvuddatorn med direktlina, och jag helt glömmer bort att de faktiskt menar precis det, inte någon slags fiber och lösenord. De kopplar upp sig DIREKT MOT JÄTTEDATORN. Den enda datorn. Haha!)
Varför är den väldens bästa virusbok? Jo, för författaren har en sån jädra koll. Det känns trovärdigt hela vägen. Karaktärerna tar inte världens bästa beslut, men jag tror på alla fakta, det är välskrivet och det är läskigt som fan.
Någonstans i mellanöstern skapas en superbakterie. Den släpps lös i USA, och plötsligt står läkarna handfallna medan patienterna dör.
Ganska fort inser man att det är spektakulära omständigheter. En grupp sätts samman på en militärbas för att lösa det medicinska problemet. I en kamp mot klockan försöker de rädda åtminstone en bråkdel av befolkningen.
Det här är vad jag letat efter hela mitt liv!!!
Äntligen en makalös virusbok. Och helt okänd. Helt anonym.
Den verkar finnas att få tag i här och där, så är du sugen KÖP.
Den är märkt av sin tid. Det är inte jättebra rakt igenom, men det slår alla andra virusböcker med hästlängder ändå. NOMNOM.
Hur ser det ut om Bertil Mårtensson skriver fantasy? Jo, det kan man ta reda på genom att läsa Deral bågskytt.
Nu är den ju inte fantasy i strikt mening, utan väldigt post apokalyps. Den är så post, att det vuxit upp ett nytt samhälle i ruinerna, där man inte minns någonting av den gamla världen. Den nya världen liknar väldigt mycket en fantasyvärld.
I den här världen växer Deral upp och lär sig skjuta båge och spela musik. Men han är inte nöjd, och tar första chansen att vandra iväg från sin by för att se världen.
Deral upplever en sällsam vandring. Han möter magiska sirener, vanliga bondflickor och ser stora städer och väldiga vidder. Det är en mycket lång resa i den här lilla boken, och berättelsen förändras flera gånger.
Värst är det när Deral, förmodligen galen av veckor i ensamhet, blir helt knäpp och tänker våldta en flicka.
Bäst är det när Deral adopterar en ekorre och lever som spelman i staden.
Där emellan händer tusen saker, och det går inte och bör inte berättas här, men boken som helhet handlar om att finna sig själv, om att växa upp och göra val och att utvecklas.
Det är en bra bok trots allt, men med vissa delar så psykiskt jobbiga att läsa, att jag blev arg på riktigt.
Hittar ni den, så är den värd det.
Tidigare om Bertil Mårtensson:
Bertil Mårtensson på twitter:
Feuerzeug - Brinner för böcker 