Lättläst deckare/thriller med seriemördare

En av mina absolut käraste författare, Stuart MacBride, skriver mest deckare. Vanligtvis handlar de om det regniga Aberdeen. Men MacBride har också skrivit den fasansfulla sf-deckaren Halfhead.

Men han har även skrivit en lättläst thriller, Sawbones.

Sawbones är lättläst på grund av textens storlek och att språket får vara enkelt och rakt.

I introduktionen till boken skriver Stuart MacBride (min översättning):

”Barrington Stoke (ett förlag för lättlästa böcker) sade att de aldrig gett ut en seriemördarbok förut. Men kunde jag ge det ett försök? Woo-hoo! Fatta att jag kan. Den här boken är resultatet.”

MacBride skriver också att läskiga deckare har en tendens att bli tegelstenar. Men den här boken såg han som en chans att frångå reglerna. Den skulle vända på förutsättningarna. Inget Aberdeen, inga goda poliser, och ingen tegelsten.

Stuart MacBride

I Sawbones får vi följa några män på flykt i en bil. Från början vet vi ingenting om dem, men långsamt får vi bitar av berättelsen.

De är på väg för att hitta en man och hämnas. Deras chef är maffiaboss och hans dotter är kidnappad och förmodligen död.

På vägen får de höra allt mer om den misstänkte kidnapparen. Vad han gör med kvinnorna han kidnappar. Det blir en allt personligare jakt, och allt viktigare att behålla hoppet om att chefens dotter fortfarande lever. Eller inte. Kanske är det bäst om hon fått dö.

Det enkla språket förtar ingenting av berättelsen. Språket gör det snarare ännu läskigare och hemskare, i sin enkla rakhet. Det är direkt och effektfullt.

Jag skulle gärna läsa fler böcker skrivna så här koncist.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Vad som händer med idoldeltagare (Shatter the bones, Logan McRae #7)
• Våldtäkter, pengar och korruption (Dark blood, Logan McRae #6)
• Han tar deras ögon, men inte deras liv (Blind eye, Logan McRae #5)
• Ser du skillnad på fläsk och människa? (Flesh house, Logan McRae #4)
• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Rimligt och fasansfullt

Det här är en bokcirkelsbok för Elitistmörkerklubben, men mötet har skjutits upp och jag kan inte längre låta bli att recensera. Ni kära medlemmar kan vänta med att läsa om ni vill.

PC Jersild är läkare och författare. Jag vågar påstå att han är en del av sveriges mer kända och duktiga i yrket. Han skriver samhällskritiskt och fantastiskt bra. Ett par av hans böcker har blivit filmatiserade, t ex Barnens ö och En levande själ, som ni säkert känner till

I Efter floden, som skrevs 1982, tar sig Jersild an postapokalypsen. Den utspelar sig i Sverige, efter ett oklart krig, som förmodligen slutade i global  katastrof efter avfyrande av kärnvapen. De människor som överlevde blev sjuka och vanställda och vill inte tala om vad som hände, eller om hur det var Innan.

En av de yngsta svenskarna är Edvin Fittmun. Han är 30 år gammal, men det har fötts få barn efter apokalypsen, och han ses som ett barn av de flesta. Sitt namn Fittmun har han fått på grund av sin kluvna överläpp.

Edvin utnyttjas som sexslav på ett skepp tills hans välgörare tröttnar på honom och sätter iland honom på en ö. Där börjar Edvins resa mot… upplysthet. Han träffar andra överlevande, som har ett helt annat liv än det han levt på skeppen. Han träffar kvinnor, en väldigt sällsynt sorts människor, och läkare, präster, kungar…

Efter floden beskriver Edvins liv med obehaglig närhet. Man blir ledsen och äcklad, arg och glad, om vartannat. Det är känslosamt och väldigt bra och jag kunde inte lägga ifrån mig boken förutom för att gråta lite, eller fundera på Livet, Universum och Allting.

Efter floden av PC Jersild

Jag har sällan läst så bra postapokalyps. Jag är imponerad av att Jersild lyckas skapa en helt annan värld för Edvin. Det är inte bara vår värld, senare. Det är inte bara vår värld, fast trasig. Det är en helt annan värld, lika annorlunda som i fantasy, med helt andra villkor och traditioner, människor och vanor, än vad vi lever med. Ändå helt verklig. Helt rimlig. Helt fasansfull.

Efter floden går att tala om i timmar, men det sparar jag till Elitistmörkerklubben. Här vill jag inte råka avslöja något som förtar läsningen för er. För ni SKA läsa den.

Det här är en klassiker och den är svensk, vilket alltid är roligt. Så skaffa! Gärna den nya utgåvan från 2011 som ni ser på bilden.

Sedan tackar ni mig för tipset. ;)

Den femte Kallentoft: Om meningen med en kvinnas liv

Mons Kallentoft är en av de där få vanliga, svenska  deckarförfattarna jag följt troget sedan första boken. Nu har jag läst Den femte årtiden, som är den femte boken i Kallentofts årstidsserie om Malin Fors.

Varje bok har utspelat sig i en ny årstid. Den första boken, Midvinterblot, var vinter, sedan Sommardöden, Höstoffer och Vårlik. Sedan uppfann Kallentoft Den femte årstiden för att kunna skriva en femte bok.  Här kunde man tycka att det blev ett fint avslut för Fors, men nu har Kallentoft redan skrivit vidare böcker om samma poliskvinna, som istället döps efter elementen. Där har han ju också en hel del chanser att skriva fler böcker än förväntat, beroende på vilken tradition av elementsindelning han väljer.

Jag tyckte om Kallentoft från början. Det var skrämmande mord och väl uttänkt polisjakt. Men jag tyckte inte om hans allt mer tvunget poetiska språk eller de kursiverade styckena där de döda talar och som inte tillför handlingen någonting. Det är det de flesta nämner när man fråga vad de tycker om Kallentoft. Sedan gillade jag inte heller hans huvudperson, polisen Malin Fors.

Malin Fors jagar mördarna. På fritiden krånglar hon till sitt privatliv och dricker för mycket alkohol, en otrevlig vana som hänger med genom serien och förstör mycket av min läsupplevelse. Över huvud taget känns hennes liv ganska misslyckat och jag orkar inte riktigt med misären hon lever i. Så här mot slutet av serien har hon faktiskt ordnat upp sitt liv, äntligen, men hon är fortfarande inte frisk i huvudet. Det är fortfarande väldigt otrevligt att bo i hennes huvud.

Med dessa nackdelar lagda åt sidan har Kallentoft väldigt fina egenskaper. Det är en annorlunda deckarstil, vilket är positivt. Men tyvärr verkar utvecklingen inte gå mot allt med polerat, utan mot allt mer karikatyr av den första boken.

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

I Den femte årstiden får vi äntligen viss klarhet i Malin Fors gamla fall, som hon aldrig kunnat släppa. Hennes besatthet ger resultat och hon hittar Maria Murvalls mördare. Hon hittar dessutom fler offer för samma sjuka gärningsman.

Som klimax i en fem böcker lång tråd är Maria Murvalls upprättelse en stor besvikelse. Det är inte den fantastiska upplevelse jag hade önskat, men absolut väldigt läskig och spännande och en väldigt bra deckarhistoria.

Då är det värre med beskrivningar av Malin Fors när hon ska ta ur sin kopparspiral. Tydligen har hon ingen gynekolog. Verkar inte ha gått till någon sedan hon flyttade tillbaka till Linköping för många år sedan. Dessutom måste hennes fucking pojkvän ringa och boka åt henne, och har mage att ifrågasätta när hon säger att hon inte vill bli vaginalt undersökt av en man. JAG SPYR.

Dessutom finns ett antal passager där de döda (?) uppmanar Malin att föda deras barn, som någon slags upprättelse. Malin verkar inte särskilt sugen på barn, men dessa vålnader vill att hon ska gottgöra dem genom att föda de barn de aldrig kommer få, och hennes fucking pojkvän pressar henne tills hon ger med sig. JAG KASKADKRÄKS.

Vad är det för retarderad idé att en kvinnas liv går ut på att föda barn och att det är DETTA de döda kvinnorna tänker på, när de svävar omkring i limbo och vill finna ro? JAG FÅR KOLERA.

Så, då har jag fått ur mig det. Skulle kunna skriva tio blogginlägg enbart om den här vidriga jävla inställningen till kvinnor och kvinnlighet. Kanske utvecklas det i nästa bok, men det lär jag inte ta reda på.

Mons Kallentoft

Precis som efter förra boken, Vårlik, funderar jag på varför jag fortsatte läsa efter första boken. Något finns uppenbarligen där, som lockat mig. Ändå stör jag mig alldeles för mycket för att kunna rekommendera dem. Jag förblir kluven och nu har samtliga böcker fått åka till svärmor, så att jag slipper fundera mer. Och jag tänker inte läsa elementserien.

Tidigare om Mons Kallentoft:

• Vårlik av Mons Kallentoft – Nya höjder
• Det har hänt saker i Linköping hos Kallentoft

Flickan med snö i håret

Jag hade faktiskt ingen fysisk bok till hands häromdagen, och läste därför Flickan med snö i håret av Ninni Schulman, som ebok (fick den på Bokmässan 2011).

Flickan med snö i håret av Ninni Schulman

Min första åsikt var att det här är ju jättebra! Jag tycker jättemycket om introduktionen till Magdalena, nyss tillbakaflyttad reporter i byn, nyss skild från Strandvägenidiot, ganska nyss mamma till söta pojken Nils.

Jag tycker också om introduktionen till själva mordfallet, hur någon pulsar i snön och hör skotrar på sjön…

Det är en alldeles fantastisk stämning som Schulman skapar på de första sidorna.

Sedan blir det tyvärr Vanlig Svensk Jävla Deckare av alltihop.

Magdalena träffar en kille och har lite svårt med känslorna. Det anas ett triangeldrama. Det finns en kompetent kvinnlig polis och en jävligt otrevlig manlig polis och ett lovande ungt stjärnskott (som förmodligen kommer visa sig vara gay btw). Vittnen undviker att säga saker, som självklart är viktiga för utredningen, bara för att författaren ska få till sitt scenario. Karaktärerna går i författarens ledband utan särskild hänsyn till trovärdighet.

Men såvitt jag förstår är detta Schulmans första bok, och jag kan förlåta de här klyshorna om hon bara hittar sin stil sedan. För det finns väldigt mycket bra i Flickan med snö i håret.

• Jag älskar den lille pojken Nils. Jag har aldrig förut varit förtjust i ett barn i en bok, som jag blir i Nils. Det är underligt och skickligt.
• Jag älskar beskrivningen av den lilla staden och husen och pizzerian och skvallret.
• Jag älskar dialogerna, som känns väldigt äkta.
• Jag älskar att det finns ett lesbiskt par, utan att det görs någon särskilt stor grej av det.

Det kan helt enkelt bli en jättebra deckarserie, det här, om det bara får mogna på lite och lämna mallen. Och i och med det kanske Schulman slutar likna Mons Kallentoft. För som det är nu, så är han förmodligen hennes inspiration i mångt och mycket. Det är ibland så likt, att jag tror det är Kallentoft jag läser. Och när Schulman dessutom plockar fram kursiven, ja då är jag nära att skriva en insändare.

Men Schulman är faktiskt annorlunda än Kallentoft också. Till exempel skriver hon som sagt trevliga personer. Kallentoft verkar ju sikta på att göra dem så avskyvärda som möjligt, med flit.

Nej, tack och lov för nya deckare, som för in något nytt. Verkligen. Men våga gärna vara ännu mer annorlunda.

Vad som händer med Idoldeltagare

I Shatter the bones av Stuart MacBride återser vi min älskling Logan McRae, polis i Aberdeen.

Det har gått en liten tid sedan Dark blood och Logan har hämtat sig från sina vedermödor någorlunda. Han har dessutom något fint på gång med gothbruden Susan.

Böcker av Stuart MacBride:

• Sf-deckaren Halfhead
• Första boken Cold granite
• Andra boken Dying light
• Tredje boken Broken skin
• Fjärde boken Flesh house
• Femte boken Blind eye
• Sjätte boken Dark blood

Jag har tidigare sagt att den fjärde, femte och sjätte boken om Logan är bäst, men denna, den sjunde boken kommer inte långt efter. Dock är den just nu den sista boken om McRae eftersom MacBrides nästa bok Birthdays for the dead, har en ny huvudperson. Jag tror inte det behöver vara sorgligt. MacBride skrev lika bra om en helt annan person i Halfhead. Det är MacBride som är bra, inte hans karaktärer. Det återstår att bevisa, men ännu så länge ligger han långt före Mo Hayder till exempel, som visade sig vara sämst utan Caffery.

Har ni läst min blogg ett tag så kan ni Logan McRae vid det här laget, men vi kan ju sammanfatta lite kort:

MacBrides huvudperson är polisen Locan McRae, en man med ärr över hela magen efter att han skadats i tjänsten. Sedan dess har han samlat på sig ännu fler ärr och trauman… Logan är en ovanligt varm och äkta och underbar deckarpolis. Han är briljant och klumpig på samma gång. Han får ha både tur och otur, och man kan inte alltid förutsäga hans nästa steg eller misstag. Logan går på intuition och kan lösa fall med ledtrådar ingen annan sett. Ofta har han helt fel, hur snyggt han än följer ledtrådarna, och han får ta en hel del utskällningar innan det reder ut sig till slut. Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder följer vi hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade, samt hans ganska struliga privatliv.

Men i Shatter the bones börjar MacBride knyta ihop trådarna. Logan börjar få ta det lite lugnare, saker och ting ser inte längre helt svarta ut.

Stuart MacBride

I Shatter the bones jagar Logan kidnappare som tagit två Idoldeltagare som gisslan. Deras briljanta idé är att utpressa allmänheten på lösensumman och använda media för att förstärka meddelandet.

Idén känns ny och som vanligt späder MacBride på med fler kringliggande fall som krånglar till bilden. Dessutom har vi som vanligt Logans privatliv och en hel del missöden längs vägen.

Det är jätteskönt när jobbiga idoler får sitt, samtidigt som man lider med dem förstås. Dessutom är det väldigt roligt att läsa om kidnapparna och fundera på vem som är skyldig. MacBride lyckas få mig att verkligen fundera på vem som är skyldig den här gången, något han inte alltid bryr sig om, och det är underhållande. Kampen mot både media, som vill utnyttja tillfället och få tillbaka sina gullungar, och klockan, som tickar mot gisslans avrättning, gör att man läser i ett rasande tempo.

Dark blood var den mest invecklade av MacBrides deckare och bjöd på en efterlängtad vändning för Logan McRae. I Shatter the bones är handlingen helt annolunda och följer ett ganska annorlunda mönster. Även Logans privatliv når en helt annan spelbana. Jag är ganska imonerad av MacBrides förmåga att förnya sig själv och även Shatter the bones får sägas vara en av de bästa böckerna i serien (nästan alla är det).

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med den superunderbara sf-deckaren, Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Våldtäkter, pengar och korruption (Dark blood, Logan McRae #6)
• Han tar deras ögon, men inte deras liv (Blind eye, Logan McRae #5)
• Ser du skillnad på fläsk och människa? (Flesh house, Logan McRae #4)
• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Våldtäkter, pengar och korruption

Hurra! Det här är den tionde boken i min Seriemördarsommar! Jag tror det blir någon till, men nu närmar vi oss helt klart slutet.

Det gäller ännu en Stuart MacBride-roman, den sjätte i ordningen.

I Blind eye var det för ovanlighetens skull sommar och varmt. Det hade MacBride lovat Aberdeen Turism. Nu är vi dock tillbaka i bekant klimat, om inte värre. Det har gått en tid sedan Blind eye och det är vinter, med en storm på ingång.

• Sf-deckaren Halfhead
• Första boken Cold granite
• Andra boken Dying light
• Tredje boken Broken skin
• Fjärde boken Flesh house
• Femte boken Blind eye

Om den fjärde boken var bäst och Blind eye lika bra, så är Dark blood också lika bra. Äh, läs alla. Det är MacBride som är bra.

Ni kan nog Logan McRae vid det här laget. Han har fortfarande ett struligt privatliv med gotharen Samantha. Han kämpar med disciplinnämnden och sina överordnade. Han försöker överleva efter explosionstraumat och resten som hänt. I Blind eye träffade Logan botten. Han stod vid ett vägskäl där han kunde välja att deka ner sig totalt, ge upp, döva smärtan med alkohol och ge upp sin karriär och sitt liv. Eller att be om hjälp, rycka upp sig, arbeta igenom sina upplevelser och komma tillbaka till den briljanta utredare han är.

Vi kan väl gissa vad han valde (tur, annars orkar jag inte läsa), men det betyder inte att det är enkelt.

Inspektörstjänsten som blev ledig gick till någon annan. Ett år tidigare hade den varit Logans. Nu har han för många anmärkningar, för mycket bråk, för dålig stil. Istället för att låta det trycka ner honom börjar Logan kämpa emot. Inte minst för att få behålla Samantha. Hon är stark och ömtålig, hemlig och ändå rättfram. Jag hoppas verkligen att vi får lära känna henne bättre.

Samtidigt som Logan kämpar med sig själv tjatar Steel om att få hans sperma. Hon vill ha barn med sin fru Susan och alla andra möjligheter verkar omöjliga. Det är orättvist och förjävligt, men av någon orsak tycker Steel att Logan är bra genmaterial. Och kanske tycker Logan att det vore skönt att slippa pressen. Ett barn ”med” Steel och Susan skulle  betyda att han redan avklarat den biten.

I Dark blood börjar Logan hitta tillbaka till sin forna glans. Han ser ledtrådar andra missar, lägger ihop ett och ett och ser mönstret. Visst är han fortfarande ur form och vissa saker borde han verkligen inse tidigare, men han kommer ikapp och han ger inte upp. Äntligen börjar jag känna igen honom som den klumpiga och underbara, varma, äkta och briljanta skotten jag lärde mig älska från början.

Stuart MacBride

I Dark blood får Aberdeen en frigiven sexbrottsling på halsen. Han har valt att flytta hem till sin mormors hus i Aberdeen från Newcastle. Därför måste poliser och stödpersonal avsättas för att bevaka honom, se till att han följer de regler som är uppsatta för hans frigivning. Men de är kanske mest där för att skydda honom från allmänheten, som är allt annat än lyckliga över att numera dela stad med Knox, vars specialitet var att våldta och tortera äldre män.

Stuart MacBride

Samtidigt fortsätter gangstern Malk the Knife att etablera sig i Aberdeen. Och Aberdeens egna tunga brottslingar fortsätter skydda sina intressen. En av dem har dessutom börjat bli lite väl bra kompis med Logan. Var går gränsen mellan informationsutbyte och korruption?

I Knox kölvatten följer den buttra polisen Danby. Vad har han egentligen in Aberdeen att göra? Vad har han för intresse av Knox?

Dark blood är nog den mest invecklade av MacBrides deckare. Det kombinerat med den efterlängtade vändningen för Logan McRae gör den till en av de bästa böckerna i serien.

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit och det här är en av de bästa, en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Han tar deras ögon, men inte deras liv (Blind eye, Logan McRae #5)
• Ser du skillnad på fläsk och människa? (Flesh house, Logan McRae #4)
• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Mörka drömmar, hemska brott

Den senaste fasliga seriemördarboken var en fackbok, Dark dreams av Roy Hazelwood. Hazelwood är en före detta medlem i FBI:s Behavioural science unit (BSU), det vill säga samma grupp som porträtteras i Criminal minds, en av mina favorittvserier (fast där kallas den BAU, behaviour analysis unit).

Boken handlar om vad Hazelwood lärt sig i sitt arbete och sin forskning om vilka som blir kriminella, vad som utmärker olika typer av brottslingar och vad som motiverar dem. Det är en nätt liten bok, bara 266 sidor lång och han skriver på ett lättillgängligt sätt om det allra värsta vi kan tänka oss.

Dark dreams av Roy Hazelwood

Ibland kan det kännas lite ytligt och ibland får man nästan för mycket information om man inte är en sådan som jag som tycker att läsningen sitter i detaljerna. Hazelwood skiljer mellan personliga uppfattningar och erfarenheter och vetenskapligt bevisade eller statistiska sanningar. Han kan tala om samhällsutvecklingen mot hårdare klimat, värre brott och dra en parallell till öppnare inställning till avvikande sex utan att låta amerikanskt konservativ.

”My casework taught me several essential lessons. The first is that there are no boundaries to what a particular individual might do to other people or to him- och herself. The The second lesson is equally wide-ranging: When it comes to sexual behaviour, there are no limits to what a person might find erotically stimulating.” – Dark dreams av Roy Hazelwood, s 3

Hazelwood arbetade på BSU i tjugo år. Han har sedan dess arbetat på en forensisk konsultfirma där han ger råd till staten, industrin och rättssystemet. Den andra författaren, Stephen G Michaud är editor på en tidning och skriver mycket om brott. Han har sedan tidigare skrivit böcker om sexuell sadism och ett porträtt av Ted Bundy. Kanske är han orsaken till att boken blivit så trevligt skriven trots de hemska ämnena.

Boken är uppdelad i kapitel som berör olika aspekter av profilarbetet och brottslingarna det behandlar. Några kapitel behandlar mest exempel på brott och brottslingar för att utgöra grund och bakgrund för resten av kapitlen, några handlar om vad som motiverar brottslingarna, hur de tänker och varför de handlar som de gör. Ett par kapitel behandlar olika sorters brottslingar, men också deras offer. Vad karakteriserar den kvinna som en sadistisk våldtäktsman väljer? Hur får han henne att stanna? I ett kapitel beskriver Hazelwood hur man gör sina profiler, sedan också hur en profil av Jack the Ripper skulle kunna se ut idag. Slutligen beskriver han även ”länkningsanalys”, dvs hur man avgör om två brott är begågna av samma person, och ”equivocal death analysis”, dvs hur man avgör om en person dött av mord, självmord eller en olycka, t ex fatal autoerotisk stimulering (till exempel strypning).

Allt som allt är det en ganska övergripande bok, som ger en viss överblick, men väldigt lite detaljkunskaper. Jag tror det är en bra bok att börja med om man, som jag, vill veta mer om bakgrunden till de deckare man läser. Hur tänker de som jobbar med de här fasansfulla brotten på riktigt?

Jag kan också tänka mig att den som vill skriva sitt eget fasansfulla epos kan hitta en hel del bra information och inspiration i den här boken.

Jag kan rekommendera den till alla med lika bisarra intressen som jag själv.