Etikettarkiv: seriemördarsommar

8 september 2014

Mördaren är fri. Vem dödar hon nu?

Av Feuerzeug

Det är alltid underbart att få blogga om Chelsea Cain, men av någon orsak verkar väldigt få ha tagit henne till sitt hjärta riktigt som jag. Jag vet inte om jag vet en enda bekant som läst henne, faktiskt. Och jag fattar inte varför?!

Om ni tycker om deckare, eller om ni tycker om Ond Bråd Död, eller om ni tycker om när det blir ”psykologiskt”, eller om ni tycker om femiFUCKINGnism, så borde ni gilla Chelsea Cain.

”Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha.”
Från Nedbruten, men inte död

Den egentliga huvudpersonen, som jag ser det, i Chelsea Cains böcker, är den kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchen är så sjuk i huvudet som det går att bli, och så vansinnig och blodtörstig, men ändå kall nog att dra ut på lidandet, att se tjusningen i att människor istället får leva med vad hon gjort mot dem.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

En av de som överlevt hennes tortyr är polisen som jagade henne, Archie Sheridan. Han såg sedemera till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet, men han är samtidigt hennes fånge. Han påminns dagligen om den tortyr hon utsatte honom för, och i någon del av hans hjärna tror jag att han aldrig blivit fri från fångenskapen.

Med detta sagt, läs de tidiga recensionerna, eller tro mig när jag säger att fler borde läsa Chelsea Cain. Börja med Heartsick.

Själv har jag nu kommit fram till den femte boken, Let me go.

Let me go av Chelsea Cain

Let me go av Chelsea Cain

Let me go är en perfekt fortsättning efter Kill you twice. Där fick vi se Gretchen fullständigt nedbruten av mediciner och isolering. Det var härligt att få frossa i hennes rättmätiga lidande, efter allt hon gjort.

Men nu har hon rymt. Hon är fri, och hon har en agenda.

Archie undersöker en rik mans privata ö, kroppar ansamlas i hemliga tunnlar och Gretchen är på krigsstigen. Det är vansinnigt bra och roligt och underbart blodigt, precis som Chelsea Cain lärt mig att förvänta.

Förutom mordhistorien så utvecklas bakgrundshistorien mellan Archie och Gretchen ytterligare, med ännu en sjuk twist. Det är som att Cain alltid har ytterligare ett trick, och ytterligare en tanke.

 

Vsg för tips.

Lämna en kommentar   |  Etiketter: , , , , , , , , , , , , | Sparad iDeckare, Genre, Ond bråd död, Recension, Rekommenderas

6 juni 2013

Nedbruten, men inte död

Av Feuerzeug

Ja, jag älskar Chelsea Cain. Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha. Jag har nu kommit till den fjärde boken, Kill you twice.

Chelsea Cain skriver om den mycket karismatiska, kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchens öde är för evigt sammansvärjt med hennes före detta offer och mästerverk, Archie. Han är polisen som jagade henne och som satte dit henne och såg till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet.

Han är också ett av hennes offer, undkom med livet i behåll, men inte med alla organ intakta. Hans kropp är täckt av ärr från Gretchens skalpell och ett av dem är hjärtat hon ristar in i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.

De tre första böckerna var fantastiska. Det var ögonblicklig kärlek mellan Chelsea Cain och mig.

Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i samtliga böcker. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men det är synnerligen fascinerande läsning om det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Den fjärde boken, The night season, handlar ganska lite om Gretchen, men desto mer om en starkare och friskare Archie som äntligen börjat tillfriskna. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som samarbetar med Archie, båda ger och tar av varandras information.

Självklart saknade vi Gretchen i The night season, men i Kill you twice, mina vänner, är hon äntligen tillbaka.

I The night season drabbades Portland av översvämningar. Det visar sig snart att en del drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.

The night season är bra, men Chelsea Cain visste nog om att det saknades Gretchen och trauma, vilket hon erkänner i Acknowledgements, och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litade på Cain. Och jag fick rätt.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

I Kill you twice möter vi en helt annorlunda Gretchen. Hon är nedbruten av mediciner och isolering. Det är väldigt givande att äntligen se henne lida för vad hon har gjort.

Men Archie har knappt tid att vältra sig i känslan, för det börjar dyka upp lik i Portland. Och morden verkar ha någon underlig koppling till Gretchen.

Givetvis kan hon inte vara skyldig, men mördaren har en liknande talang och Archie tvingas möta sin nästan mördare för att ta hitta sambandet.

 

När jag läser Kill you twice är det länge sedan jag läste Cain sist, och det är som att komma hem. Det är underbart, det är genialiskt, rappt och roligt, hemskt och fantastiskt. Har ni inte läst Chelsea Cain ännu, så är det faktiskt dags. I höst kommer redan den sjätte boken.

2 kommentarer   |  Etiketter: , , , , , , , , , , , , | Sparad iDeckare, Genre, Ond bråd död, Recension, Rekommenderas

12 maj 2012

Gretchen Lowell, snart i din TV

Av Feuerzeug

Jag älskar Chelsea Cain. Hon skriver om en kvinnlig, seriemördande psykopat, Gretchen Lowell. Man älskar henne, fruktar henne och hatar henne. Chelsea Cain älskar man mest.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Archie heter polisen som själv blev ett av Gretchens offer och bara knappt undkom och inte med alla organ intakta. Bland alla ärr han har kvar från hennes tortyr finns även hjärtat hon ristar i alla sina offer.

Det finns fyra böcker i serien: Heartsick, Sweetheart, Evil at heart och Night season.

Nu, ska hennes böcker bli tv-serie! Det kommer bli så bra… det blir den nya Dexter (vilket inte oväntat är det alla jämför den med), det blir magiskt.

Nedan, en trailer för Heartsick, inte för tv-serien. ;)

Enligt uppgift ska serien skrivas av Mikko Alanne och produceras av Geyer Kosinski. Ansvarigt bolag är FX (American Horror Story, Rescue Me och Louie).

Jag kan bara hoppas att den snart kommer till svensk tv. Annars blir det till att göra något kreativt.

Nätet har inte många detaljer mer än dessa att tillägga, men spånandet om huvudrollen är redan igång. Jag må ha en bild av Gretchen som är kusligt lik Chelsea Cain själv, men om jag anstränger hjärnan och dessutom tänker på skådespeleriet så skulle jag nog rösta på Carla Guigno:

Carla Guigno

Carla Guigno

Mer om Chelsea Cain:

3 kommentarer   |  Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , | Sparad iUppdatering

21 oktober 2011

Ett tamt och flyktigt våp ryter ifrån

Av Feuerzeug

I den fjärde boken om Mo Hayders något skamfilade hjälte Jack Caffery får vi åter möta hans nya sidekick Flea.

De första två böckerna i Caffery-serien, Birdman och The treatment kom ut 2000 och 2001. Sedan tröttnade Hayder på Caffery och skrev några fristående böcker innan hon återkom, sju år senare (2008), med Ritual.

Hayder må ha tröttnat på Caffery och hans sviniga stil. Men det gjorde inte jag. Jag ville veta hur det gick för honom, om han lyckades växa upp. För mer info om Jack Cafferys sviniga stil och uppväxtproblem, läs gärna de tidigare recensionerna (länkar finns längst ner).

Enligt Hayder själv hade hon inte tänkt skriva mer om Caffery när hon började på Ritual, som egentligen bara skulle handla om Flea. Men så kom Caffery och envisades. Liksom Hayder gav Caffery en andra chans ger jag nu henne en andra chans att visa mig att även Flea kan ge mig någonting i läsväg.

I den tredje boken, Ritual, tog Jack ett par steg tillbaka från handlingen. Flea är numera huvudperson. Hon är briljant, men blyg och lyckas aldrig riktigt tro på sig själv. Hon arbetar som dykare för polisen och hämtar kroppar som hamnat i vatten och kroppar utanför vattnet, som ingen annan vill ta i. Egentligen vill hon dock bli kriminalpolis, men hon håller sig själv tillbaka.

Mo Hayder

Mo Hayder

Självklart möts Caffery och Flea under handlingens gång och självklart händer det saker mellan deras olika och ändå så lika personligheter. Caffery har beslutat sig för att förändra sitt liv, men han är vilsen och söker sig till allt varmt kött han kan hitta. Just därför vågar han inte se Flea. Hon är för verklig och han klarar inte av att möta en riktig människa (du sökte en kvinna, du fann en själ…).

Jag hade svårt för Ritual och var inte helt förtjust i den svaga och flyktiga Flea. Jag irriterar mig på hennes tvekan och hennes manier. Samtidigt är det förmodligen precis vad Caffery behöver.

Därför gav jag Hayder en andra chans och läste Skin, där jag hoppades få veta vad som händer mellan Flea och Caffery. Tyvärr hände det väl ingenting så där jättesnabbt, som jag hade hoppats. Istället börjar Skin precis där Ritual slutade. Flea är lika tråkig och svag. Caffery lika hopplös. Till och med kriminalfallet är i huvudsak detsamma, det om afrikansk trolldom och småvättar som jag inte tyckte om ens i förra boken.

Jag kan inte låta bli att tycka att Hayder gjort ett misstag. Hon behåller Caffery för läsarnas skull, men tvingar oss ändå att läsa om den diametralt annorlunda Flea. Hon gör nu dessutom misstaget att skriva om samma kriminalfall i två böcker, så om man inte tyckte om det från början måste man alltså genomlida ännu en bok om det förbannade vättelandet.

I slutet glänser dock Hayder till lite igen och handlingen vrider sig runt sig själv på ett väldigt spännande vis. Men även när det är som mest spännande kan jag inte låta bli att bli lycklig varje gång ett kapitel handlar om Caffery och lite besviken när det handlar om Flea. Hon lyckas aldrig få grepp om  mig och det beror nog enbart på hennes värdelösa personlighet. Varför, varför, varför har Hayder valt att skriva om den här tråkiga, svaga människan?

Så slutligen då:

  • Jag har svårt att acceptera att Mo Hayder inte tycker om Caffery längre. Och jag har svårt att köpa den mesiga fjantiga tönten Flea som ersatt honom som nummer ett.
  • Det är också svårt att orka läsa när andra boken om Flea fortfarande handlar om den satans jävla tråkiga Tokoloshen. JÄTTETRÅKIGT. Jävla Hayder.
  • Jag vill ha tillbaka min Mo Hayder som skriver om riktigt hemska brott och ogemytliga poliser som ändå kan vara snygga och ogubbiga.
  • Jag är BE-SVI-KEN.
Men vi kan sluta i en god ton ändå genom att nämna ett roligt citat jag fastnade för:
”[He] comes back and drops loads of tablets into her hand.
‘So many?’
‘They’re homeopathic.’
Homeopathic. She’s heard of that.”
Ur Skin av Mo Hayder, s 362

Det fina med citatet är så klart dels den lättvindiga finten om tabletterna, men dels också det hysteriskt roliga i att just homeopatika skulle vara så ofarligt. Jag skrattar åt homeopater nästan varje dag. Visst är riktigt homeopatisk medicin ofarlig, den är ju helt verkningslös. Vad vet hon om att det faktiskt är homeopatika? Och vad säger att inte homeopater ibland tillsätter något verkningsfullt till det utspädda (det händer faktiskt att även verksamma ämnen säljs som homeopatika, helt felaktigt). Ja, det här kan jag nog skriva ett helt eget inlägg om.

Tills dess… förmodligen inte sista/senaste boken om Caffery, Gone, ännu på ett långt tag.

Tidigare om Mo Hayder:

Lämna en kommentar   |  Etiketter: , , , , , , , , , , | Sparad iDeckare, Ond bråd död, Recension

25 juli 2011

Hayder ger Caffery en andra chans

Av Feuerzeug

Det här är den femte boken i min seriemördarsommar, Ritual av  Mo Hayder. De första två böckerna i Caffery-serien, Birdman och The treatment kom ut 2000 och 2001. Ritual kom först sju år senare, 2008. Förklaringen enligt Hayder är att hon tröttnade på Caffery och hans sviniga stil. Det har inte jag gjort. Jag vill veta hur det går för honom, om han lyckas växa upp. Läs gärna de tidigare recensionerna (länkar finns längst ner) för mer info om Jack Cafferys något kantiga personlighet.

När hon tröttnad på Caffery hittade Hayder på en annan karaktär, den tunna och flyktiga Flea, som är polisdykare och den som hämtar alla de lik som är lite extra vidriga, eller som hittas i vatten. Runt henne byggde Hayder historien och då, givetvis, kommer Caffery och tjatar och vill vara med. Hayder har ansträngt sig för att utesluta honom och till och med bytt ut London mot det lantligare Bristol. Caffery hittar henne ändå. Så hon fann sig i sin egen hjärnas trick och skrev in honom. Därför blir det här ändå den tredje boken om Jack och efter den får vi njuta av två till böcker (ännu så länge). Kanske bjöd han på blommor och choklad och lovade bättring för att få komma tillbaka. Det återstår att se.

I Ritual har Jack tagit ett steg tillbaka från handlingen. Han är där och aktiv, men det är Flea som är huvudperson. Hon är briljant, men blyg och lyckas aldrig riktigt tro på sig själv. Egentligen vill hon bli kriminalpolis och hon skulle passa väldigt bra som det, men vattnet håller henne fången, för bara under ytan känner hon sig fri.

För många år sedan dök Fleas föräldrar ner i det djupa kalla hål som kallas Bushmans Hole i Afrika. De kom aldrig upp igen. Hennes bror följde med dem ner, men kom upp traumatiserad för livet och syskonen klänger sig nu fast vid varandra utan att tala om det som hänt.

Vi möter inget lik i Ritual. Det Flea finner på flodbottnen är en hand, skild från kroppen medan personen fortfarande levde. Caffery är utredande polis och letar en man utan händer i denna främmande stad. För att lösa fallet måste han lära sig om Afrikansk trolldom och urgammal medicin. På sitt håll söker Flea efter samma svar, men på egna vägar och samtidigt tänker hon på det hon aldrig kan släppa – vad som hände med hennes föräldrar i djupet.

Mo Hayder

Mo Hayder

Självklart möts Caffery och Flea under handlingens gång och självklart händer det saker mellan deras olika och ändå så lika personligheter. Caffery har beslutat sig för att förändra sitt liv, men han är vilsen och söker sig till allt varmt kött han kan hitta. Just därför vågar han inte se Flea. Hon är för verklig och han klarar inte av att möta en riktig människa (du sökte en kvinna, du fann en själ…).

Hayder är fantastisk som vanligt och lyckas kliva bort från gamla invanda spår och återupptäcka Caffery samtidigt som hon vågar knuffa undan honom till andraplatsen.

Ett tag hade jag svårt för Ritual och jag är nog fortfarande inte helt förtjust i den svaga Flea. Jag irriterar mig på hennes tvekan och hennes manier. Å andra sidan är hon nog just vad Caffery behöver. Alltså väntar jag med spänning på att få veta vad som händer i den fjärde boken, Skin.

Tidigare om Mo Hayder:

1 kommentar   |  Etiketter: , , , , , , , , , , | Sparad iDeckare, Ond bråd död, Recension

5 juli 2011

Svinpolisen bryter alla regler

Av Feuerzeug

I den tredje boken under min seriemördarsommar, The treatment av  Mo Hayder, möter vi det mörkaste mörka. Jack Caffery försöker gå vidare efter traumat som avslutade Birdman (Jack Caffery #1), tillsammans med kvinnan han förälskade sig i.

Polis vid mordenheten i London, Jack Caffery, verkar vid första anblicken passa in bra i mallen som den listiga polisen som löser fallen på instinkt och motarbetas av de onda. Han är dessutom skamligt snygg. Alla kvinnor han möter måste värja sig mot hans karisma och glödande ögon. Oftast får vi möta ärrade och fula poliser. Här har vi istället en spänstig 34-åring, men ytan är inte allt och även den får sig en törn när Caffery kämpar mot sin besatthet av sin brors försvinnande i barndomen. Han är dessutom inte alls så sockersöt som hans fagra yttre vill lura oss att tro. Han är inte alls särskilt underbar på alla sätt och vis. Han är tvärtom ganska omogen, impulsiv, våldsam, butter och har lätt för att begrava sig i sina egna problem. Tillsammans med sin traumatiserade flickvän lyckas han gräva sig allt djupare ner mot det totala sammanbrottet.

Caffery äts upp inifrån av sin gamla sorg. I nioårsåldern förlorade han sin bror Ewan. Sedan dess har Caffery baserat hela sitt liv på att ta reda på vad som hände. Han misstänker sin granne för brottet, en granne med ett förflutet som dömd pedofil. I The treatment eskalerar fejden med grannen Penderecki samtidigt som han hittar nya ledtrådar till Ewans försvinnande för så många år sedan.

Mo Hayder

Mo Hayder

Caffery nystar och tragglar med broderns gamla fall när en liten pojke försvinner från sin familj. Familjen har hållits fångar i sitt eget hus i flera dagar och föräldrarna förs svårt uttorkade till sjukhus. De går sedan inte att förhöra om händelserna. Ingen verkar ha sett eller hört någonting. När man till slut hittar pojken är hans lilla kropp skändad och skadad. Långsamt hittar man fler ledtrådar i fallet, som bara verkar bli mer och mer invecklat. Vem är det som våldtar små pojkar och håller deras familjer fångna för att iscensätta sina makabra fantasier?

Jack Caffery har talang för att lösa gåtor och de ledtrådar som inte ligger tydligt synliga har en tendens att leta sig fram genom hans hjärnvindlingar när han har information nog att lägga ihop två och två, fylla i med intuition och en skrämmande förmåga att sätta sig in i mördarens tankar.

I Birdman var jag flera gånger riktigt förbannad på Hayder eftersom Caffery betedde sig så illa. Jag blev arg för att hon skrev om en man som är så emotionellt handikappad, men så  föll pusselbitarna på plats och jag insåg att Hayder haft en tydlig tanke. Caffery är den där omogna killen. Vi slipper det omedvetna gubbslemmet från deckargenres mörka sida. Istället får vi på något sätt gå till botten med problemet, från början i en ”oförstörd” polis, som ännu inte har den där gedigna erfarenheten och som ännu inte stagnerat i sin egen skit. Däremot är han på god väg, Caffery, att utveckla sina svintendenser. Och det är på den resan jag fastnar hårt för Hayder och bara måste få veta hur det kommer gå för Jack.

Hayder lyckas dessutom överträffa sig själv i The treatment. Där Birdman var bisarr och mystisk är The treatment rent vidrig och fruktansvärd. Både Caffery själv och mördaren gör saker som bara inte får ske i världen. I det starkaste ögonblicket blev jag så förbannad att jag lade bort boken och satt och svor länge innan jag lugnat ner mig nog för att kunna läsa vidare. Vid andra tillfällen var det hemska så hemskt att det istället inte gick att föreställa sig det. Och att man verkligen inte vill veta.

Hayder är en fantastisk författare med känsla för både det överrumplande och det subtila. Hon beskriver starka karaktärer med fullblodsdrag, som får mogna in i huvudet under läsningens gång, fyllas i och fyllas ut med allt mer mänsklighet. Caffery är just nu bland de mänskligaste och samtidigt mest trasiga själar jag mött i en bok. Jag måste tvinga mig att inte genast gå vidare med Ritual, den tredje boken i serien.

Slutligen en liten konklusion. Vi behövde inte träffa den förhatlige nazistkonstapeln Diamond igen. Jag funderade på om hans karaktär skulle utvecklas framöver, men så sker åtminstone inte i den här boken. Jag kan inte säga att jag är ledsen för det. Jag undrade varför Hayder tillsatt en så fullkomligt enkelspårig och genomond person till handlingen. Kanske var det helt enkelt ett misstag. Kanske poppar han upp som gubben i lådan för att förstöra Cafferys liv vid ett senare tillfälle.

Tidigare om Mo Hayder:

4 kommentarer   |  Etiketter: , , , , , , , , , | Sparad iDeckare, Ond bråd död, Recension, Rekommenderas

29 juni 2011

Mo Hayder och svinpolisens personliga utveckling

Av Feuerzeug

Jag utlovade seriemördarsommar och här är nu andra boken på temat, tillika första boken om Jack Caffery av den beryktade Mo fucking Hayder. Det är ju så vi lärt känna henne här på bloggen efter att  Helena på Dark Places bland många andra med största allvar menat att det är en författare i min smak.

De flesta verkar ha läst Hayders fristående böcker, Tokyo (2004), Pig island (2006) och Hanging hill (2011), men jag satte alltså istället tänderna i Caffery-serien först, som består av Birdman (2000), The Treatment (2001), Ritual (2008), Skin (2009) och Gone (2010).

Allt jag egentligen visste på förhand var att den kära Mo inte var snål med splattret.

Jack Caffery, huvudperson i dramat, kan vid första anblick verka passa in i mallen som den listiga polisen som löser fallen på instinkt och motarbetas av de onda och måste värja sig mot klasar av unga kvinnor till höger och vänster. Han är till och med snygg, vilket vi kanske inte är bortskämda med i deckargenren. Oftast ska ju polisen vara både ärrad och lite gammal och ful. Här har vi istället en spänstig 34-åring med karisma och solbränd hud. Nommigt värre. Ja, för Cafferys ärr sitter på insidan. Hans fulhet sitter på insidan. Han är inte alls särskilt underbar på alla sätt och vis.

När vi möter Caffery tampas han med sin rika och fantastiska flickvän Victoria, som vägrar förstå att hon inte bor ihop med honom, som ger honom dyrbara presenter för att morfa honom till en man i hennes egen klass. Hon lagar mat, stryker kläder och sprider inredningsföremål i hans hus. Hon kväver honom. Men Caffery har inte riktigt ballarna att berätta det för henne. Han vågar inte berätta att han inte älskar henne, att han är trött på henne och att han allra helst bara vill bli av med henne. Henne liksom så många andra före henne.

Caffery äts dessutom upp inifrån av gammal sorg. Han förlorade sin bror i nioårsåldern. Brodern försvann spårlöst och Caffery lockades inte bara in på poliskarriären utan har dessutom själv samlat bevis och funderat på försvinnandet i alla år sedan dess.

Mo Hayder

Mo Hayder

I Birdman har Caffery nyligen befordrats till mordenheten inom polisen och hans första fall blir ett bisarrt lik som hittas halvt nedgrävt, torterat och med underliga märken på kroppen samt något som ser ut som en obduktion utförd på liket. Strax därefter hittar man fler lik och mordenheten får bråda dagar att lösa fallet. Mordoffren verkar alla vara narkomaner och strippor, sådana ingen saknar när de försvinner och svårigheten är alltså att ingen heller vet hur de levde sina liv, vem de träffade och vart de var på väg.

Caffery har verkligen en talang för mordfall och även om han drar lite väl snabba slutsatser ibland och glömmer viktiga ledtrådar i brådskan så är han åtminstone hundra gånger mer kapabel än den förhatlige konstapeln Diamond, med sina nazistsympatier och vidriga stil. Det är lätt att hata Diamond och man undrar gärna varför Hayder ens tillsatt en så fullkomligt enkelspårig och genomond person till handlingen. Jag kan bara gissa att hans karaktär utvecklas senare i serien.

Jag har mina funderingar om Cafferys personliga mognad och ibland var jag riktigt förbannad på Hayder. Det är elakt att skriva om en man som är så emotionellt handikappad och dessutom lägga in coitus interruptus och diverse slaskromantiskt blabbel mitt i alltihop, men jag får erkänna att till slut föll pusselbitarna på plats och jag inser att Hayder gjort alltihop med flit. Caffery är den där omogna killen. Det är inte ett omedvetet gubbslemmigt drag från deckargenres mörka sida, utan ett medvetet drag av Mo fucking Hayder, en ny stjärna på min seriemördarlitteraturhimmel och som jag nu till och med gör ett undantag för och läser en till bok av direkt efter denna.

Jag vill nämligen veta nu direkt vad som händer med Cafferys personliga utveckling. Ska han förbli ett handikappat relationssvin? Och hur går det med hans klasar av hängivna fans? Kommer de se igenom hans fagra yttre snart till den ärrade kärnan som är hans själ? Jo, nog blev det intressant alltid.

2 kommentarer   |  Etiketter: , , , , , , , , , | Sparad iDeckare, Ond bråd död, Recension, Rekommenderas

28 juni 2011

Drottningen av blod är tillbaka, med vatten

Av Feuerzeug

Nu är det dags för första boken i min Seriemördarsommar. De flesta har nog inte missat min stora kärlek till Chelsea Cain. Det började med att jag såg omslaget på Pocket Shop.

Chelsea Cain skriver om en kvinnlig, seriemördande psykopat. Hennes jägare är Archie, polisen som själv blev ett av hennes offer och bara knappt undkom och inte med alla organ intakta. Bland alla ärr han har kvar från hennes tortyr finns även hjärtat hon ristar i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.

Heartsick, den första boken, läste jag på flyget till Japan förra sommaren, den andra, Sweetheart, på altanen till ett värdshus i Vermont. Den tredje boken, Evil at heart, läste jag på flyget hem till Sverige.

Alla tre böcker var fantastiska, blodiga, skrämmande och spännande. Chelsea Cain blev en ögonblicklig kärlek och jag söker efter rykten om nya böcker både på hennes twitterprofil, hennes facebooksida och hennes hemsida. Hon är minst sagt aktiv, den kvinnan.

När vi träffar Archie för första gången, i Heartsick, så har polisjakten efter Gretchen Lowell, the Beauty killer redan pågått ett tag. Archie Sheridan har lett den polisgrupp som jagat henne, men blev själv hennes offer. Gretchen kidnappade honom, torterade honom och höll honom inte bara vid liv, utan lät honom överleva. Inget annat offer har överlevt.

Det är ingen större ynnest för Archie just då. Hans kropp är sargad, men de ärren syns i alla fall tydligt. Vad som hänt med hans psyke är svårare att säga. Fantastiskt nog kommer han tillbaka till jobbet och fortsätter jaga Gretchen.

Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i alla böckerna, parallellt med förhållandet mellan Archie och hans trasiga kropp. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men väl för den som gärna fascineras av det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Jag har väntat länge med att läsa den fjärde boken, The night season, sedan jag köpte den. Ett infall av bokmasochism där jag dragit ut på längtan så länge jag bara kunde. När jag nu äntligen satte tänderna i den så läste jag också ut den på en dag. Den handlar ganska lite om Gretchen. Istället får vi följa en starkare och friskare Archie som äntligen lyckats frigöra sig från Gretchen och sitt trauma. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som alltid lyckas hamna mitt i alla brottshärvor och som utvecklat ett symbiotiskt förhållande med Archie där båda ger och tar av varandras information. Susan har ett sätt att ständigt komma med små intressanta fakta som hon plockat upp på olika journalistuppdrag och det är en väldigt rolig del av boken, som min vetgiriga besserwissersida verkligen älskar.

Självklart saknar vi alla Gretchen i The night season, men helt frånvarande är hon så klart inte och det råder absolut ingen brist på spänning för den delen.

Portland har drabbats av översvämningar och samtidigt som människor hittas drunknade i floden måste stadens invånare skydda sig mot den flodvåg som hotar dränka dem om fördämningarna brister och floden svämmar över. Det visar sig snart att de drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.

The night season är ännu en underbar Chelsea Cain-roman, om än med mindre gore, mindre Gretchen och mindre hjärtskärande depressivt trauma än i de tidigare böckerna. Hon erkänner dock denna brist i Acknowledgements sist i boken och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litar på Cain. Och jag älskar The night season. Ändå.

9 kommentarer   |  Etiketter: , , , , , , , , , , | Sparad iDeckare, Genre, Ond bråd död, Recension, Rekommenderas