Varulvar kräver sina rättigheter

Det är inte ofta jag läser om varulvar. Det är väl tyvärr inte ofta just dessa böcker fångar min uppmärksamhet, egentligen. Kanske är det för att de ofta hänger med gamla slitna vampyrer, eller nya flashiga glamvampyrer. Kanske är det mer för att de sällan får vara särskilt trevliga.

Är det inte typiskt, att varulven är en smutsig best, som man i bästa fall känner igen på dess överdrivna behåring, och i värsta fall på att den hoppar ut ur buskarna och överfaller dig? Och inte på det där sexiga sättet som vampyrer gör det, utan som en stinkande, morfande massa av instinkter och mångalen hysteri.

Men det är slut på det där nu. Varulvarna kräver sina rättigheter.

I Benjamin Percys bok Red moon lär vi känna en värld ganska lik vår egen, men där de sk lycans/varulvarna är en diskriminerad folkgrupp. De är smittade av en prionsjuka.

Det här med prioner är problematiskt, mina vänner (ursäkta denna medicinnörd), eftersom prionsjukdomar typiskt smittar genom att man äter smittad hjärnsubstans (!), ni vet ..kannibaler. I Red moon är det istället fullt möjligt att smittas med ett bett. Varför Percy då inte valde att göra sjukan till viral istället, det får vi väl aldrig veta. Speciellt som han även jobbar på ett vaccin, eller något liknande. Vilket det inte finns mot prionsjukdomar. HUR SOM HELST…

Varulvarna är främst lokaliserade i en egen republik, i Sibirien. Alla andra människor som boken bryr sig om att tala särskilt mycket om, är amerikaner. Amerikanerna har även soldater stationerade i Republiken, för att bevaka sina intressen i gruvor, samt för att bevaka varulvarna som bor där.

De varulvar som bor i Amerika måste underkasta sig medicinering med olika psykofarmaka, vilket gör dem dåsiga och oförmögna att förvandlas.

Givetvis finns det en varulvarnas befrielsefront, och givetvis finns det en grupp amerikaner som vill utrota varulvspesten genom att utrota varulvarna.

Här kommer vi in i berättelsen, och får lära känna dels en ung man och dels en ung kvinna. Deras vägar känns förutbestämda att mötas, men deras berättelser är fullständigt väsenskilda. Hon är varulv och flyr från statliga avrättningspatruller. Han är icke-smittad och försöker undvika att dras med i varulvshatet.

Berättelsen har ett gäng problem. Den är bisarrt lik en kärlekshistoria, men den blir aldrig det. Jag vet inte om det är ett problem i sig, men det känns ofullständigt, antiklimaktiskt. Det finns även en mängd onda män, men ingen ond kvinna. Mannen får ofta rädda Kvinnan, fast hon inte riktigt borde behöva det, och våldtäkt är frekvent som maktmedel. Nu är våldtäkt ett frekvent maktmedel även i verkligheten, men eftersom varulvar inte är särskilt frekventa i verkligheten, så kunde ju Percy hitta på ett annat sätt att utöva makt i den här världen. Kan man tycka.

Generellt är Red moon ett bra exempel på hur man kan förnya en genre. Men den är också hiskeligt traditionell på sina vis.

Jag känner mig inte extremt sugen på att läsa en uppföljare (det finns ingen), men jag kan mycket väl tänka mig att läsa hans nästa bok The dead lands (2015), som är postapokalyps och även den kan stoltsera med kvinnlig huvudperson.