Etikettarkiv: varulv

Varulvar kräver sina rättigheter

Det är inte ofta jag läser om varulvar. Det är väl tyvärr inte ofta just dessa böcker fångar min uppmärksamhet, egentligen. Kanske är det för att de ofta hänger med gamla slitna vampyrer, eller nya flashiga glamvampyrer. Kanske är det mer för att de sällan får vara särskilt trevliga.

Är det inte typiskt, att varulven är en smutsig best, som man i bästa fall känner igen på dess överdrivna behåring, och i värsta fall på att den hoppar ut ur buskarna och överfaller dig? Och inte på det där sexiga sättet som vampyrer gör det, utan som en stinkande, morfande massa av instinkter och mångalen hysteri.

Men det är slut på det där nu. Varulvarna kräver sina rättigheter.

I Benjamin Percys bok Red moon lär vi känna en värld ganska lik vår egen, men där de sk lycans/varulvarna är en diskriminerad folkgrupp. De är smittade av en prionsjuka.

Det här med prioner är problematiskt, mina vänner (ursäkta denna medicinnörd), eftersom prionsjukdomar typiskt smittar genom att man äter smittad hjärnsubstans (!), ni vet ..kannibaler. I Red moon är det istället fullt möjligt att smittas med ett bett. Varför Percy då inte valde att göra sjukan till viral istället, det får vi väl aldrig veta. Speciellt som han även jobbar på ett vaccin, eller något liknande. Vilket det inte finns mot prionsjukdomar. HUR SOM HELST…

Varulvarna är främst lokaliserade i en egen republik, i Sibirien. Alla andra människor som boken bryr sig om att tala särskilt mycket om, är amerikaner. Amerikanerna har även soldater stationerade i Republiken, för att bevaka sina intressen i gruvor, samt för att bevaka varulvarna som bor där.

De varulvar som bor i Amerika måste underkasta sig medicinering med olika psykofarmaka, vilket gör dem dåsiga och oförmögna att förvandlas.

Givetvis finns det en varulvarnas befrielsefront, och givetvis finns det en grupp amerikaner som vill utrota varulvspesten genom att utrota varulvarna.

Här kommer vi in i berättelsen, och får lära känna dels en ung man och dels en ung kvinna. Deras vägar känns förutbestämda att mötas, men deras berättelser är fullständigt väsenskilda. Hon är varulv och flyr från statliga avrättningspatruller. Han är icke-smittad och försöker undvika att dras med i varulvshatet.

Berättelsen har ett gäng problem. Den är bisarrt lik en kärlekshistoria, men den blir aldrig det. Jag vet inte om det är ett problem i sig, men det känns ofullständigt, antiklimaktiskt. Det finns även en mängd onda män, men ingen ond kvinna. Mannen får ofta rädda Kvinnan, fast hon inte riktigt borde behöva det, och våldtäkt är frekvent som maktmedel. Nu är våldtäkt ett frekvent maktmedel även i verkligheten, men eftersom varulvar inte är särskilt frekventa i verkligheten, så kunde ju Percy hitta på ett annat sätt att utöva makt i den här världen. Kan man tycka.

Generellt är Red moon ett bra exempel på hur man kan förnya en genre. Men den är också hiskeligt traditionell på sina vis.

Jag känner mig inte extremt sugen på att läsa en uppföljare (det finns ingen), men jag kan mycket väl tänka mig att läsa hans nästa bok The dead lands (2015), som är postapokalyps och även den kan stoltsera med kvinnlig huvudperson.


Han åt mitt hjärta

Varulvar som jagar genom Malmös gator om nätterna? Han åt mitt hjärta av Viktor Algren från Pluribus förlag är både snygg och riktigt bra.

Vad är det som är så magiskt med Malmö, egentligen? Inte mycket, men det blir tydligen bra urban fantasy.

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

Huvudpersonen Viktor har lite problem med sitt liv, men det blir snabbt perifert när han förvandlas till en varulv. Haha! Ja.

Snart är Viktors största problem hur han ska hantera sitt nya liv. Dofter och instinkter förstärks och måste en gång i månaden kontrolleras noga.

Jag har redan nästan berättat för mycket, men Han åt mitt hjärta är en ganska kort och koncentrerad bok, så det är beklagligt svårt att förklara något alls, utan att förklara för mycket.

Kanske räcker det att berätta för er att det blir rått och blodigt, spännande, vackert och en del homoerotik? Ja, jag visste väl vad ni gillade. Det är dessutom välskrivet, på ett koncist och rappt sätt.

Om det låter intressant med varulvar, kött och sex, så har ni här en bok för er. Som en barnförbjuden Udda verklighet med en touch av det folk önskade att fifty shades kunde erbjuda. Haha!

Ja, det är en väldigt rolig bok, faktiskt, i all sin makabra snygghet. Kanske är det jag som har dålig humor, kanske är det Viktor Algren som har riktigt bra humor (min).

Oavsett, så är det något ni borde läsa nu genast.


Skinnvändare och strandvaskare, Gästbloggning av Swedish Zombie

Idag har vi en gästbloggare här på Feuerzeug – brinner för böcker. Det är min kära zombieälskare Swedish Zombie som skriver om skinnvändare och strandvaskare. Det är ett lite annorlunda ämne än vi brukar se från SZ, men förmodligen känner ni igen honom.

Den författare som i sin (skräck)debut väljer att skriva om just varulvar är modig. Varulven som arketyp hör artonhundratalet eller barndomen till. Det är svårt att göra varulven trovärdig och läskig för en äldre publik, som vuxit upp och inte längre får kalla kårar av avsnittet där Emil fångar Kommandoran i en grop.  Sist jag hade en nära-varulvs-upplevelse som skrämde mig var jag kanske 14 år och boken var Whitley Striebers Varulvarna (Wolfen). Sedan dess har de hos mig hamnat i facket bland roliga sagoväsen som kan underhålla men inte skrämma. Det har gjorts försök av begåvade författare att göra varulven mer trovärdig och därmed ruskig, men då har till exempel viktiga egenskaper som förvandlingen tagits bort. Är de då fortfarande varulvar? (Just Strieber gjorde så). Andra har försökt erotisera dem, vilket har fungerat väl vill jag påstå, finns det någon djuriskare best än varulven? Men då försvann det kusliga och skrämmande.

Så kommer då Caroline L Jensens skräckdebut Vargsläkte: Lycanthropos 1 med stora ambitioner. Blir jag rädd? Nej. Blir jag förtjust? Tveklöst ja!

Vargsläkte av Caroline Jensen

Vargsläkte av Caroline Jensen

Eftersom större delen av Sveriges skräckfantaster säkert redan läst Vargsläkte och en ännu större publik torde åtminstone ha läst något OM boken tänker jag inte rekapitulera handlingen, utan bara ta mig friheten att göra några nedslag i texten för att risa och rosa. Vi börjar med persongalleriet.

Berättelsens huvudperson, Vera Duse, är en ganska färglös karaktär. Med tanke vilka hon delar bostad med i den här boken är det kanske inte så konstigt, men jag kände lika lite för henne som jag kände för Harry Potter. Nu är det förvisso uppenbart att den här första boken är en upptakt och jag ser fram emot att lära känna Vera bättre i nästa del.

De tre nornorna, Ylva, Agnes och Cordelia är romanens blickfång och nav. Jävla kärringar! Jag tycker att de är utmärkta karaktärer OCH jag avskyr dem. Tror jag. Mer om det längre ned i texten.

Vad gäller strandvaskaren Algot går Jensen från att skriva bra till att understundom skriva briljant. De inledande scenerna när han introduceras är rysmysiga och författaren förmedlar skickligt bilden av gasten med träflisor flimrande framför ögonen.

Mehmet Persson, gladlynt adoptivbarn och homosexuell är en sidekick av traditionellt slag. Vad mig anbelangar kan han stänga igen sin new age-butik och aldrig mera återkomma. Hans karaktär återfinns i var eviga feel good-film och får mig under läsningen bara att bli orolig över att även Hugh Grant ska dyka upp.

Rektor Hilda Wijnbladh beskrivs egentligen väldigt hastigt men hon blir ändå för mig en väldigt levande person. Och jag vill tillskriva det mer än endast min egen inlevelseförmåga. Caroline L Jensen blixtrar hela tiden till med jämna mellanrum och lyckas med små medel. Hilda är också den karaktär jag tycker bäst om och FAN vad elak författaren är mot den arma kvinnan. Scenen där hon virrar runt hemma för att placera ut stål som skydd mot ondskan är suverän. Och återigen muttrar jag för mig själv angående Ylva med väninnor: kärringjävlar!

Det finns fler personer i boken, men de ovan var de som väckte flest funderingar hos mig. Vad gäller moralen i Vargsläkte är den understundom kontroversiell kanske rentav förkastlig. Jag syftar då på vad som driver de tre gamla ”damerna”. Och det är fantastiskt utmärkt! Det är så befriande med romankaraktärer som inte alltid är genomgoda utan har sin egen agenda och pendlar mellan att vara sympatiska och att vara egoistiska och elaka. Det lyfter den här sagan och gör den mer komplex. Guldstjärna för det,

Dialogen svajar ibland. Inte så att den är illa skriven, men i det att alla, oavsett ålder, talar på samma lite mysiga, kluriga pilsnerfilmssätt. Vera låter lite lustigt föråldrad när hon kivas med Ylva, vilket kunde ha funkat, men sedan låter hon precis likadan i samtalen med den nya bekantskapen Mehmet. Och han låter OCKSÅ likadan. Det är nästan bara Ragnar och Julaporn som i sina biroller låter annorlunda. De underfundiga dialogerna skapar en mysig stämning när de fungerar, men det blir lite för mycket av det goda.

Annars är Jensens berättarkonst njutbar. Som i bilden av hur bokens djurplågare släpar ett par lemlästade hamstrar efter sig som liksmultron på ett strå. Att så blanda in ett vackert språk för att förmedla det hemska är begåvat.

Det finns mycket i Vargsläkte som påminner mig om JK Rowling. Det kan låta som en trött jämförelse, men medan jag läste dök den upp i mitt huvud då och då. Där finns helt klart paralleller. Båda skriver på det där fantasifulla sättet som genom att blanda underfundig humor, målande bilder, lite kusligheter, konflikter och inslag av övernaturligheter skapar vad jag uppfattar som rysmysigt. Och allt detta sagt med tanken att det ska uppfattas som lovord. Däremot måste Caroline L Jensen skruva upp volymen avsevärt om hon ska beträda tronen som skräckdrottning. Dit har hon en lång bit kvar, om än tronen står tom, anser jag. För mig får hon gärna fortsätta på den inslagna vägen eftersom jag med nöje som läsare ska göra henne sällskap.

Men varulvarna då? Undrar nu vän av ordning. Jo, de dök ju upp till slut. Jensen gör två saker med dem som jag fann särskilt lyckade. Dels beskrivningarna av hur själva förvandlingen sätts igång. Hur den otränade varulven måste hitta sin egen metod för att väcka vargen och vända skinn. När den erfarna Ylva står naken och gungar är det ett en välkommen innovation vad gäller varulvsmyten och en stark bild. Och dels vad gäller just de etiska frågorna. Att bli vad man är född att vara är inte oproblematisk om det även innebär att sedan ta andra människors liv dessutom njuta av det.

Gillar du grymma sagor för alla barn över 13 år bör du genast läsa Vargsläkte om du inte redan gjort det. Och till den som väljer att inte ta till sig detta råd säger jag som papegojan Dolores: Skit ner dig, och hästen du red in på!

PS: Stort tack till skinnvändaren Feuerzeug som lät mig låna det här utrymmet på hennes blogg. Nu slipper jag våndas över ordningsfrågan kring hur jag skulle göra med de artfrämmande varulvarna mitt bland alla mina zombier. DS.


Slingrande svenska kulter

Så har jag slutligen kommit ut på andra sidan Samlade svenska kulter av Anders Fager.

Eurocon lyckades jag haffa Anders Fager och fick signaturer i både Svenska kulter och Samlade svenska kulter. Han berättade om hur svårt och ändå skönt det är att försöka skriva om sådant ingen vet någonting om, som hur det är att se allt utom en viss färg eller att ha luktsinne som en hund etc. Det är just sådant jag brukar oroa mig för när jag försöker skriva någonting – kommer folk att köpa det jag säger?

Bokbloggarträff - bytet

"Detta, Sara, är den värdefulla första versionen" - Signaturen i Svenska kulter

Först kom Svenska kulter ut, en ganska tunn bok med noveller som löst sammanhängande handlar om skräckligheter i Sverige. Sedan kom Samlade svenska kulter, som innehåller novellerna från Svenska kulter och dubbelt så många fler. Novellerna tillsammans med fragmenten mellan dem, bildar en sammanhängande bild av en skräckmytologi där varulvar, gudinnor, monster och tentakler lever och frodas över hela landet. Detaljer i en novell binder den samman med en annan och så vidare. Detaljer och karaktärer återkommer eller gör gästframträdanden genom hela boken och ger den en röd tråd trots att varje berättelse är kort och fristående.

Anders Fager har skapat en värld åt sig själv, som känns precis så där realistisk som zombiernas värld känns innan horderna anfaller.

I början har jag svårt att ta till mig berättelserna och det känns lite torrt och knaggligt. Men ju fler noveller jag läser och desto mer jag kommer in i den här realistiska skräckvärlden, desto mer gillar jag det och desto bättre blir det. Efter första boken av tre i Samlade svenska kulter, som ungefär motsvarar Svenska kulter, har jag kommit över alla betänkligheter och vill bara ha mer.

Samlade svenska kulter av Anders Fager

Samlade svenska kulter av Anders Fager

Berättelserna är väldigt mycket av klassisk skräck-kring-lägerelds-karaktär, om än av den högre kvaliteten. Vi träffar en huvudperson, som sedan börjar ana eller låter oss ana en mörkare sida, som sedan får allt mer substans tills vi i slutet får frossa i och skrämmas av slem, tentakler och ruttnande fisk.

Jag har både favoriter och ofavoriter, men även ofavoriterna har sin tjusning, som t ex den vidriga beskrivningen av hur Daniel och Nadine hamnar på Östermalm och förförs av chefen Kalims överflöd.

Andra är så bra att jag önskar att de fick plats i en hel bok, som t ex Leka med Liam, där en liten pojke hittar ett monster och skriker BAJSKANIN väldigt mycket. Fruktansvärt sött och hemskt på samma gång, en perfekt blandning av skratt och skräck.

Det är nog det jag gillar bäst överlag. Jag är inte helt säker på att det är medvetet, men humor genomsyrar alla berättelserna. Det kan hända att det här mest gäller min egen vridna form av humor, jag är osäker, men jag skrattar mycket.

Min absoluta superfavorit är den sista, Bödel blond, där jag upptäckte första meningarna matchar en viss låttext. Det här är tydligen någonting som förekommer både här och där, men uppenbarligen är det den här låten jag är bekant nog med för att upptäcka. Hittar ni fler?

De första meningarna i Bödel blond ser ut så här:

”Mördaren vaknade före gryningen. Snörde på sig sina Converse. Hon tog ett ansikte från galleriet av ungdomlig oskuld. […] Och hon gick ut i hallen.”

Du kan nu fundera en stund på vilken låt det är om du känner för en gåta.

.

.

.

Här är en bit av texten till The doors låt The end:

”The killer awoke before dawn, he put his boots on. He took a face from the ancient gallery. And he walked on down the hall.” 

Det finns en viss likhet, inte sant? Det finns vissa fler likheter längre fram för den som vill analysera mera.

Allt som allt var det en väldigt bra läsupplevelse och kanske också en bok man gärna läser om för att hitta fler kontaktpunkter mellan novellerna och kanske också fler referenser till musik. Jag hittade inte fler, men det kan ju bero på att det är just The doors jag är lite nördigt överbildad i. Vilka referenser har ni hittat?

Tidigare om Anders Fager:


Bloddrypande vikingafantasy med varulvar

Det är dags för den sjunde boken i min seriemördarsommar och vi gör en avstickare till vikingatiden och Wolfsangel av MD Lachlan.

På väg till Eurocon, den 19 juni, gick jag förbi SF-bokhandeln och lyssnade på MD Lachlan och Hannu Rajaniemi, som pratade om sina böcker, Wolfsangel och The quantum thief. Jag passade även på att köpa böckerna och fick fina signaturer i dem också.

Hannu Rajaniemi får vi återkomma till en annan gång, men MD Lachlan skriver alltså vikingafantasy med varulvar. Det kommer bli ett antal böcker och varje bok kommer att hoppa ett hundratal år framåt tills vi kommer till Andra världskriget. Oerhört intressant, tyckte jag.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Tyvärr infriades inte mina förväntningar på Wolfsangel. Till att börja med kände jag mig lurad av Lachlan. Det handlade inte alls om en man som kände sig tvungen att bli en varulv genom förbannelse och som sedan aldrig kan göra det ogjort. Förmodligen har jag missförstått, men den boken hade jag velat läsa.

Nej, Wolfsangel handlar om någon slags vikingar som lever som hobbitar i ren bliss tills grannen vill kriga. Då kommer stora båtar och krigarna springer vrålande iland och slaktar alla de ser.

Man åker båt och åker båt och rider och jag känner för att instämma i anti-fantasykören, som brukar mena att ”i fantasy bara går och går och går de och aldrig kommer de fram”.

Vår huvudperson är en vikingaprins. Han uppfostras av en broderklan där han har sin trolovade, men blir istället kär i en bondflicka. Magiska krafter som är ute efter prinsen tvingar honom sedan att resa över Norden för att hitta Valfolket. Med sig på resan har han vargmannen Feileg. Det är barnboksromantik, brådstörtat hjältemod, hjälplösa kvinnor, modiga män, hemska häxor, starka kungar och bla blaaaah blaablablablaaah…

Karaktärerna är ytliga och får aldrig riktigt fäste. Dessutom byter de personlighet ofta nog för att jag även om jag gillar dem ett ögonblick, strax därefter kanske måste ogilla dem istället.

Jag hade de bästa avsikterna att älska Wolfsangel, men så här i efterhand känner jag mig ganska lurad. Den är inte svår att ta sig igenom, men den är så dåligt upplagd och löst sammanhållen att jag i efterhand önskar att jag ledsnat innan den tog slut. För rättvisans skull fanns det förstås bra partier, men som helhet blev jag inte tjusad. Kanske är den bättre om man inte är uppväxt i vikingarnas land. Men jag tycker ändå att det är ett mishmash av trådar som aldrig riktigt väver någon bra historia.

Jag påminns om fantasyboomen, när fantasy prånglades ut så fort som möjligt till alla som inte visste bättre eller hade annat val än att läsa det som stod till buds.

Jag tycker inte om att såga en bok som kunde ha varit så bra, men det ser inte bättre ut. Det här var inte alls särskilt bra.