Dirk Gently möter Doktor Who

Nu antar jag kanske lite mycket här, men samtidigt känner jag att jag måste kunna förvänta mig vissa saker. För visst har ni väl läst om Dirk Gently av Douglas Adams, författaren till Liftarens guide till galaxen? Och visst har ni väl sett Doktor Who?

Bra.

Dirk Gently handlar ju, som ni då vet, om en detektiv. Som specialitet har han ”holistiskt detektivarbete” och tror att allting hänger ihop. Han är dessutom synsk, men det vägrar han själv tro på.

Doktor Who, han är ju jätterolig och kan resa i tiden.

Boken i fråga, Block – en deckare ur balans i tiden av Daniel Hånberg Alonso, handlar om en tidsresande detektiv, en sk metatemporal detektiv.

Han är rätt duktig på detektivarbete och har en förmåga att resa i tiden, helt utan TARDIS eller andra manicker, han bara kan det. Han har dock rätt mycket nytta av olika klockor, för att försöka hålla reda på sin egen tid. Hur gammal han är, vet han till exempel inte exakt.

Josef Block är inte en särskilt kul person. Han är rolig, men mest för att han är Spock-likt monoton och jämn i humöret. Förutom när han blir äcklad av något, och det blir han ganska ofta. Josef Block verkar ha få nöjen, men han vet definitivt vad han inte tycker om.

Boken är uppbyggd av kortare berättelser om Blocks olika fall. På något sätt hänger berättelserna ändå ihop, och särskilt kronologiskt kan man ju trots allt inte förvänta sig att det ska vara, när det handlar om en tidsresenär.

För den som gillar detektivberättelser finns det spännande fall att följa, och för den tidsresenördiga dyker det upp roliga tidsreseproblem och paradoxer.

Det är dock en bok utan kvinnor (ok, ett par prostituerade bifigurer), men egentligen handlar det inte om så många andra än Josef Block, över huvud taget.

Allt som allt är Block en fantastiskt rolig bok, och jag vill helt klart läsa mer om honom.

 

Halva drömmar, Hugh Howey före Wool

Alla vet att Hugh Howey är bäst. Wool-sagan har verkligen nått sin publik, och det är helt rätt.

Men kanske inte alla vet att det finns mer, från tiden innan Wool? T ex Vidrigaste zombieboken någonsin? Och t ex den här boken, Half way home.

 

Tänk dig att människorna skickar ut rymdskepp för att kolonisera rymden. Tänk dig att färden är för lång för mänskligt liv, för lång för en livtid likaväl som för lång för att få plats med mat och förnödenheter. Tänk dig då att man löste det problemet…

De sändes ut för att kolonisera, men föddes först framme på planeten. De skulle upptäcka sin nya värld, och rapportera tillbaka om planeten visade sig vara beboelig.

Men något hände, och de var inte färdiga när de föddes, och kolonin var inte färdig, och planeten är konstig, och konstiga saker händer.

 

Half way home av Hugh Howey

Jag älskar böcker om kolonier i rymden. Jag älskar böcker om hur de första kolonisatörerna upptäcker sin nya värld. Ibland är det ett lite gjort koncept, och jag brukar uppskatta dem ändå. Men här har Howey gjort precis som han gjorde med Wool för postapokalypsgenren, och precis som han gjorde med I, zombie för zombiegenren, han tar kolonisationskonceptet och gör om det, till något nytt.

Så, för alla sci-fi-älskare: Det här är en riktigt bra liten bok om en riktigt fantastisk koloni.

 

 

 

Mer om Hugh Howey:

• Dystopi, totalitärt och apokalyps – Shift (Wool #2) av Hugh Howey
• Vidrigaste zombieboken någonsin – I, zombie av Hugh Howey
• Riktigt dunderbäst dystopostapokalyps – Wool (Wool #1) av Hugh Howey
• Nördigt woolprojekt i Minecraft
• @hughhowey på Twitter
• Hugh Howey på Goodreads

Söt, sorglig, underbar

Människor koloniserar en planet för att utnyttja naturresurser och tjänar stora pengar. De vill inte höra något om intelligenta varelser. Känns det igen? Ja, visst gör det det, men jag lovar att Fuzzy nation är bland det bästa du läst ändå. Om du inte läst originalet Little fuzzy, som den här boken bygger på. (Jag har dock inte läst den, men tvivlar på att den kan vara bättre ;)

John Scalzi lyckas använda en redan använd idé, och en redan skriven bok, och liksom ändå få till det. I och för sig har han fördelen att bokens egentliga huvudpersoner är dödssöta furrisar, och att en av bifigurerna är en gullig labrador, men han lyckas till och med skriva om dessa sötchockskaosdjur utan att tappa allvaret. För det är en allvarlig bok.

Huvudpersonen, Jack, är en sån där egoistisk spjuver. Han bryr sig mest om sig själv, men är tillräckligt charmig och rapp för att folk ska stå ut med honom ändå, oftast. När han på samma dag lyckas spränga en bergssida, vilket orsakar en ekologisk katastrof, och upptäcka en ny art, så utmanas hans egoism till det yttersta. Dessutom måste han bestämma sig för om den här sötegullimysiga carebjörnen är intelligent eller inte.

Jag kan inte låta bli att dra vissa, hrrrm, paralleller, till andra tillfällen jag upplevt att söthet upplevt som omöjligt att kombinera med intelligens. Har vi hört talas om det allihop, kanske? Ja, lite va?

Som i all den bästa science fiction är Fuzzy nation både spännande, fantastisk, och whatnot, samtidigt som den lyckas flika in intressanta frågor: Vad är intelligens? Vad är kön? Vad är en familj? Vilka rättigheter bör den här pälsbollen ha?

Förstår ni det här svamlet? Framgår det att Fuzzy nation är en fantastisk, söt, sorglig och underbar bok om viktiga och samtidigt oändligt gråtmilda ämnen?

Förstår ni att ni måste skaffa den och läsa den?

Bra.

Tidigare om John Scalzi:

• Och den femte ska dö – Redshirts av John Scalzi

En uppkopplad verklighet

Så fruktansvärt vacker den är, var det första jag tänkte när jag såg Coltsos svenska utgåva av Den Levande av Anna Starobinets. Ryggen är utformad som kretskortsliknande snirklar av guld, som stavar titeln.

Den levande

Och fantastiskt nog, när jag tog bort omslaget, så var ryggen ännu vackrare där under, med små stycken som beskriver boken utifrån sin egen handling.

Den levande – naken

Den levande handlar om en dystopisk/utopisk framtid. Alla är ständigt uppkopplade mot socio, det jag antar att de jämför med Facebook på bokens omslag. Personligen blir jag synnerligen avskräckt av jämförelsen, men jag antog att det var ett pr-trick och det var det. Socio liknar inte Facebook mer än Twitter gör det. Kanske menar de online-community.

I denna uppkopplade framtid lever bara tre miljarder människor. Dessa tre miljarder människor förändras aldrig. När en dör, föds en ny. Den nya personen ärver den dödas inkod, och tar över dess plats på socio.

Tillsammans kallas de tre miljarder människorna för Den levande. En religiös kult kring de tre miljarderna, socio och olika regler för fortplantning och död präglar livet.

Plötsligt hotas utopin. Zero föds. Han saknar inkod. Han är ny. De tre miljarder människorna ä’r tre miljarder och en, och myten kring Den levande framstår som falsk.

Inte oväntat blir Zero en säkerhetsrisk, som måste undanröjas.

Den levande

Den levande är en klassisk hård science fiction av samma slag som Bruce Sterling. Till skillnad från Metro 2033 kändes den vare sig rysk eller obotligt dålig. Tvärtom, så kändes den global och fantastisk.

Möjligtvis önskar jag att Starobinets tagit steget ännu lite längre, gjort världen ännu lite mer skild från vår egen. Jag önskar också att språket vågade vara lite mer poetiskt, men det är en smaksak. Det hade dock gjort socio lite mer levande. Å andra sidan kan ingenting vara poetiskt sedan man läst Delany.

Jag nöjer mig med att lägga ytterligare en riktigt bra läsupplevelse till bokhyllan, och tänker hålla ögonen på Coltso framöver.

Dömd till författare

Känner du för att resa i tiden? Gillar du London? Då har jag en lösning för dig, nämligen Skeppet i Kambrium av Bertil Mårtensson, som jag ju tycker mycket om.

I Kambrium hittas mycket riktigt ett skepp. Hur man hittar det för 542 miljoner år till 488 miljoner år sedan, och varför det inte längre finns spår av det, eller de mystiska gröna männen, eller spindlarna, det vet man inte riktigt. Det har med tidsresor att göra. Allt är plötsligt mycket komplicerat.

Men för huvudpersonen John Fernström, som kanske egentligen heter Ayr Dagure, är livet väldigt enkelt. Han är fängslad i London.

Fängslad i London, då kanske ni tänker på Towern eller något. Men icke då. Han är fängslad, bokstavligen, i London. Inte London just nu, såklart, utan ett gammalt london. Och inte med folk i, såklart, utan ett tomt London, där bara fångar bor.

Poängen med att fängsla folk i ett gammalt London är att göra dem deprimerade och livströtta. För att bättra på effekten har man även tagit ifrån dem deras identiteter. Därför är John osäker på om han är John Fernström eller Ayr Dagure.

Under bokens gång kämpar John med att inte vara författare. Han hatar det. Men det är vad de mekaniska kuratorerna sagt åt honom att han borde vara.

”För det var omöjligt att skriva fem timmar om dagen utan att på något vis vilja prestera något som var bra, ens om man från början bara avsåg att leverera rent skräp.”
s. 16

Det är så briljant.

Men kuratorn är inte så lättlurad. Det räcker inte att bara skriva och nicka och hålla med.

”Telefonen ringde. Det var Kuratorn. Han [John] hade tydligen låtit alltför uppåt. Nu ville den göra honom osäker. Utan tvivel ville den leda honom till självmord.

-Jag är i den maniskt kreativa fasen, sa han. Efter det kommer jag att slå om och bli deprimerad och så håller det på i ett slags cykel. Jag är en dålig författare, men jag måste ge utlopp för mina inre kristillstånd. Samtidigt ska jag vara ödmjuk. Det bör varje konstnär vara. Ibland överväger jag självmord. Okay?”
s. 58

Och så håller det på. Kuratorn och alla androider i London försöker driva John till vansinne, och han försöker spela bort dem med sarkasmer slösade på svin.

Tills han träffar Patricia. Plötsligt har livet mening på riktigt, och han måste desperat dölja det för de artificiella ögonen.

Och tills Patricia tar med honom till Framtiden. Tills han börjar se sanningen, tills allting rämnar.

Skeppet i Kambrium är min absoluta favoritsorts science fiction. Den är smart, rolig, spännande och omtumlande. Och jag kan inte se på världen på samma sätt sedan jag läste den.

Måhända låter den helt galen, men den är ganska galen. Och den vrider knut på sig själv. Den är riktigt bra.

 

Boken finns förresten både att köpa här och var, som bok och ebok, och gratis här: http://www.las-en-bok.com/

 

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Långt post om apokalypsen – Deral bågskytt av Bertil Mårtensson
• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Och den femte ska dö

Är du den femte medlemmen i landstigningstruppen? I så fall är det troligt att du dör.

Har du röd skjorta (redshirt)? Då är det kört.

Det här är gamla härliga internskämt bland trekkies, dvs vi som gillar Star Trek, och det har John Scalzi tagit fasta på när han skrev Redshirts, och vågade göra satir på dem som boldly go.

I Redshirts kliver vi rätt in i ett rymdskepp, som känns ytterligt bekant. Det heter förvisso Intrepid, och kaptän heter Abernathy, men sånt är ju copyrightat och jox.

Scalzi ber oss älska Dahl och hans vänner, medan de gör sig hemastadda på sina nya poster långt ner i rangordningen på Intrepid.

Medan de nya rekryterna lär sig sin plats ombord, börjar de också uppfatta den suspekta stämning som råder. Folk försvinner plötsligt strax innan Abernathy eller de andra bryggofficererna dyker upp. Folk vill verkligen inte följa med på landstigningsuppdrag. Folk vill inte dö. Särskilt farligt verkar det vara att följa med Kerensky. Kerensky själv råkar ständigt ut för nära-döden-upplevelser på olika planeter. Men klarar sig mirakulöst, till skillnad från sina följeslagare.

Dessutom lär sig Dahl hur man lyckas framställa fantastiska biologiska lösningar på alldeles för kort tid. Och hur man ska leverera nyheten lagom dramatiskt på bryggan.

Det verkar också finnas regler att följa för att överleva, om man gudförbjude dras med på ett landstigningsuppdrag.

Det finns över huvud taget väldigt många mystiska regler och sammanträffanden ombord. Och Dahl… dras allt längre in… i konspirationen!

 

Så gillar du science fiction, är inte rädd för humor och satir, och vill veta vad tusan som är grejen med the Intrepid: Ojojoj! Du kommer gilla detta.

Den grå vardagens bok

Jag tyckte den var ful, Amatka av Karin Tidbeck, men den har hyllats från alla håll, och jag tänke att jag verkligen borde se förbi sådana ytliga ting.

Amatka är en stad i någon slags kommunistiskt land där allting görs av svamp. Man odlar svampen i underjordiska grottor och sedan använder man den som bas för allt, från mat till sängar och tvål.

Tricket för att det här ska fungera, är att svampprylarna måste märkas med namn på ting som boll och ring. Bara om tinget är märkt med sitt namn, behåller det sin form. Om du glömmer att märka om dina saker, så står du plötsligt en dag med en kladdig massa och skäms.

Det finns fortfarande ett fåtal äkta saker kvar från förut, men de är förstås allt färre, och ingen verkar riktigt veta vad som hänt med världen, varför man lever som man gör.

Amatka av Karin Tidbeck

Vi följer Vanja, som reser från huvudstaden Essre till Amatka där man odlar svamp. Hon reser med jobbet för att undersöka hygienvanorna i staden. Men givetvis blir hon nyfiken, börjar snoka och ställer till det totalt för sig och alla andra.

Det här är ungefär hela boken, fast spoilerfritt.

Det är bra idéer, det är välskrivet och det fungerar smärtfritt från början till slut. Men (ja, tyvärr ett men…) tyvärr berör det aldrig. Jag känner ingenting för Amatka, för Vanja, för den här världen. Jag kanske fångas av den grå vardagen och märkningens eviga tristess, men i så fall har Tidbeck lyckats lite väl bra, tycker jag.

Det är aldrig dåligt, men likväl ganska tråkigt. Så kan det kanske sammanfattas. Jag skulle inte avråda någon att läsa, för det är trevligt på sitt sätt, men ja… Poff.

En android söker sin frihet

Man gjorde allt som gick att göra. Men plötsligt insåg man att vetenskapen hade gått för långt. Man hatade sin skapelse, och dömde den till glömska.

I Härskarna av Niels E Nielsen möter vi ingen postapokalyps. Faktiskt har det gått ganska bra för mänskligheten trots allt.

Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)

Vi lever i fria universitetsstäder med trädgårdar och vin. Vi latar oss och studerar hela dagarna, fyller kvällarna med akademiska samtal, letar samtalsämnen bland ofarliga vetenskapliga diskussioner, skriver på våra avhandlingar om Byron.

Men ute på den gamla uppskjutningsrampen finns något kvar. Någon. Några.

Långsamt nystas mänsklighetens smutsiga förflutna upp. Vi var en teknologisk sensation. Vi ville nå stjärnorna. Men våra kroppar klarade inte av påfrestningarna som krävs för att nå stjärnorna, så vi manipulerade fram androider med mänskliga sinnen och tåliga kroppar, som kunde beträda Uranus, kliva in i stjärnor, resa över galaxerna. Sedan sände vi de bästa med våra skepp, och såg dem aldrig mer igen.

Då ångrade vi oss, och vi låste in de gamla prototyperna och de halvfärdiga och försökte glömma bort dem. Sedan ägnade vi oss åt musik, vin och sång istället. Försökte glömma vad vi gjort med mänskligt liv. Försökte glömma bort att de var mänskliga.

Härskarna är sjukt tramsig då och då. Den slingrar sig fram genom dialoger och poesi tills man blir galen, men kärnan är stark och fantastisk. Den handlar om väldigt viktiga, bra och intressanta frågor. Jag önskar förvisso att den kunnat skrivas om och kokas ihop, men ändå… det är väldigt bra.

Hittar du den, så läs.

Långt post om apokalypsen

Hur ser det ut om Bertil Mårtensson skriver fantasy? Jo, det kan man ta reda på genom att läsa Deral bågskytt.

Nu är den ju inte fantasy i strikt mening, utan väldigt post apokalyps. Den är så post, att det vuxit upp ett nytt samhälle i ruinerna, där man inte minns någonting av den gamla världen. Den nya världen liknar väldigt mycket en fantasyvärld.

I den här världen växer Deral upp och lär sig skjuta båge och spela musik. Men han är inte nöjd, och tar första chansen att vandra iväg från sin by för att se världen.

Deral upplever en sällsam vandring. Han möter magiska sirener, vanliga bondflickor och ser stora städer och väldiga vidder. Det är en mycket lång resa i den här lilla boken, och berättelsen förändras flera gånger.

Värst är det när Deral, förmodligen galen av veckor i ensamhet, blir helt knäpp och tänker våldta en flicka.

Bäst är det när Deral adopterar en ekorre och lever som spelman i staden.

Där emellan händer tusen saker, och det går inte och bör inte berättas här, men boken som helhet handlar om att finna sig själv, om att växa upp och göra val och att utvecklas.

Det är en bra bok trots allt, men med vissa delar så psykiskt jobbiga att läsa, att jag blev arg på riktigt.

Hittar ni den, så är den värd det.

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Hysteriskt sammanbrott

Vill du ha överlevnad eller virrpanna? I Efter sammanbrottet av Ron Goulart får vi möta postapokalypsen i en mer sansad form. Fast nu ljuger jag, för det är hysteriskt.

Det finns något slags samhälle kvar, i form av småstater. Varje stat sköter sitt, krigar, uppgång och fall, och så vidare. Men fokus i Efter sammanbrottet ligger långt från min vanliga postapokalyps. Det är mer Terry Pratchett, Douglas Adams och andra virrpannor jag tänker på. Själva apokalypsen är överspelad, men den där sansen är… nog inte.

Vi följer huvudpersonen, som är detektiv, på hans jakt efter en farlig terrorist. Terroristen kallar sig Lady Day, och består egentligen av ett helt gäng kvinnor, som dyker upp hastigt och lustigt och mördar högt uppsatta män.

Det hela påminner väldigt mycket om något ryskt…

Efter sammanbrottet av Ron Goulart

Under detektiven Haleys sökande träffar han på alla möjliga konstiga människor, hamnar i alla möjliga konstiga situationer och har en väldig tur som överlever.

Det är väldigt roligt ibland, även om språket ibland är väldigt svårt att svälja. Den skrevs 1970, och den är precis så öppensinnad som en bok ska vara, men vissa ord… använder vi helt enkelt inte längre. Det låter helt galet när de står på det här sättet i en bok, men man får ta det för vad det är, en anakronism.

Allra roligast är det nog när man måste argumentera med datalådor, för att få dem att spotta ut den information man vill ha. Datalådorna, dvs datorerna, kan då passa på att bjuda på en kaka om de tror att du behöver en, osv.

Som rolig science fiction är det här väldigt väldigt bra. Jag ska absolut hålla utkik efter mer Goulart.

Som postapokalyps var det kanske inte så lyckat, men jag kan leva med det för den här gången.

Bara en kvinna

Feministisk och upprörande science fiction, kan det va nått? Joanna Russ är en kvinnlig pionjär i sf-genren, kvinnokampsförfattare, experimentell och rebellisk. Hon skriver som på LSD, och det är verkligen inte det lättaste att ta åt sig av.

Förut läste jag En gång ska vi alla…, som handlar om strandsatta människor i rymden. Den var för mig mest förvirrande och pretentiös, men det har förmodligen med tidsskillnaden att göra.

Det bästa med boken var att den var så starkt feministisk och upprörande, när den var som bäst.

Själens ensamhet av Joanna Russ

Men Själens ensamhet, som jag läste nu, den är något helt annat.

Den handlar om en liten by med ett kloster. Där finns en väldigt speciell abbedissa, som plötsligt kliver fram som något mycket mer, när onda vikingar kommer uppför floden för att plundra.

För att vara science fiction så är det extremt lite science. Allt sådant ligger under ytan och antyds. Men för att vara en bok, och dessutom den svåra Joanna Russ, så är det fantastiskt bra. Här känner jag verkligen att det finns skäl för hennes storhet som författare, och inte bara experimentell LSD-boll.

Huvudpersonen Radegunde är ett av de bästa kvinnliga porträtt jag läst. Det är det som är behållningen. Man kan glömma mycket av det andra, som upprepats till leda sedan dess, men inte henne.

Hon är väldigt otypisk för att vara abbedissa, religiös ledare, gammal kvinna. Men visst får man väl vara lite tanklös och knäpp? Eller är det mer än så? Vem är hon egentligen?

Jag finner inte orden för att beskriva. Läs den istället. Den finns lite varstans, och originaltiteln är Souls. Apport!

Tidigare om Joanna Russ:

• En gång ska vi alla… av Joanna Russ

Förvandlas till någonting

Noveller, är det bra det? Nu är det dags för ännu en bok av Bertil Mårtensson, som ni kanske märkt att jag tycker mycket om. Jag har läst Förvandlas, som är en bok med tre noveller av vår filosofiske scifimästare.

Alla tre novellerna sägs höra till samma tema, nämligen någon slags förvandling, men jag tycker nog att det är lite långsökt. Det är Bertil Mårtenssons stil som binder dem samman, och inte mycket annat.

Den första novellen, Drömmen om jorden, handlar om några unga resenärer som tar sina besparingar och lägger dem på en rymdresa till den ointressanta, men mytiska ursprungsplaneten Jorden. Det hela får en närmast Douglas Adamsk handling och känsla, vilket borde räcka för de flesta. Inte så att Mårtensson är särskilt rolig egentligen. Det är nog bara jag som tycker att han är det, men det finns absolut flera kontaktpunkter med Adams.

Den andra novellen, Förvandlaren, utspelar sig i ett samtal i en rymdhamn, men själva novellen behandlar det samtalet handlar om. Det berättas om en energivarelse, som vänligt visar sig för desperata människor på resa genom rymden. Energivarelsen visar sig i vad den antar är en lämplig form, nämligen som Jesus. Resenärerna upplever extas. Energivarelsen blir förvirrad, osv. En väldigt rolig och intressant novell om hur det kunde se ut om religiösa upplevelser förklarades med ickekroppsliga utomjordingar.

Den tredje och sista novellen, Dödsdans, är den mest abstrakta, och handlar om slutet på en värld, och det val varje varelse måste göra. I och med slutet finns det två möjligheter. Vilken du väljer beror på din trosövertygelse. Novellen blir någon slags utforskning av det valet.

Allt som allt en mycket bra liten novellsamling, och väldigt trevlig läsning.

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Vad är intelligent liv?

På Swecon hittade jag, som jag ofta gör på antikvariat, en massa böcker av Bertil Mårtensson, som ni kanske minns att jag tycker mycket om.

Bland annat hittade jag Jungfrulig planet. Jag trodde att den skulle handla om samma katter som i Det gyllene språnget, kanske på grund av katten på omslaget, men det visar sig att det handlar om en helt annan planet.

Dock, så dyker det upp en katt och är alldeles så där kattig som jag minns från Det gyllene språnget, som fortfarande är min absoluta favorit bland Mårtenssons böcker (gratis ebok!).

Det gyllene språnget

I Jungfrulig planet (gratis ebok!) kommer en mycket akademisk ung man, Sefrem Ibrahim, till sitt nya jobb på planeten Batak, där han ska övervaka koloniseringen och se till att reglerna följs. Som vanligt är Mårtenssons språk enkelt och perfekt, och som vanligt fyller han ut raderna och mellanrummen med djupa filosofiska frågor och funderingar.

Sefrem Ibrahim har levt ett skyddat liv inom akademin och lever nu upp vid sin första chans att uppleva världen han bara teoretiserat om tidigare, som ”interstellär ekolog”, en vetenskap som kanske skulle kunna tänkas vara någon sorts praktisk filosofi, med inympade delar av statistik, biologi och ekonomi.

Sefrem träffar tidigt i boken en katt från Catworld, den värld man lär känna i Det gyllene språnget. Liksom Sefrem är Katten utsänd på diplomatiskt uppdrag, men hon dras snart in i Sefrems allt trassligare uppgift.

På Batak lever en inhemsk, människolik art. Man har generöst låtit batakerna arbeta i gruvorna där man utvinner värdefulla metaller på Batak. Men batakerna anses inte vara intelligenta, och behandlas ungefär som djur. Inte heller jättebläckfisken eller batakvalarna i haven anses vara intelligenta, men dem jagar man bara. De verkar inte kunna göra någon nytta i industrin.

Sefrem tar sitt jobb på stort allvar. Han läser på om Batak, besöker olika industrier och städer, och börjar långsamt undra om det verkligen är så ointelligent liv som befolkade Batak innan människorna kom.

Mårtensson är som en akrobat. Han vrider och vänder på precis vad han vill, och de moraliska, etiska, ekologiska och filosofiska frågorna dundrar fram i sådan hastighet att man kanske kunde tro att boken blev tråkig, men det är så väl inbakat i handlingen, och så spännande, att man inte ens märker att man tänker tills hjärnbalken knakar.

Ja, jag hypar boken, precis som jag alltid gör när jag är överförtjust. Förlåt, ta genast ner era förväntningar ett par snäpp. Jungfrulig planet innehöll för få katter (jämfört med förväntningarna) och Det gyllene språnget minns jag som bättre än den här (måste snarast läsa om den), men men MEN, Jungfrulig planet är skitbra.

Det är precis så här bra SF är, och särskilt bra svensk SF. Jag älskar stilen, språket, metoden… Det är helt enkelt ett nöje att läsa.

Gillar du SF och att vända hjärnan ut och in på ett bra sätt, så kan du med fördel ge dig på Mårtensson. Häpp häpp!

Mer om Bertil Mårtensson:

• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Detta är verkligheten?

Bertil Mårtensson är en av mina favoritförfattare inom svensk science fiction. Jag har tidigare nämnt t ex Det gyllene språnget, om kolonister som hittar en planet befolkad av katter, som är väldigt bra på matematik.

Detta är verkligheten är Mårtenssons första bok (1968), men jag läste den reviderade andra utgåvan från 80-talet, dock inte den felaktiga. Ehum… jo, för det kom en pocket på tidigt 80-tal, som råkade sakna de sista sidorna. Man känner igen pocketen på att den har färgomslag. Sed kom sedan en rättad version med omslag i rött och det är den jag läste.

Detta är verkligheten kan, trots att copyright fortfarande gäller, läsas på nätet hos Projekt Runeberg. Flera andra av Mårtenssons böcker kan också hittas gratis på nätet, kolla länkar här.

Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson

Så till handlingen..

Som alltid med den bästa svenska science fiction, är det inte helt lätt att förklara. Det beror både på att handlingen har en viss komplexitet, men också på att jag avslöjar för mycket vad jag än avslöjar.

För er som inte vill spoila något alls, men som tror mig när jag säger att den är underbar, läsvärd och en perfekt blandning av fantasy och science fiction, så kan det räcka att läsa hit och sedan läsa boken innan ni kommer tillbaka. HEJDÅ SÅ LÄNGE. :)

För er andra, som behöver lite mer övertalning, följer här en ospoilrig, men ändå aningen spoilrig beskrivning av Detta är verkligheten:

Vi möter en man, som bryter sig in i ett slott för att rädda en prinsessa. De rider sedan över bergen på sin ferd, som är som en häst, fast mycket annorlunda. Det är en underbar saga om hjältar och prinsessor, varelser, slott, kungariken. Det är fin fantasy.

Under tiden anar vi att vi inte vet allt om vår hjälte.

Senare skjutsas vi hastigt till en helt annan miljö, där vi inser att hjälten drömt precis allt han upplevt i fantasylandskapet. Egentligen är han medborgare i en civilisation där alla drömmer bort större delen av sina liv i perfekta, datorgenererade drömmar.

Vår hjälte genomgår en mängd personliga kriser under tiden som vi lär oss om hans verkliga hemvist. Detta är verkligheten: Mänskligheten har kommit så långt i sina teknologiska, medicinska och övriga upptäckter, att det inte längre finns några problem att lösa, eller ens särskilt många yrken att utöva. Därför drömmer de flesta människor om andra tider, där de har ”liv”.

Är det utopi eller dystopi? Kanske beror det på vem du är. Tycker du om att drömma ständigt nya fantastiska drömmar om nya världar, eller tycker du att det är obehagligt att inte leva ”på riktigt”? Tycker du kanske att det är meningslöst att leva ett liv, där du egentligen aldrig möter en annan människa?

Detta är verkligheten är verkligen fantastisk och tankeväckande. Ändå bedrägligt enkel. Jag rekommenderar den varmt.

Mer om Bertil Mårtensson:

• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Dröm, matrix eller verklighet

KG Johansson är en svensk sf-författare som kanske alldeles för få känner till. Vi har kanske en tendens att gå till de internationella mästarna för vår dos av SF och kanske glömmer att det finns, eller iaf fanns, de som gjorde det på svenska också.

Jag tycker svensk sf verkar stå och dra i någons kopp med te. Det är synd, för jag tror att vi är bra på sf i sverige. Jag tror vi har rätt syn på livet, vi som är något att ha i alla fall, för att skriva bra sf. Eller kanske bara att det vore kul med mer sf i svensk miljö, eller från en svensk hjärna.

KG Johansson har i alla fall gjort sin bit. Han skrev Googolplex och har nu gett världen De drömmande städerna, en historia delad i två (eller fler). De drömmande städerna är två böcker i en: den ena heter London och är en hel roman. Den andra heter Donatello och består av noveller eller fragment, som går att passa in i samma värld som London och som ger en helhetsbild eller förvirrar bilden, det är olika.

De drömmande städerna av KG Johansson

Jag läste London först och det är jag glad för. Annars är jag rädd att jag inte hade förstått någonting.

I London är en meteor på väg mot jorden. Det här berättar man inte för jordens befolkning, för att undvika panik. När meteorerna väl blir kända säger man att de kommer att missa jorden precis. Men inget av det är sant och man kan inte göra någonting för att undvika katastrofen.

En man har en lösning, som inte är någon lösning. Han avser att programmera mänskligheten och ladda upp oss i omloppsbana, där vi skulle kunna fortsätta våra liv som om ingenting hade hänt, levandes i ”the matrix”, utan kroppar men med samma sinnen. Vad skulle egentligen vara skillnaden?

”‘Du tänker simulera hela historien?’ sade han. ‘Från… universums början?’
‘Ja. Med tiden. Om någon gör en utgrävning i simuleringen ska det finnas fossil och sedimentlager på de rätta ställena.'”
Ur London av KG Johansson, s 42

Det låter kanske ”enkelt” till en början. Man tar världens alla parametrar, matar in i programmet och lägger till invånare, sedan klickar man på kör. Men Fisher har ett pedantiskt sinne. Och en farhåga om vad som skulle kunna hända om någon visste att de levde i en simulering, i ”the matrix”. Därför ser han till att simuleringen är så autentisk det bara går att göra den.

”Är hans plan verkligen värd det? Har han ens rätt att försöka? För sin inre syn ser han ännu fler torterade människor, konventrationslägerfångar och svältande barn. Om han låter dem leva igen, måste han i så fall ta ansvaret för deras lidande?”
Ur London av KG Johansson, 74

London handlar om Fishers sista dagar med programmet, om de tekniska svårigheter han måste lösa och om de samvetskval han brottas med. Det är ytterst filosofiskt, precis som bra sf ska vara och det är väldigt väldigt spännande.

”Alla simuleringar påverkar omvärlden. Till och med när någon ser på en holo eller läser en bok: de gör något annat än de skulle ha gjort utan holo eller bok, och verkligheten förändras.”
Ur London av KG Johansson, s 56

Genom Fishers hjärna följer vi med genom de filosofiska resonemangen om rätt och fel, mål och ändamål, om värdet av det han gör och om konsekvenserna. Alternativet är förstås svårt att argumentera mot – jordens undergång. Ändå förstår man verkligen Fishers farhågor och det är frågor som är så spännande och så intressanta att man svårligen släpper dem när boken är slut.

Donatello då, handlar om samma värld och om en annan värld och här blir det så förvirrande för mig att jag bara kan gissa. Det jag gissar är att någonting ändå kanske går fel med Fishers programmering. Eller att han i sista stund lägger in impulsiva ändringar, mänskliga korrigeringar, som gör att hela hans ursprungliga avsikt sviktar.

Det fina i Donatello är att vi stundom nästan lämnar sf-genren för att istället möta fantasyn. Bara genom att känna till London, vet man att koppla samman de två och ibland är Donatello mer poetisk än något annat, t ex vid de underbara beskrivningarna av musik (KG Johansson är musiker och har skrivit många böcker om musik, så det är föga förvånande att han kan beskriva det till perfektion).

Jag skulle gärna diskutera med någon hur Donatello och London hör ihop och vad som egentligen hände. Förmodligen behöver jag även, någon gång, läsa om dem. Och det gör jag nog gärna, för som riktigt bra böcker tror jag de håller för en vända till.

 ”Men, tänkte han sedan. Om simuleringen är omöjlig att skilja från verkligheten. Hur vet jag då att den här världen är verklig?”
Ur London av KG Johansson, s 127

Tidigare om KG Johansson:

• Evighetens elegans i Googolplex