Mördaren är fri. Vem dödar hon nu?

Det är alltid underbart att få blogga om Chelsea Cain, men av någon orsak verkar väldigt få ha tagit henne till sitt hjärta riktigt som jag. Jag vet inte om jag vet en enda bekant som läst henne, faktiskt. Och jag fattar inte varför?!

Om ni tycker om deckare, eller om ni tycker om Ond Bråd Död, eller om ni tycker om när det blir ”psykologiskt”, eller om ni tycker om femiFUCKINGnism, så borde ni gilla Chelsea Cain.

”Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha.”
Från Nedbruten, men inte död

Den egentliga huvudpersonen, som jag ser det, i Chelsea Cains böcker, är den kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchen är så sjuk i huvudet som det går att bli, och så vansinnig och blodtörstig, men ändå kall nog att dra ut på lidandet, att se tjusningen i att människor istället får leva med vad hon gjort mot dem.

Chelsea Cain

En av de som överlevt hennes tortyr är polisen som jagade henne, Archie Sheridan. Han såg sedemera till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet, men han är samtidigt hennes fånge. Han påminns dagligen om den tortyr hon utsatte honom för, och i någon del av hans hjärna tror jag att han aldrig blivit fri från fångenskapen.

Med detta sagt, läs de tidiga recensionerna, eller tro mig när jag säger att fler borde läsa Chelsea Cain. Börja med Heartsick.

Själv har jag nu kommit fram till den femte boken, Let me go.

Let me go av Chelsea Cain

Let me go är en perfekt fortsättning efter Kill you twice. Där fick vi se Gretchen fullständigt nedbruten av mediciner och isolering. Det var härligt att få frossa i hennes rättmätiga lidande, efter allt hon gjort.

Men nu har hon rymt. Hon är fri, och hon har en agenda.

Archie undersöker en rik mans privata ö, kroppar ansamlas i hemliga tunnlar och Gretchen är på krigsstigen. Det är vansinnigt bra och roligt och underbart blodigt, precis som Chelsea Cain lärt mig att förvänta.

Förutom mordhistorien så utvecklas bakgrundshistorien mellan Archie och Gretchen ytterligare, med ännu en sjuk twist. Det är som att Cain alltid har ytterligare ett trick, och ytterligare en tanke.

 

Vsg för tips.

Mer om Chelsea Cain:

• Nedbruten, men inte död – Kill you twice (Gretchen Lowell #5) av Chelsea Cain
• Drottningen av blod är tillbaka, med vatten – The night season (Gretchen Lowell #4) av Chelsea Cain
• Jag bad om det och fick Carolina Gynning
• Älskade bokpaket
• Bokrean bara för Chelsea Cain
• Chelsea Cain-nyheter
• Serier, som i flera böcker om samma sak
• Chelsea Cain – Drottningen av blod
  1. Heartsick (Gretchen Lowell #1) av Chelsea Cain
  2. Sweetheart (Gretchen Lowell #2) av Chelsea Cain
  3. Evil at heart (Gretchen Lowell #3) av Chelsea Cain

• Böcker att vänta på
• Gretchen Lowell, snart i din TV
• Seriemördarsommaren 2011
• 100 böcker man måste läsa om döden

Nedbruten, men inte död

Ja, jag älskar Chelsea Cain. Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha. Jag har nu kommit till den fjärde boken, Kill you twice.

Chelsea Cain skriver om den mycket karismatiska, kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchens öde är för evigt sammansvärjt med hennes före detta offer och mästerverk, Archie. Han är polisen som jagade henne och som satte dit henne och såg till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet.

Han är också ett av hennes offer, undkom med livet i behåll, men inte med alla organ intakta. Hans kropp är täckt av ärr från Gretchens skalpell och ett av dem är hjärtat hon ristar in i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.

De tre första böckerna var fantastiska. Det var ögonblicklig kärlek mellan Chelsea Cain och mig.

Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i samtliga böcker. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men det är synnerligen fascinerande läsning om det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Den fjärde boken, The night season, handlar ganska lite om Gretchen, men desto mer om en starkare och friskare Archie som äntligen börjat tillfriskna. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som samarbetar med Archie, båda ger och tar av varandras information.

Självklart saknade vi Gretchen i The night season, men i Kill you twice, mina vänner, är hon äntligen tillbaka.

I The night season drabbades Portland av översvämningar. Det visar sig snart att en del drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.

The night season är bra, men Chelsea Cain visste nog om att det saknades Gretchen och trauma, vilket hon erkänner i Acknowledgements, och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litade på Cain. Och jag fick rätt.

Chelsea Cain

I Kill you twice möter vi en helt annorlunda Gretchen. Hon är nedbruten av mediciner och isolering. Det är väldigt givande att äntligen se henne lida för vad hon har gjort.

Men Archie har knappt tid att vältra sig i känslan, för det börjar dyka upp lik i Portland. Och morden verkar ha någon underlig koppling till Gretchen.

Givetvis kan hon inte vara skyldig, men mördaren har en liknande talang och Archie tvingas möta sin nästan mördare för att ta hitta sambandet.

 

När jag läser Kill you twice är det länge sedan jag läste Cain sist, och det är som att komma hem. Det är underbart, det är genialiskt, rappt och roligt, hemskt och fantastiskt. Har ni inte läst Chelsea Cain ännu, så är det faktiskt dags. I höst kommer redan den sjätte boken.

Mer om Chelsea Cain:

• Drottningen av blod är tillbaka, med vatten – The night season (Gretchen Lowell #4) av Chelsea Cain
• Jag bad om det och fick Carolina Gynning
• Älskade bokpaket
• Bokrean bara för Chelsea Cain
• Chelsea Cain-nyheter
• Serier, som i flera böcker om samma sak
• Chelsea Cain – Drottningen av blod
  1. Heartsick (Gretchen Lowell #1) av Chelsea Cain
  2. Sweetheart (Gretchen Lowell #2) av Chelsea Cain
  3. Evil at heart (Gretchen Lowell #3) av Chelsea Cain

• Böcker att vänta på
• Gretchen Lowell, snart i din TV
• Seriemördarsommaren 2011
• 100 böcker man måste läsa om döden

Balansera på knivseggen

Jag har sedan den kom haft ett getöga på Skalpelldansen av Jenny Milewski. När jag besökte Swecon, så satt hon plötsligt där och signerade och sålde böcker, så jag passade på att skaffa mig ett alldeles eget, signerat exemplar.

Milewskis signering i boken lyder: ”…med hopp om en riktigt (o)trevlig läsupplevelse!” Och bättre kan man nog inte önska, när boken är en bloddrypande värstingthriller.

Jag visste inte särskilt mycket innan jag började läsa boken, förutom det Milewski själv sagt, vilket var (ungefär) att den handlar om en man som inte vet riktigt om han är galen eller inte, och om ondska… och… sånt.

Det vet ni nog, att det här är långt uppe i min gränd. Dessutom, vilket ni kanske inte vet, så är frågan ”är jag galen eller inte?” och osäkerheten på svaret, det absolut läskigaste jag vet i hela universum.

Kasta gärna zombier och vampyrer på mig. Kasta seriemördare och EL James. Det är inte läskigt nog. Den läskigaste filmen jag någonsin sett är A beautiful mind. Första gången jag såg den kunde jag inte se klart de sista 15 minuterna (hade jag gjort det, så hade den slutat vara lika läskig), och istället väntade jag tills min käre pojkvän, numera äkta man, kom hem.

Så… det var jag det. Men det är alltså premisserna.

Utifrån några recensioner på Goodreads kan jag sluta mig till att det finns de som hatar Skalpelldansen ganska hårt. Det gör ganska ont att se faktiskt, för jag tror de måste vara lite dumma i huvudet. Ni vet, när en bok och ett huvud slår ihop och det låter lite ihåligt..? (citatet högst upp på sidan) Ja.

Hur som helst, så påstår då vissa, att Skalpelldansen är klyshig och att det är en gammal historia. Det är förstås livsfarligt att vara ”old” 2012, det vet jag, men remakes på gamla filmer, det är tydligen fortfarande okej. Så icke för litteratur.

Jag skulle istället påstå att det mycket riktigt är en gammal historia, men att det är ytterst medvetet. Milewski berättar den gamla historien på ett nytt sätt, ur ett nytt perspektiv, och med nya frågeställningar som fokus.

Jag skulle kunna poängtera flera möjliga syskon till Skalpelldansen bland gamla skräckklassiker, men då skulle jag avslöja för mycket, så jag gör inte det. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att ni kommer känna igen historien, men att ni verkligen borde göra det med ett vansinnigt leende, istället för med den där tråkiga, avfärdande, ointelligenta noll-blicken.

Oj, vad jag sågar andra läsare nu. Nåväl.

Skalpelldansen av Jenny Milewski

En annan invändning är att huvudpersonen är platt och otrevlig. Haha! Skojar du? Vad skulle han vara då? Mysig och rund? Knappast. Här har vi ju en skräckhuvudperson. Givetvis är han ganska otrevlig och störd i huvudet. Utgå ifrån det nästa gång.

Det är en väldigt vidrig historia om väldigt vidriga saker, och samtidigt en historia om ganska vardagliga saker. Läsaren kastas mellan olika sorters skräck, mellan högt och lågt, mellan dödsskräck och prestationsångest. Det är så att man blir andfådd av all action. Jag tror inte att ett enda hörn av min hjärna undgick den här massakern. Stundvis hade jag till och med riktigt roligt åt de satiriska exemplen på svenska författarstereotyper.

En bonus med Skalpelldansen är att den är en fantastisk inspiration till eget skrivande. Den handlar så pass mycket om skrivande och skrivprocess, att man helt enkelt dras med och blir supertaggad. När jag nästan läst ut Skalpelldansen, så lade jag ner den ett ögonblick och maratonskrev ca 10 sidor på mitt eget bokembryo. Det är värt mycket!

Andra saker jag uppskattade med Milewskis splatterverk är frågorna om gott och ont, om miljö och gener (nature vs nurture), och om vad som är personlighet och vad som är stört i en personlighet, med mera.

En sak jag inte tyckte om var new age-biten. Jag tycker inte om att överraskas av plötsliga infall av magi och hittepå i en bok, men det hände tyvärr här. Jag tror att historien hade fungerat utan det, och om inte så hade jag önskat bli förvarnad. Som det var nu kände jag mig lite lurad, och det är ju sällan trevligt. Superrealism (fast blodig osv) blev plötsligt ”supernaturligt”.

Men förutom det lilla abret, en väldigt störd och skräckig bok, full av blod och mord och galenskap, och väl värt en läsning.

Överskattat eller mästerverk?

Jag har förstås, som alla andra, sett filmen American psycho med Christian Bale i huvudrollen. Men det var länge sedan (jag har glömt den nu), och jag hade aldrig läst boken.

American psycho av Bret Easton Ellis väckte stor uppmärksamhet på grund av sin mycket våldsamma handling. När jag lägger samman den informationen med mina vaga minnen av filmen, så förväntar jag mig en riktig gorefest av sällan skådat seriemördarslag.

När jag sedan börjar läsa blir jag plötsligt osäker. Vad är det här? Sida efter sida handlar om hur Patrick Bateman klär sig, om hur hans vänner klär sig, om vad de beställer och på vilken restaurang.

Det hinner bli riktigt tråkigt och tar nästan halva boken innan seriemördarreferenserna blir många nog att överrösta gäspningarna.

För det Ellis gör, är att han först visar oss en vanlig yuppie, och sedan låter yuppin slinta på orden då och då och visa sitt sanna jag, psykopaten. Handlingen eskalerar först nästan omärkligt, och jag hinner bli dödligt trött på Bateman och alla hans kompisar, tills Bateman plötsligt hackar folk i småbitar i sin lägenhet och äter upp dem.

Ja, så skickligt är det faktiskt gjort.  Från noll till hundra, på 399 sidor.

I slutet är det så äckligt att jag knappt vill läsa, och då är jag ändå synnerligen härdad och morbid.

Eftersom utförligare beskrivning av handlingen känns helt omotiverad, så låter jag det vara så här och rekommenderar er att läsa American psycho, men att ha tålamod med världens tråkigaste början och att hoppa över de kapitel som enbart handlar om Batemans åsikter om det och det musikalbumet, eller uppradningar av olika prylar i affärer.

Jag trodde att jag skulle såga den här boken, men när jag väl läst så inser jag att den är mer än bara konstig.

Ett konstverk, udda och genialiskt, American psycho.

Äktenskapet från helvetet

Få är de som ännu inte förälskat sig i Gillian Flynn, författaren som utforskat nya vidder av tragedi, ond bråd död och oigenomtränglig svärta.

I Flynns första bok, Sharp objects, återvände en journalist till sin hemstad och mötte såväl onda avsikter, som sina egna gamla spöken.

I den andra boken från Flynn, Dark places, återkommer samma tema. Åter igen möter vi en traumatiserad huvudperson, med en hel del problem.

Gillian Flynn

I Gone girl är det samma sak igen. Huvudperson nummer ett, Amy, har uppenbara känslomässiga problem. Hon beskriver i dagboksform hur hon träffar sin framtida make, och om hur det hela eskalerar till ett äktenskapligt krig. Amy försöker minsann svartmåla sin hipstermake så mycket hon kan, men framstår inte direkt som frisk på kuppen.

I bokens senare delar får vi även möta maken Nicks perspektiv, som till och från är minst sagt annorlunda.

Bokens centrala fråga är: Vad hände med Amy? Hon försvinner nämligen spårlöst och det återstår för Nick att försöka hitta henne innan han åtalas för hennes (eventuella) mord.

Det känns kanske inte helt obekant. Samma handling är central i ett otal kioskdeckare med porriga undertoner. Men Flynn är duktig och gör det väldigt bra, till skillnad från kioskdeckarna.

Sharp objects var ultramisär, men med vissa störande moment. Dark places var ultramisär, men finslipad och vass. Gone girl vrider ringarna till max. Den är en helt annan sorts misär, disktrasemisär, och uppfriskande annorlunda än Flynns tidigare romaner.

Men jag gillar inte fullt ut.

När jag just läst Dark places var det kärlek och älsk. Men så här efter ett tag känner jag mig mest smutsig när jag tänker på Flynn. Hon lyckas få oss att gotta oss i sådant lidande, att det inte längre är roligt. Hon skriver bra, men hon utnyttjar sina karaktärer skoningslöst och man hinner inte alltid reflektera över hur förnedrande det egentligen är.

När jag läste Gone girl, mindes jag det här. Och blev förbannad.

Amy och Nick är pappersdockor. De är tunna, tunna karaktärer med tydliga signalement. Deras äktenskap är en fars, deras vänner är karikatyrer och allt som händer är smärtsamt förutsägbart. Det känns som att Flynn försökt skriva om det ultimata skitäktenskapet, men glömt att det kanske blev lite pajigt med alla rutor ikryssade.

Gone girl är jättebra, och jättedålig på samma gång. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Handlingen var förutsägbar, personerna löjligt simpla och språket fantastiskt bra.

PLUS MINUS TUSEN.

Mer om Gillian Flynn:

• Jag minns Dark places
• I Kansas kan ingen höra dig skrika – Dark places av Gillian Flynn
• Sharp objects och vassa kommentarer – Sharp objects av Gillian Flynn

Lilla vårbeställningen

Eftersom maken älskade sin present, Stridsvagnar och pansarfordon: 240 av världens främsta stridsvagnar, som jag hittade på bokrean, så fick jag vackert beställa en till som han ska ge till en kompis. Då passade jag så klart på att beställa ett par böcker åt mig själv också. Man kan ju som ni alla vet inte beställa bara en bok. Det går inte.

Alltså blev det:

• Pandemic av Daniel Kalla. Jag tror den rekommenderats på en Goodreadslista, men annars låter den ju perfekt oavsett.
• Perfect victim av Christine McGuire. Rekommenderas i boken jag just läste, Dark Dreams av Roy Hazelwood. Handlar om ett fall där ett par kidnappar en kvinna och håller henne fången i en låda under sängen i åratal. Förmodligen mer än ryslig.
• Whoever fights monsters av Robert K Ressler, ytterligare en FBI-profilerarbok.
• Gulag archipelago av Aleksandr Solzhenitsyn. Presentation torde vara överflödig. Jag har velat läsa den så länge, men inte riktigt vågat ge mig på den. Nuså!

Allt som allt en fin lista. Kunde förstås ha lagt till många fler, men man måste läsa några böcker också, inte bara köpa dem, har jag hört. Eller var det tvärtom?

 

 

 

Mörka drömmar, hemska brott

Den senaste fasliga seriemördarboken var en fackbok, Dark dreams av Roy Hazelwood. Hazelwood är en före detta medlem i FBI:s Behavioural science unit (BSU), det vill säga samma grupp som porträtteras i Criminal minds, en av mina favorittvserier (fast där kallas den BAU, behaviour analysis unit).

Boken handlar om vad Hazelwood lärt sig i sitt arbete och sin forskning om vilka som blir kriminella, vad som utmärker olika typer av brottslingar och vad som motiverar dem. Det är en nätt liten bok, bara 266 sidor lång och han skriver på ett lättillgängligt sätt om det allra värsta vi kan tänka oss.

Dark dreams av Roy Hazelwood

Ibland kan det kännas lite ytligt och ibland får man nästan för mycket information om man inte är en sådan som jag som tycker att läsningen sitter i detaljerna. Hazelwood skiljer mellan personliga uppfattningar och erfarenheter och vetenskapligt bevisade eller statistiska sanningar. Han kan tala om samhällsutvecklingen mot hårdare klimat, värre brott och dra en parallell till öppnare inställning till avvikande sex utan att låta amerikanskt konservativ.

”My casework taught me several essential lessons. The first is that there are no boundaries to what a particular individual might do to other people or to him- och herself. The The second lesson is equally wide-ranging: When it comes to sexual behaviour, there are no limits to what a person might find erotically stimulating.” – Dark dreams av Roy Hazelwood, s 3

Hazelwood arbetade på BSU i tjugo år. Han har sedan dess arbetat på en forensisk konsultfirma där han ger råd till staten, industrin och rättssystemet. Den andra författaren, Stephen G Michaud är editor på en tidning och skriver mycket om brott. Han har sedan tidigare skrivit böcker om sexuell sadism och ett porträtt av Ted Bundy. Kanske är han orsaken till att boken blivit så trevligt skriven trots de hemska ämnena.

Boken är uppdelad i kapitel som berör olika aspekter av profilarbetet och brottslingarna det behandlar. Några kapitel behandlar mest exempel på brott och brottslingar för att utgöra grund och bakgrund för resten av kapitlen, några handlar om vad som motiverar brottslingarna, hur de tänker och varför de handlar som de gör. Ett par kapitel behandlar olika sorters brottslingar, men också deras offer. Vad karakteriserar den kvinna som en sadistisk våldtäktsman väljer? Hur får han henne att stanna? I ett kapitel beskriver Hazelwood hur man gör sina profiler, sedan också hur en profil av Jack the Ripper skulle kunna se ut idag. Slutligen beskriver han även ”länkningsanalys”, dvs hur man avgör om två brott är begågna av samma person, och ”equivocal death analysis”, dvs hur man avgör om en person dött av mord, självmord eller en olycka, t ex fatal autoerotisk stimulering (till exempel strypning).

Allt som allt är det en ganska övergripande bok, som ger en viss överblick, men väldigt lite detaljkunskaper. Jag tror det är en bra bok att börja med om man, som jag, vill veta mer om bakgrunden till de deckare man läser. Hur tänker de som jobbar med de här fasansfulla brotten på riktigt?

Jag kan också tänka mig att den som vill skriva sitt eget fasansfulla epos kan hitta en hel del bra information och inspiration i den här boken.

Jag kan rekommendera den till alla med lika bisarra intressen som jag själv.

En till googling, nu blommar det

”virka psykopat”

Nu får de ge sig, tokgooglarna. Det är förvisso inte ett endaste dugg konstigt att de hittar hit med just de två orden, men hallååå… Hur virkar man en psykopat?! Skicka gärna ett mönster på det, du virkgooglare som kanske vet.

Dagens googling, hälften rätt

”jan guillou psykopat”

Dagens googling fick mig att skratta högt. Visst har jag väl nämnt karln, men han är inte direkt en favoritförfattare. Att någon sedan verkar googla efter bevis på att han är psykopat blir på något sätt väldigt lustigt.

Hoppas att sanningen kommer fram en dag.

Dagens googling, 1 jan 2011

 

”psykopater som fungerar”

Jotack. Och så hittade ni hit. Man kan bara gratulera.

Gott nytt år, god fortsättning och var inte ledsen om du inte håller det där löftet du inte borde ha gett.