Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Den här boken har ni redan läst recensioner om. Men ingen recension som den här! Det är Borde vara död av Pål Eggert vi talar om. Har du inte läst den ännu, så ska du läsa den här recensionen.
När jag läste Eggerts förra bok, De döda fruktar födelsen, så reagerade jag så här:
”Jag var faktiskt inte alls beredd på att läsa just den här boken. Jag trodde innan att den skulle vara helt annorlunda, eftersom den inte är lik någon annan bok riktigt. Det gick inte att förutse att den här boken fanns.”
Och det är nog lite samma sak nu, även om jag förväntade mig Pål Eggert den här gången.
Borde vara död av Pål Eggert
Det är nämligen en sån där bok, som man inte vet var man har. Den tillhör ingen uppenbar genre, den har inget uppenbart innehåll, och historien vandrar inte riktigt åt det håll man kanske förväntat sig.
”Egentligen handlar det om människor, vilka de egentligen här, hur livet formar oss, vår livssyn och om verkligheten. Det blir inte mycket allvarligare än så. Meningen med livet. Ändå är det inte en överdrivet allvarlig bok.”
Det stämmer ju faktiskt om Borde vara död också. Boken kryper väldigt nära människan, och utforskar dem en och en, på djupet. Vi kommer närmare än vi någonsin önskat oss, för ingen av dem är perfekt, eller ens i närheten. De bär på svarta djup, magiska egenskaper och stora hemligheter.
I Borde vara död lär vi framför allt känna Sebastian (samma Sebastian som i De döda fruktar födelsen? Jag måste läsa om för att vara säker. Det känns mer som Sebastians syskon än som honom själv, men vad vet jag.), som jobbar som socialpedagog på ett gruppboende för hemlösa. Han är en väldigt medkännande person, som rymmer hur mycket tålamod och välvilja som helst mot de allra mest utsatta, men som samtidigt också innehåller en mängd motsatser. Sebastian tycker om att slåss. Han tycker om att skada människor. Hur hänger det ihop? Hur kan han vara så motsägelsefull och komplex? Ptja… han är väl människa.
Eggert skriver om riktiga människor, som ändå har uppenbart icke riktiga egenskaper, som t ex magi. Sebastian åkallar helgonet San Simón, som vi träffade i De döda fruktar födelsen. Han är de fattigas helgon, han röker cigarr och dricker sprit och beter sig aningen nonchalant mot sina åkallare, även om han dyker upp lydigt nog när han kallas.
Den andra huvudpersonen, Isa, är en av de boende på Sebastians jobb. Hon är sliten, knarkar, är elak och hemlighetsfull. Dessutom äter hon själar på fritiden. Hennes sällsamma diet ställer till det på boendet, och Sebastian dras in i en härva av förbannelser och uråldrig magi.
”Det jag däremot minns och grubblar på är […] hur man formas och döms av sin omgivning. Hur man kan önska att man levt annorlunda, även om man kanske inte haft något val. Någonsin.”
Det finns många likheter mellan De döda fruktar födelsen och Borde vara död, trots att berättelserna är väldigt olika varandra.
Det är kanske kärnan som är densamma. Det är kanske den jag känner igen, som Eggert lyckas så väl med. Den grundläggande frågeställningen, karaktärernas komplexitet, människoöden, intima möten. Obehaglig närhet.
Precis som då, så knyter inte Eggert ihop alla trådar i slutet. Du lämnas smått ovetande, och otillfredsställd. Du hoppas att han skriver en till bok, som förklarar mer. Du glömmer aldrig de känslor som steg till ytan, när du läste Borde vara död.
Tidigare om Pål Eggert:
Jag har sedan den kom haft ett getöga på Skalpelldansen av Jenny Milewski. När jag besökte Swecon, så satt hon plötsligt där och signerade och sålde böcker, så jag passade på att skaffa mig ett alldeles eget, signerat exemplar.
Milewskis signering i boken lyder: ”…med hopp om en riktigt (o)trevlig läsupplevelse!” Och bättre kan man nog inte önska, när boken är en bloddrypande värstingthriller.
Jag visste inte särskilt mycket innan jag började läsa boken, förutom det Milewski själv sagt, vilket var (ungefär) att den handlar om en man som inte vet riktigt om han är galen eller inte, och om ondska… och… sånt.
Det vet ni nog, att det här är långt uppe i min gränd. Dessutom, vilket ni kanske inte vet, så är frågan ”är jag galen eller inte?” och osäkerheten på svaret, det absolut läskigaste jag vet i hela universum.
Kasta gärna zombier och vampyrer på mig. Kasta seriemördare och EL James. Det är inte läskigt nog. Den läskigaste filmen jag någonsin sett är A beautiful mind. Första gången jag såg den kunde jag inte se klart de sista 15 minuterna (hade jag gjort det, så hade den slutat vara lika läskig), och istället väntade jag tills min käre pojkvän, numera äkta man, kom hem.
Så… det var jag det. Men det är alltså premisserna.
Utifrån några recensioner på Goodreads kan jag sluta mig till att det finns de som hatar Skalpelldansen ganska hårt. Det gör ganska ont att se faktiskt, för jag tror de måste vara lite dumma i huvudet. Ni vet, när en bok och ett huvud slår ihop och det låter lite ihåligt..? (citatet högst upp på sidan) Ja.
Hur som helst, så påstår då vissa, att Skalpelldansen är klyshig och att det är en gammal historia. Det är förstås livsfarligt att vara ”old” 2012, det vet jag, men remakes på gamla filmer, det är tydligen fortfarande okej. Så icke för litteratur.
Jag skulle istället påstå att det mycket riktigt är en gammal historia, men att det är ytterst medvetet. Milewski berättar den gamla historien på ett nytt sätt, ur ett nytt perspektiv, och med nya frågeställningar som fokus.
Jag skulle kunna poängtera flera möjliga syskon till Skalpelldansen bland gamla skräckklassiker, men då skulle jag avslöja för mycket, så jag gör inte det. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att ni kommer känna igen historien, men att ni verkligen borde göra det med ett vansinnigt leende, istället för med den där tråkiga, avfärdande, ointelligenta noll-blicken.
Oj, vad jag sågar andra läsare nu. Nåväl.
Skalpelldansen av Jenny Milewski
En annan invändning är att huvudpersonen är platt och otrevlig. Haha! Skojar du? Vad skulle han vara då? Mysig och rund? Knappast. Här har vi ju en skräckhuvudperson. Givetvis är han ganska otrevlig och störd i huvudet. Utgå ifrån det nästa gång.
Det är en väldigt vidrig historia om väldigt vidriga saker, och samtidigt en historia om ganska vardagliga saker. Läsaren kastas mellan olika sorters skräck, mellan högt och lågt, mellan dödsskräck och prestationsångest. Det är så att man blir andfådd av all action. Jag tror inte att ett enda hörn av min hjärna undgick den här massakern. Stundvis hade jag till och med riktigt roligt åt de satiriska exemplen på svenska författarstereotyper.
En bonus med Skalpelldansen är att den är en fantastisk inspiration till eget skrivande. Den handlar så pass mycket om skrivande och skrivprocess, att man helt enkelt dras med och blir supertaggad. När jag nästan läst ut Skalpelldansen, så lade jag ner den ett ögonblick och maratonskrev ca 10 sidor på mitt eget bokembryo. Det är värt mycket!
Andra saker jag uppskattade med Milewskis splatterverk är frågorna om gott och ont, om miljö och gener (nature vs nurture), och om vad som är personlighet och vad som är stört i en personlighet, med mera.
En sak jag inte tyckte om var new age-biten. Jag tycker inte om att överraskas av plötsliga infall av magi och hittepå i en bok, men det hände tyvärr här. Jag tror att historien hade fungerat utan det, och om inte så hade jag önskat bli förvarnad. Som det var nu kände jag mig lite lurad, och det är ju sällan trevligt. Superrealism (fast blodig osv) blev plötsligt ”supernaturligt”.
Men förutom det lilla abret, en väldigt störd och skräckig bok, full av blod och mord och galenskap, och väl värt en läsning.
Ingen har väl missat Gillian Flynns värsta konkurrent, Elizabeth Hand? Med det menar jag att de skriver samma typ av genomtragiska skräck, som gärna fokuserar på en kvinna och hennes inre mörker. Typ så.
Elizabeth Hand är väldigt skicklig, skickligare än Flynn (men nu ska jag sluta jämföra dem). Hon lyckas få mig att läsa hela natten och att rysa tills jag har hemmets alla filtar över mig. Hon är helt makalöst begåvad.
Så… Men! Haha… Men, huvudpersonen är en vansinnigt irriterande skitunge på 40+ år, som vägrar fatta att hon inte längre är ung och tuff och heroin chic, utan snarare misslyckad, övervintrad och jävligt sliten.
Hon kommer från en priviligerad bakgrund, men har brutit nästan all kontakt med familjen. Hon var en lovande fotograf, men lyckades inte hantera ens en smula berömmelse, och blev praktiskt taget utslagen. Hon kan inte hantera förhållanden, relationer, arbete, sociala sammanhang eller något annat mänskligt beteende. Hon är helt enkelt jävligt trasig.
Och den här människan får man alltså umgås med boken igenom och i böckerna som följer.
Det enda som får mig att läsa är Hands fantastiska språk och känsla. Cass tycker jag genuint illa om och skulle inte gråta en tår om hon blev överkörd och dog på väg hem från en pillerfylla.
Generation loss av Elizabeth Hand
Generation loss handlar om hur Cass får ett uppdrag som fotograf och tar sig samman tillräckligt för att åka iväg. Hon har chansen att fota sin stora idol, en fotograf som hade sin storhetsera strax innan hon själv nästan nådde stjärnorna. Men det dröjer inte länge innan Cass förstör för sig själv med fylla och stört beteende. Desto vidrigare hon blir, desto bättre blir dock resten av handlingen.
Jag tycker om att läsa om de andra personerna i galleriet. De känns alla mer verkliga än Cass. Jag tycker om att läsa om den lilla byn vid havet i Maine, om galna öbor och eremiter. Det finns skickliga beskrivningar av fotografier och landskap, en förtrollande läsning.
Men som sagt, jag hatar Cass och kan nästan döda henne själv, om det skulle behövas.
Vad är grejen med att skriva om trasiga kvinnor?
Varför handlar varenda bok (jag läst…) med kvinnlig huvudperson om ett trasigt mongo? Förutom Temple då, som är väldigt hel för att vara postpokalypsens drottning.
Kan inte någon skicklig författare skriva om en kvinna utan att göra henne till ett ätstört, alkoholiserat, drogberoende, socialt handikappat monster?
Tack, det var bara det.
Läs Generation loss, den är underbar, men snälla snälla snälla någon skriv en lika bra bok om en ”normal” människa.
Det här är en bokcirkelsbok för Elitistmörkerklubben, men mötet har skjutits upp och jag kan inte längre låta bli att recensera. Ni kära medlemmar kan vänta med att läsa om ni vill.
PC Jersild är läkare och författare. Jag vågar påstå att han är en del av sveriges mer kända och duktiga i yrket. Han skriver samhällskritiskt och fantastiskt bra. Ett par av hans böcker har blivit filmatiserade, t ex Barnens ö och En levande själ, som ni säkert känner till
I Efter floden, som skrevs 1982, tar sig Jersild an postapokalypsen. Den utspelar sig i Sverige, efter ett oklart krig, som förmodligen slutade i global katastrof efter avfyrande av kärnvapen. De människor som överlevde blev sjuka och vanställda och vill inte tala om vad som hände, eller om hur det var Innan.
En av de yngsta svenskarna är Edvin Fittmun. Han är 30 år gammal, men det har fötts få barn efter apokalypsen, och han ses som ett barn av de flesta. Sitt namn Fittmun har han fått på grund av sin kluvna överläpp.
Edvin utnyttjas som sexslav på ett skepp tills hans välgörare tröttnar på honom och sätter iland honom på en ö. Där börjar Edvins resa mot… upplysthet. Han träffar andra överlevande, som har ett helt annat liv än det han levt på skeppen. Han träffar kvinnor, en väldigt sällsynt sorts människor, och läkare, präster, kungar…
Efter floden beskriver Edvins liv med obehaglig närhet. Man blir ledsen och äcklad, arg och glad, om vartannat. Det är känslosamt och väldigt bra och jag kunde inte lägga ifrån mig boken förutom för att gråta lite, eller fundera på Livet, Universum och Allting.
Efter floden av PC Jersild
Jag har sällan läst så bra postapokalyps. Jag är imponerad av att Jersild lyckas skapa en helt annan värld för Edvin. Det är inte bara vår värld, senare. Det är inte bara vår värld, fast trasig. Det är en helt annan värld, lika annorlunda som i fantasy, med helt andra villkor och traditioner, människor och vanor, än vad vi lever med. Ändå helt verklig. Helt rimlig. Helt fasansfull.
Efter floden går att tala om i timmar, men det sparar jag till Elitistmörkerklubben. Här vill jag inte råka avslöja något som förtar läsningen för er. För ni SKA läsa den.
Det här är en klassiker och den är svensk, vilket alltid är roligt. Så skaffa! Gärna den nya utgåvan från 2011 som ni ser på bilden.
Sedan tackar ni mig för tipset. ;)
Min enda tidigare erfarenhet av Johan Theorin är ett litet försök att lyssna på ljudbok, då jag provade Sankta psyko. Efter att ha stört sönder mig på den långsamma uppläsningstakten ett tag, hittade jag en app som kunde ändra hastigheten, hittade rätt uppspelningshastighet (ca 1.4 x) och kunde njuta av lyssnandet. Det var ganska bra, men ganska tråkigt.
Så häromdagen kände jag för att läsa ebok, och hittade en novell av Theorin, som jag fått på Bokmässan 2011, Bengångarna.
Bengångarna av Johan Theorin
Novellen är bara 18 sidor, och man ramlar därför rätt in i handlingen på ett skönt sätt.
Vi möter en man, som gräver upp en grav. Han gräver upp den för att stjäla smycken av den döda.
Plötsligt händer saker och mannen hamnar i en läskig labyrint av skelettdelar.
Sedan blir det svart.
Sådan är handlingen. Vi möter mannen, han blir en person för oss, det händer något och sedan är det slut. Det finns iget slut. Det finns inte heller mycket till handling, om jag ska vara ärlig.
Okej, det är en novell och det blir lite annorlunda, men man kan väl inte vräka ur sig ett vykort för den delen?
”Hej, jag är i en tunnel nu på grund av lite strul. Det är slipprigt här. Hejdå!”
Jag kanske ställer fel krav, men jag vill ha något slags mening med en novell, som gör att jag funderar mer på den, än bara som ett stycke text som tog några minuter att läsa.
Det är synd att jag inte är mer imponerad av Theorin efter båda mina försök till läsning, men kanske är det formatets fel. Kanske är han mer min grej i romanform, på papper, fast jag betvivlar det.
Jag har förstås, som alla andra, sett filmen American psycho med Christian Bale i huvudrollen. Men det var länge sedan (jag har glömt den nu), och jag hade aldrig läst boken.
American psycho av Bret Easton Ellis väckte stor uppmärksamhet på grund av sin mycket våldsamma handling. När jag lägger samman den informationen med mina vaga minnen av filmen, så förväntar jag mig en riktig gorefest av sällan skådat seriemördarslag.
När jag sedan börjar läsa blir jag plötsligt osäker. Vad är det här? Sida efter sida handlar om hur Patrick Bateman klär sig, om hur hans vänner klär sig, om vad de beställer och på vilken restaurang.
Det hinner bli riktigt tråkigt och tar nästan halva boken innan seriemördarreferenserna blir många nog att överrösta gäspningarna.
För det Ellis gör, är att han först visar oss en vanlig yuppie, och sedan låter yuppin slinta på orden då och då och visa sitt sanna jag, psykopaten. Handlingen eskalerar först nästan omärkligt, och jag hinner bli dödligt trött på Bateman och alla hans kompisar, tills Bateman plötsligt hackar folk i småbitar i sin lägenhet och äter upp dem.
Ja, så skickligt är det faktiskt gjort. Från noll till hundra, på 399 sidor.
I slutet är det så äckligt att jag knappt vill läsa, och då är jag ändå synnerligen härdad och morbid.
Eftersom utförligare beskrivning av handlingen känns helt omotiverad, så låter jag det vara så här och rekommenderar er att läsa American psycho, men att ha tålamod med världens tråkigaste början och att hoppa över de kapitel som enbart handlar om Batemans åsikter om det och det musikalbumet, eller uppradningar av olika prylar i affärer.
Jag trodde att jag skulle såga den här boken, men när jag väl läst så inser jag att den är mer än bara konstig.
Ett konstverk, udda och genialiskt, American psycho.
Idag fann jag något som är djupt oroande. Ett nytt hot mot genrelitteraturen, EROTIKEN.
Åtta av böckerna på tiotopplistan förra veckan var erotika, enligt BBC.
50 shades of Grey har startat en erotikaboom som dödar övriga genrer. Försäljningen av övrig skönlitteratur sjönk när 50 shades kom. Till och med våra älskade deckare sjönk med 20%.
Men det är inte det värsta:
–> Erotik dödar.
De enda två ickeerotiska böckerna i topplistan var The Affair av Lee Child (För Jack Reacher är inte alls en stenhård sexhunk) och något av John Grisham (whatever).
Jag vet inte vad ni drar för slutsatser av detta, men jag misstänker att folk vill ligga.
50 shades of bloggkatt
Och den här bilden är till för er som eventuellt blev upprörda när jag talade illa om bloggkatter igår. Förlåt mig.
Nu har jag redan spoilat recensionen, eller rättare sagt slutbetyget. Jag tyckte inte speciellt mycket om En hjärtformad ask av Joe Hill.
Det är inte helt självklart, det här ogillandet. Och det är inte helt genomgående. Först tyckte jag att En hjärtformad ask var riktigt underbar. Den börjar som en klassisk spökhistoria, fast med en liten modern twist då huvudpersonen är en smått åldrad, mycket narcissistisk rockstjärna.
Jude, rockstjärnan, bor i ett stort hus med sina hundar, sin assistens och en lång rad av unga flickvänner. Han tycker om att vara excentrisk och att samla på konstiga saker, därför köper han en vålnad på Ebay.
Skratta inte! Det här är liksom handlingen. Nejdå, skratta gärna. Det här var faktiskt min favoritdel av hela boken.
Hur som helst köper Jude en vålnad och blir sedan lite besviken när den faktiskt visar sig existera, och inte uppför sig som han vill.
Antikvariatshopping 2011-09-05
Därefter börjar en eskalerande historia, som blir allt blodigare och allt mer desperat, under vilken vår hjälte Jude försöker bli av med vålnaden och samtidigt råkar lära känna sin flickvän.
Det är möjligt att boken är bättre på originalspråk, men för mig var det ofta höjden av taffligt skitspråk. Efter en bra och inspirerad början blir En hjärtformad ask bara sämre och sämre, tills jag får tvinga mig igenom de sista sidorna. Handlingen är sorgligt förutsägbar och Jude är en så platt karaktär att han kunde gömma sig bakom en lyktstolpe utan att bli sedd. Då är han ändå den fylligaste i samlingen.
Dessutom fanns det en hel del suspekta detaljer i boken. T ex påstås Jude bli väldigt påverkad av en blodförlust på tre deciliter. Detta är en normal mängd att lämna på Blodcentralen. Knappast blodförlust, grabben.
Till saken hör inte att Joe Hill är Stephen Kings son. Till saken hör inte heller att jag (oftast) inte heller gillar Stephen King, eftersom även han är medioker, förutsägbar och till slut tråkig.
Jag har Horn i bokhyllan, men nu är jag osäker på om jag ska läsa den. Möjligtvis kan de båda få stå i bokhyllan i sommarstugan, där jag börjat samla ”böcker jag gärna läser när det är för varmt för att tänka klart”.
Och med detta sagt, vill jag bara säga att det är skönt att vara tillbaka i bokbloggningen och att jag hoppas att ni inte är besvikna på denna saftiga sågningsstart. I’M BACK.
Så har jag slutligen kommit ut på andra sidan Samlade svenska kulter av Anders Fager.
På Eurocon lyckades jag haffa Anders Fager och fick signaturer i både Svenska kulter och Samlade svenska kulter. Han berättade om hur svårt och ändå skönt det är att försöka skriva om sådant ingen vet någonting om, som hur det är att se allt utom en viss färg eller att ha luktsinne som en hund etc. Det är just sådant jag brukar oroa mig för när jag försöker skriva någonting – kommer folk att köpa det jag säger?
"Detta, Sara, är den värdefulla första versionen" - Signaturen i Svenska kulter
Först kom Svenska kulter ut, en ganska tunn bok med noveller som löst sammanhängande handlar om skräckligheter i Sverige. Sedan kom Samlade svenska kulter, som innehåller novellerna från Svenska kulter och dubbelt så många fler. Novellerna tillsammans med fragmenten mellan dem, bildar en sammanhängande bild av en skräckmytologi där varulvar, gudinnor, monster och tentakler lever och frodas över hela landet. Detaljer i en novell binder den samman med en annan och så vidare. Detaljer och karaktärer återkommer eller gör gästframträdanden genom hela boken och ger den en röd tråd trots att varje berättelse är kort och fristående.
Anders Fager har skapat en värld åt sig själv, som känns precis så där realistisk som zombiernas värld känns innan horderna anfaller.
I början har jag svårt att ta till mig berättelserna och det känns lite torrt och knaggligt. Men ju fler noveller jag läser och desto mer jag kommer in i den här realistiska skräckvärlden, desto mer gillar jag det och desto bättre blir det. Efter första boken av tre i Samlade svenska kulter, som ungefär motsvarar Svenska kulter, har jag kommit över alla betänkligheter och vill bara ha mer.
Samlade svenska kulter av Anders Fager
Berättelserna är väldigt mycket av klassisk skräck-kring-lägerelds-karaktär, om än av den högre kvaliteten. Vi träffar en huvudperson, som sedan börjar ana eller låter oss ana en mörkare sida, som sedan får allt mer substans tills vi i slutet får frossa i och skrämmas av slem, tentakler och ruttnande fisk.
Jag har både favoriter och ofavoriter, men även ofavoriterna har sin tjusning, som t ex den vidriga beskrivningen av hur Daniel och Nadine hamnar på Östermalm och förförs av chefen Kalims överflöd.
Andra är så bra att jag önskar att de fick plats i en hel bok, som t ex Leka med Liam, där en liten pojke hittar ett monster och skriker BAJSKANIN väldigt mycket. Fruktansvärt sött och hemskt på samma gång, en perfekt blandning av skratt och skräck.
Det är nog det jag gillar bäst överlag. Jag är inte helt säker på att det är medvetet, men humor genomsyrar alla berättelserna. Det kan hända att det här mest gäller min egen vridna form av humor, jag är osäker, men jag skrattar mycket.
Min absoluta superfavorit är den sista, Bödel blond, där jag upptäckte första meningarna matchar en viss låttext. Det här är tydligen någonting som förekommer både här och där, men uppenbarligen är det den här låten jag är bekant nog med för att upptäcka. Hittar ni fler?
De första meningarna i Bödel blond ser ut så här:
”Mördaren vaknade före gryningen. Snörde på sig sina Converse. Hon tog ett ansikte från galleriet av ungdomlig oskuld. […] Och hon gick ut i hallen.”
Du kan nu fundera en stund på vilken låt det är om du känner för en gåta.
.
.
.
Här är en bit av texten till The doors låt The end:
”The killer awoke before dawn, he put his boots on. He took a face from the ancient gallery. And he walked on down the hall.”
Det finns en viss likhet, inte sant? Det finns vissa fler likheter längre fram för den som vill analysera mera.
Allt som allt var det en väldigt bra läsupplevelse och kanske också en bok man gärna läser om för att hitta fler kontaktpunkter mellan novellerna och kanske också fler referenser till musik. Jag hittade inte fler, men det kan ju bero på att det är just The doors jag är lite nördigt överbildad i. Vilka referenser har ni hittat?
Tidigare om Anders Fager:
Jag har haft den på läslistan ett bra tag nu, men på bokbloggarträffen lyckades jag få Anders Fagers Svenska kulter genom bokbyte (fast jag inte bytte bort något).
Genast sade folk som vet att det är synd att läsa den eftersom uppföljaren, Samlade svenska kulter, ger ett bättre sammanhang och därmed är bättre läsning.
Samlade svenska kulter av Anders Fager
Det här hade jag redan anat från bloggar och kommentarer runt om och det gjorde mig ganska irriterad. Jag förstår att Fager kanske inte fick släppa Samlade svenska kulter utan att provsläppa Svenska kulter först (JA, jag säger släppa om böcker, för det är samma jävla sak som release era okunniga bokförlagsnissar, mohaha), men det är ändå irriterande att bok två är bok ett, fast mer läsbar.
Hur som helst så fick jag en avtackningspresent av @martaaxner och kunde därmed knalla iväg till Studentbokhandeln i Uppsala och tillskansa mig ett stort fint inbundet exemplar av Samlade svenska kulter.
Min tanke nu är att läsa Svenska kulter i behändigt mjukt format och sedan ge mig på Samlade svenska kulter i det mer mordvapenvänliga formatet ovan. Vad tycks?
Jag läste Skeppet av Stefán Máni för ett tag sedan och älskade den. En del passager var ren poesi och andra väldigt vackra och tänkvärda långt efter att jag lämnat sidan. En del saker var nästan direkt ur mina tankar, något som är väldigt ovanligt när jag läser böcker. Jag känner sällan igen mig särskilt väl i några karaktärers tankar.
Skeppet av Stefán Máni
Här är några utdrag ur Skeppet som jag tyckte särskilt mycket om.
Ett exempel på poesin i Skeppet av Stefán Máni och hur kapten Gudmundur ser på havet:
”…komma i beröring med oceanen som väntar på honom, insvept i tystnad och hemlighetsfullhet, förtrollande och farlig på en gång, ett skrämmande stort hjärta som fylls och töms i ett kallt bröst och drar honom till sig som en ensam älskarinna.”
Skeppet av Stefán Máni, s 62
Jón Karls syn på livet:
”Livet är meningslöst! Det finns inget i naturen som man kan kalla en högre mening. Mening är bara ett tomt ord som mänskligheten använder för att urskulda en del av sina handlingar. Punkt och slut!”
Skeppet av Stefán Máni, s 121
Djävels syn på döden:
”I hans [Djävels] föreställning är lik bara lik, dött kött som varken är till nytta eller hinder och därför är oväsentligt. Varför vara rädd i närheten av dött kött? De gillade dessa män medan de levde men skyr dem som pesten då de har slutat leva!
Livet är en strid och döden är frid, inte tvärtom. Är det så svårt att förstå? Det som lever kämpar för sin tillvaro tills det dör. Sedan sover det i all evighet och gör ingen något ont.
De som ber om fred på jorden ber i praktiken om världens undergång. Men naturligtvis är det samma människor som fruktar döden mest av allt!
Idioter!”
Skeppet av Stefán Máni, s 32
Jag skulle så gärna diskutera de här styckena med någon. Poesin, hur Máni formulerar stycket om havet. Och meningen med livet, meningen med döden, världsfreden… Så stora tankar i mitt lilla huvud. Inte konstigt att jag blivit medlem i poeter.se, funderar och så smått börjat skriva igen (http://www.poeter.se/feuerzeug).
Jag kände, efter att ha läst zombieböcker och de två första Hungerspelen att jag behövde något tyngre, något djupare, något att bita i. Inte för att zombieböcker inte är djupa eller fulla av bett förresten. Men jag behövde något annorlunda. Jag valde Skeppet av Stefán Máni.
Min uppfattning innan jag började läsa var att Skeppet var en skräckis, ganska tjock och att den utspelas på en båt (duh). Eftersom jag har en förkärlek för ubåtsfilmer och klaustrofobiska filmer där folk fryser ihjäl på polarstationer, så var den ett rimligt val.
Jag tycker utvecklingen från tweet till tweet är helt oslagbar. Den visar så perfekt hur jag ändrade uppfattning och fastnade totalt för den här boken.
Kanske var början lite svårtillgänglig eftersom man hamnade direkt i en dialog och mitt i Mánis ganska speciella språk. I början störde jag mig på hans exakta uppräkning av egenskaper och detaljer. Sedan slutade jag plötsligt störa mig, för jag tror inte att detaljerna försvann. Istället hittade jag rytmen och poesin i hans skrivande och plötsligt sjunger Skeppet.
Det här är Mánis sjunde bok. Men det är den enda som finns på svenska. Máni är islänning och först med Skeppet har han fått ett sk internationellt genombrott. Förhoppningsvis gör det att även hans tidigare böcker snart kan avnjutas för oss ickeislänningar. Engelska duger bra, men isländska till svenska känns som en rimligare överföring.
Skeppet av Stefán Máni
Handlingen följer ett antal män som alla kliver på skeppet Per se för att arbeta på hennes resa från Reykjavik till Surinam och tillbaka. Máni bygger upp en väldigt speciell struktur där vi kliver två steg framåt och ett tillbaka hela tiden. Vi får följa en person, men sedan en annan från strax innan vi slutade och tills deras vägar möts. På så sätt får vi flera perspektiv på samma händelse och vi gungar fram och tillbaka som Per se över Atlanten.
En del av sjömännen lämnar en hel del bakom sig på Island. En del räknar med att kanske aldrig återvända. En menade inte ens att åka därifrån.
På skeppet tvingas de komma nära varandra och självklart måste vissa saker till slut komma upp till ytan, hur djupt de än önskat begrava dem.
Stämningen är tät och mörk. Mellan scenerna i Mánis dramatik hörs hur skeppet slår i vågorna. Bom, bom, bom… Vilket han upprepar som Kurt Vonnegut i Slaughterhouse-five med sitt So it goes.
Medan skeppet glider söderut skalas lager efter lager bort.
Jag vet inte hur jag ska kunna förklara Skeppets stämning och karaktär på ett rättvisande sätt. Den är mörk och mystisk, poetisk och vacker. Jag läste första halvan på en dag och andra halvan på en vecka. Det har ingenting med boken att göra i sig, utan med mitt liv för tillfället, men den är något så ovanligt som en djup och allvarlig bok som ändå drar dig med genom starka strömmar.
Jag tyckte verkligen om Stefán Mánis stil och önskar att fler av hans böcker översätts till svenska. Nu.
Offerrit av Johannes Källström var en sådan där godsak som jag sparade till sist för att verkligen kunna njuta. Den lät som en bok för mig, och just därför ville jag dra ut på det. Varje bok har sin tid. Det gjorde jag helt rätt i, för Offerrit var en riktigt bra bok. Massolit förlag har tagit revansch efter Vredens tid, som jag inte tyckte höll hela vägen och som inte hade den genomtänkta nivå och det språkliga flyt som Offerrit uppvisar.
Offerrit av Johannes Källström
Först till det ni alla redan vet. Handlingen utspelar sig på en liten bruksort som hotas av nedläggningar. Hela kommunen riskerar faktiskt att gå i konkurs. Jag bor i Stockholm nu, men jag kommer från ett liknande ställe och känner väl igen mig. Jag känner också igen det intill fördömelse målinriktade kommunalrådet, den engagerade pensionären, den yngre och lite naiva polisen och förstås prästen som envist stannar innanför sina egna ideal och bakom skyddet av sina illusioner.
Till orten kommer celebert besök. Kommunen har nu sin chans att rädda sig från konkursen. Men räddningen har ett högt pris och människor börjar försvinna.
Jag tyckte om rytmen i Offerrit. Det är ett bra tempo genom handlingen och Källström lyckas hålla mig nöjd genom precis hela boken. Det saknas dalar och urtrista passager. Å andra sidan saknas det även toppar förrän mot slutet, men det känns helt rätt. Saker händer glidande i en småstad, även när den står på helvetets brant.
Jag tycker om hur Källström introducerar sina karaktärer, hur handlingen utvecklas bit för bit, vecklas ut som en origamifågel och ger en liten liten till bit i taget samtidigt som tråden ibland trasslas till och handlingen kompliceras snarare än löses upp.
Huvudpersonen Owe är ett exempel på allt det. Först introduceras han som en hårt arbetande, men skör man. Han är polis och har på grund av sjukdom slutligen hamnat efter på karriärsstegen. Men under bokens gång får vi lära känna Owe bättre. Hans barndom kommer fram i små tillbakaglimtar som alltid passar bra i texten. Vi förflyttas friktionsfritt mellan nu- och dåtid, mellan Sverige och öknen. Owe hade en svår uppväxt, som märkt honom djupare än man först tror. Långsamt lär vi känna honom bättre. Han är känslig och skör, men samtidigt hetsig och bestämd. Han älskar sin fru, men verkar ibland nästan älska sin hund Siri mer. Han är en komplex person och inte utan fel, men han är så makalöst lätt att tycka om och framställs på ett så härligt sätt, som en blandning mellan karikatyr och verklighet.
Det är inte bara Owes relationer som beskrivs i Offerrit. Kanske handlar boken egentligen mest om olika relationer och hur de påverkas av hur vi lever våra liv, men också hur våra liv påverkas av dem. Som kommunalrådet Svea, med så mycket passion och så lite att leva ut den på och som får så lite tillbaka. Och som CG, som lever livet till det yttersta, men som ändå är den som viger sitt liv till gud.
Offerrit kan framstå som en ytlig skräckis på avstånd, men jag hittade väldigt mycket djup i den. Den är dessutom genomtänkt både innehållsmässigt och språkligt. Vassa kanter är bortfilade och övergångarna smärtfria. Det här är bra. Jag vill ha mer.
Många recensioner jag sett om Offerrit är ganska kritiska. Det brukar ju kanske vara jag som är kritisk, men nu vet jag inte alls vad de pratar om. Det här är en bok för mig.
Feuerzeug - Brinner för böcker 