Jag har nyligen skrivit om hur det kändes att läsa Halfhead av Stuart B MacBride. Författaren är samma person som Stuart MacBride, som skrivit ett antal deckare innan han nu tagit fram stora scifiyxan och gett oss ett near-future-mästerverk.
Jag tycker det är synd att han känner ett behov av ”pseudonym” bara för att han byter genre lite. Ändå är även Halfhead väldigt mycket deckare, i en framtidsmiljö.
Efter att ha läst halva Halfhead beställde jag resten av hans produktion från Adlibris. Det blev sju böcker och jag vet inte om jag kunde ha högre förväntningar eller vara mer spänd och nervös inför ett bokpaket.
Ja, ni förstår nu att det är något helt otroligt som hänt mig. Jag låter ju nästan mer förälskad än efter Chelsea Cain, eller hur? Men ja, det här är riktigt bra spänning.
MacBride skriver friktionsfritt. Allt flyter utan minsta lilla konstighet. Karln måste vara perfektionist. Dessutom lyckas han återskapa ögonblick som får blodet att frysa till is, panik att bubbla upp i bröstet, men även fjärilar att fladdra och berg-och-dal-bane-känslan att suga tag i magen. MacBride är ögonblickens mästare.
Berättelsen går hela vägen i 180 km/h. Det finns kortare andningspauser, men lika ofta avbryts de abrupt och jakten fortsätter.
Redan på sidan två vänder jag mig bort i vämjelse och ryser av obehag och välbehag. Sedan fortsätter nöjet i 376 sidor. Jag har sällan varit så uppspelt och förtjust genom en hel bok. Det fanns inga dalar, inga tråkiga passager.
Huvudpersonen är William Hunter, som är polisagent. Han har dock ett förflutet som professionell datahacker innan han gjorde sin plikt inom polisen och fastnade där. Will är en trevlig prick på sina sätt, men också en vansinnigt driven person med för mycket hjältemod för sitt eget bästa. Karaktären kompliceras dessutom av en underliggande känslighet som får krypa fram under handlingens gång.
Huvudperson nummer två är förstås Mördaren. I det här fallet Dr Fiona Westfield, psykolog och seriemördare av rang. Även hennes karaktär är härligt komplex. Jag älskar och fruktar henne. Jag vrider mig i avsmak inför hennes sysslor, men kan samtidigt inte låta bli att heja på henne mellan varven.
Det är här jag måste tänka lite på Chelsea Cain. Kvinnlig seriemördare med karisma. Manlig polis med ett inre mörker. Det går hem. Men likheterna stannar där. Det här är något annat. Det är två fantastiska författare som hittat liknande grundstenar och producerat väldigt bra böcker.
I den nära framtiden där Halfhead utspelar sig har ekonomin nästan rasat. Det finns stora mängder arbetslösa människor som buntats ihop i ghetton. Där det en gång varit attraktivt att bo om än med trångt livsutrymme, har förfallet gjort att människorna lever i förvaring med virtual reality som enda flykt.
Tunga brottslingar avrättas inte, istället används de som avskräckande exempel efter att ha lobotomerats och manipulerats med opereration för att särskiljas från vanliga människor och se löjliga ut. De hålls som djur och utför smutsiga arbeten, som att städa offentliga toaletter med skurhink och mopp. De vanliga människorna ser dem inte längre. De har blivit lägre än djur.
I den här världen arbetar Will som polisagent med allvarliga brott. Och här får vi lära känna Dr Fiona Westfield, som har en oförrätt att hämnas. Och hon tänker hämnas med besked.
Jag vill egentligen inte ge er orimliga förväntningar, men jag är ärligt talat inte säker på att det är möjligt. Det här är en av de bästa böcker jag läst och jag hoppas innerligt att MacBride skriver en uppföljare eller sjutton.
Övriga recensioner av Stuart MacBrides böcker:
- Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
- Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
- Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
- Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
|
27 01 2011 at 21:51
Åh, den här boken låter så spännande! Läste om den på Drömmarnas berg också. Damned köpstopp … Måste nog tipsa min man lite diskret om att det här vore en perfekt födelsedagspresent åt mig, hehe.
28 01 2011 at 1:04
Sara BE, jag är helt kär i den. Så där så att jag går förbi bokhyllan och tittar på den och smeker den över ryggen. ;)
Så ja, det är en bra present om du frågar mig. Världens tur att jag plockade upp den på Sci-fi-bokhandeln. Fina, FINA boken.
28 01 2011 at 19:15
Åh, jag förstår precis känslan! Mannen är tipsad! ;)
29 08 2011 at 9:08
[…] han till och med lyckats skriva SF-deckare i och med den horribla och hysteriskt tokjättebästa Halfhead. Barn 44 av Tom Rob […]
08 10 2013 at 22:27
Kommer det att skrivas en uppföljare till denna någon gång?
08 10 2013 at 23:10
Fromthevoid, jag har frågat Stuart MacBride på twitter, och han önskar att han får tid, men hans deckare är sas mer eftertraktade av läsare och förlag. :/
22 12 2013 at 22:54
Det var synd, hoppas att det kommer en uppföljare någon gang I framtiden… vill gärna läsa mer om Dr Westfield och de andra.
16 02 2016 at 21:40
[…] och bara är. Och jag vet att de kommer vara bra. Stuart MacBride är alltid bra. Ända sedan Halfhead, hans tyvärr enda science fiction-deckare (han får inte skriva fler sådana för förlaget, men […]