Etikettarkiv: feminism

Books Of Doom

Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.

Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.

Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!

snip_20160908205841

Annonser

Drakkvadrilogin

Jag har läst The Rain Wild chronicles, Robin Hobbs senaste avslutade serie, och jag är fortfarande kär. Jag verkar aldrig få nog.

Robin Hobb kombinerar feminism, klassamhälle, relationer, fantasy, magi, drakar. Det är varje gång en underbar upplevelse att få läsa precis den genre jag älskar mest, men utan PATRIARKALT FÖRDUMMANDE manlig blick på precis jävla allt.

Jag är trött på världsbyggeonanerande män med pekpinnen i högsta hugg. ”NEJ, du får inte dricka kaffe i fantasy, hur skulle det se ut? Vaddå byxor, du menar väl hosor eller något annat korrekt klingande, historiskt korrekt hallå vet du inte hur det var på riktigt när drakar och magi och digerdöden… Hallå? Vart tog du vägen?”

Sen våldtar de sina kvinnliga karaktärer för att bygga upp dem, och det definierar henne sedan i resten av berättelsen. Mysigt.

Nej, precis, det är äckligt och det är uttjatat och det är jävligt förlegat. Vi förtjänar bättre.

För att återkomma till Robin Hobb, så är The Rain Wild chronicles första gången vi verkligen kommer nära inpå det där hemlighetsfulla mystiska folket som lever längs den syrafrätande floden, och vars kroppar märks av den/magin/något och blir groteska och skrämmande.

Jag tyckte att Tawny man-trilogin var lite tråkig, men den här kvadrilogin (fyra böcker, snyggt ord) väcker mitt intresse igen, och jag läste allihop i snabb följd utan att göra så mycket mer än att fylla på kaffe och sova emellan.

Dels är det för att jag får möta rain-wild-kulturen för första gången, dels får vi även komma närmare drakarna, och deras kultur. Robin Hobb lyckas göra drakarna till mäktiga och fåniga på samma gång. De är så oerhört fåfänga, och de har fullt utblommad hybris allihop, samtidigt som de har uppenbara brister, särskilt de nya, funktionshindrade drakarna som nu kläcks.

Som sann fantasyälskare att få läsa så här bra om drakar är så sällsynt förunnat. Jag känner mig som elva år på nytt, och kan inte få nog. Det är i och för sig Robin Hobb i ett nötskal, men hennes drakar i en hård kokong av saliv, minnen och magiskt sediment.

Det känns meningslöst att beskriva handlingen för er, vad spelar det för roll? Huvudsaken är att ni vet att det är Robin Hobb, drakar och att det var värt det att läsa de föregående serierna för att komma fram till denna, som var den jag egentligen ville läsa från början. Drakkvadrilogin!

Tidigare om Robin Hobb:


Det finns en ny blogg i stan

Denna kära blogg. Ibland är den omhuldad, och ibland är den mer nonchalant behandlad, men den kommer alltid att vara min blogg.

Med detta sagt, så är det ibland lite tungt att blogga själv. Jag började blogga för att få kontakt med andra läsare, för att få ut mina åsikter om bloggar, för att få mothugg, inspiration och insikt.

Ibland blir det inte så mycket av det, utan jag sitter mest och skriker ut i etern. Ibland är det också mycket i privatlivet, som det sista året/åren, och då är det bloggen som får lida.

Men generellt känns det fortfarande och alltid kul, givande och viktigt att fortsätta skriva om böcker från en läsares perspektiv.

Jag har fått så mycket tillbaka.

Men nu, alla ni! Nu händer det något nytt!
Nu kommer jag, parallellt med den här bloggen, att börja blogga tillsammans med Anna Bark Persson, min kära elitistmörkerkollega, fellow bloggare, twittrare och kickass feminist och genusvetare.

Svart rymd handlar om fantasy, science fiction och allt som är mörkt och djupt, och givetvis med en kritisk superanalys.

Tillsammans kommer vi att vara väldigt feministiska och fantastiska, tror jag.

(Alla mina recensioner kommer även fortsatt att publiceras här, precis som vanligt)

Välkomna ut i den svarta rymden! We have feminist barbarian porn.


Massolit book blog awards

Det är ju jättefint med bokbloggspriser och förlag som BRYR SIG OM bokbloggare.

Tyvärr är det samma förlag som håller en galopperande sexist som författare, nämligen Lars Wilderäng.

Det här säger jag inte för att jag tror att det är så, utan för att Lars Wilderäng gjort det övertydligt på sitt twitterkonto, vad han tycker om feminism.

B8dI11IIUAAK2xE

Bilden i fråga har jag tagit från denna tweet (https://twitter.com/DrEstvall/status/560496768384000001) från @DrEstvall.

Det fanns även en mängd uppföljande tweetar där DrEstvall ifrågasatte Lars Wilderäng, som då befäste sin ståndpunkt.

Efter detta frågade jag och flera andra, hur tänker Massolit? Och hur tänker Litteraturmagasinet M, där Wilderäng bloggar. Är detta beteende överensstämmande med företagens policier? Förhoppningsvis inte, men det vet vi inte riktigt. Litteraturmagasinet M har åtminstone erkänt att det nog är problematiskt, i en tweet. Från Massolit hörs bara en bedövande tystnad.

Massolit försöker nämligen tiga ihjäl problemet.

Och under tiden sitter bokbloggare och myser över möjligheten att få pris av samma förlag. Lite sjukt, va?

Jag tycker åtminstone att Massolit får säga ett par ord om Wilderäng och förlagets inställning till hans utsagor, innan jag köper en enda jävla bok av dem, eller läser, eller bryr mig om deras fina pris.


Gamla hundar kan också sitta

Jag trodde nog inte att Robin Hobbs skulle skriva en dålig andra bok i en trilogi, men The golden fool, andra boken i The tawny man-trilogin, kommer ganska nära. Den är långtråkig och ganska händelselös, och mycket berättas istället för att faktiskt hända. Det är sannerligen en transportsträcka, om än inte helt utan egen handling.

Första boken i Tawny man-trilogin handlade om förföljelse av folkgrupper, om rädsla för det annorlunda, och om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse.

Andra boken plockar upp det temat, men med lite mer hopp och lätthet. Kanske kan gamla hundar lära sig sitta. De gamla grå vargarna, menar jag, jämfört med de unga snabba katterna. Haha, ni som har läst kanske fattar. Symboliken är nästan överdrivet tydlig.

Robin Hobb

Robin Hobb

Fitz tar en hel del personliga språng i The golden fool. Han växer äntligen upp, och förlikar sig med många gamla händelser. Fool verkar dock ha det lite svårare att svälja läxan, men än mer överraskande är att Chade, världens äldsta gamla sättpotatis, plötsligt hittar nya intressen och lärdomar.

Tawny man är liksom första boken mörkare och mer lågmäld än de tidigare böckerna, men det anas ett ljus, en glimt.

Den här glimten kan man uppleva förkroppsligad i den unga Elliania, prins Dutifuls trolovade. Vem är hon egentligen? Och vad tusan pågår hemma på hennes hemlands öar? Och är det sant att det vilar en drake där, och snälla Dutiful döda den inte, du anar inte vad du gör, och Tintaglia kommer att bli jättearg, och det här fattar bara ni som läst Hobb tidigare, jag måste sluta babbla.

Nu tar jag en paus från trilogin, eftersom jag blev lite trött ändå av den långa transportsträckan, men snart snart tar jag tag i den sista delen.

 

Och ni har väl inte missat att Hobb gett ut den första boken i en alldeles ny trilogi? The Fool and the Fitz!

 

 

Tidigare om Robin Hobb:


Gamla grå vargar och snabba katter

Det tog inte lång tid innan jag var tvungen att börja med Robin Hobbs tredje trilogi om Farseer-världen, The tawny man.

Här får vi åter igen möta Fitz, älskade Fitz, och åter igen möter vi Fool, älskade Fool. Och åter igen möter vi Chade och Kettricken och Nighteyes, och alla de andra. Men tiden har gått och ingenting är som det var förut.

Alla har blivit äldre, drömmar gick i uppfyllelse i Farseer-trilogin, och vi är nu inne i det-som-händer-efteråt, vilket dock kanske visar sig vara ännu mer.

Som vanligt refererar Hobb tillbaka till sig själv, till de tidigare böckerna, och vad som hände där. Vi anar skuggorna av våra vänner i Liveship traders-trilogin. Och vi vet mer än Fitz om vad som hänt Fool sedan sist de sågs.

I första boken av Tawny man, Fool’s errand, så drar ödet i Fitz, för att återbörda honom till Buckkeep. Samtidigt är han inte längre samma person. Alla tror att han är död, han är äldre, han är en pappa, och Nighteyes har blivit en grå gammal varg med kloka råd men trötta ben. Orkar de verkligen rädda världen en gång till? För det verkar som att det är det de måste göra, när Fool rider in i deras liv på hästen Malta.

Till skillnad från Farseer-trilogin, där det var många hundar, så är det många katter i den här trilogin. Kattälskande läsare kommer definitivt att få sitt.

Till skillnad från Farseer, så är det också en helt annan fiende här. Old blood har delats i fraktioner, och en av dem, Piebalds, har hänfallit till terrorism för att rädda dem med djurmagin (Wit) undan våld och förföljelse.

Robin Hobb

Robin Hobb

Tawny man handlar mycket om Old blood och hur de förföljs för att de är annorlunda. Hobb analyserar rädslan människor känner för dem, och rädslan de själva känner för ”vanliga människor”. I förra trilogin var det slaveriet som synades, och nu är det den systematiska rädslan och förföljelsen som drabbat människor och grupper i historien.

Samtidigt handlar det som sagt om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse. Ånger och saknad och död och längtan fyller trilogin, vilket gör den bra mycket mer mörk och lågmäld än de tidigare böckerna.

 

 

Tidigare om Robin Hobb:


Slutet på piratfantasy med drakar

Sällan blir jag så förtjust och kär i en författare, som i Robin Hobb.

Hon tar upp feminism, trans, slaveri, kroppar, drömmar, kön, klassamhälle, äktenskap… Och det är så härligt och uppfriskande, jämfört med all den sexistiska dammiga gamla PATRIARKALT FÖRDUMMADE fantasyn som finns där ute. Hah, in your face, gubbhuven.

Hur som helst, så handlar denna tredje boken i trilogin, Ship of destiny, om pirater och drakar, precis som de tidigare två. Men där den andra boken var lite som en andra bok i en trilogi brukar vara, så var den tredje boken som den tredje boken i en trilogi brukar (ska) vara, dvs väldigt väldigt bra.

Jag har redan förklarat bakgrunden i tidigare recensioner (se nedan), så jag nöjer mig med att berätta att Althea är med för lite, men att hon får vara sig själv.  Till skillnad från t ex Katniss, så behöver hon inte ge upp sin dröm för att skapa ett samhällsenligt sexististiskt jävla sagoslut. Med det inte sagt att hon får allt hon vill, men hon är sig själv.

Även Kennit piraten får lite vad han önskar, samtidigt som han får vad han förtjänar, samtidigt som vi plötsligt inte har en aning om vem han är.

Och så Malta. Ack, Malta. Denna underskattade flicka. Hon är lillasyster till den fantastiska Althea. För evigt jämförd med den allra starkaste och vildaste. Hon kämpar mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Hon vet inte vad hon vill, eller vem hon är. Och tidigare har jag tyckt illa om Malta. Jag lurades in i det svekfulla, osysterliga, nedlåtande. Men nu visar Robin Hobb att det var puckat. Vi får lära känna Malta, och hon hittar sig själv, och vi kan inte döma henne eller hata henne, över huvud taget.

 

Robin Hobb

Robin Hobb

Det är en omvälvande sista bok, och den öppnade samtidigt verkligen vägen för nästa trilogi, The tawny man (vilket jag förstås ser så här först i efterhand, när jag börjat läsa den).

Ingen fantasyläsare bör missa Robin Hobb, och alla borde börja med Farseertrilogin, och även ni som inte gillar fantasy borde ge det en chans.

 

Och DRAKARNA. Japp.

 

Tidigare om Robin Hobb:


Hysteriskt sammanbrott

Vill du ha överlevnad eller virrpanna? I Efter sammanbrottet av Ron Goulart får vi möta postapokalypsen i en mer sansad form. Fast nu ljuger jag, för det är hysteriskt.

Det finns något slags samhälle kvar, i form av småstater. Varje stat sköter sitt, krigar, uppgång och fall, och så vidare. Men fokus i Efter sammanbrottet ligger långt från min vanliga postapokalyps. Det är mer Terry Pratchett, Douglas Adams och andra virrpannor jag tänker på. Själva apokalypsen är överspelad, men den där sansen är… nog inte.

Vi följer huvudpersonen, som är detektiv, på hans jakt efter en farlig terrorist. Terroristen kallar sig Lady Day, och består egentligen av ett helt gäng kvinnor, som dyker upp hastigt och lustigt och mördar högt uppsatta män.

Det hela påminner väldigt mycket om något ryskt…

Efter sammanbrottet av Ron Goulart

Efter sammanbrottet av Ron Goulart

Under detektiven Haleys sökande träffar han på alla möjliga konstiga människor, hamnar i alla möjliga konstiga situationer och har en väldig tur som överlever.

Det är väldigt roligt ibland, även om språket ibland är väldigt svårt att svälja. Den skrevs 1970, och den är precis så öppensinnad som en bok ska vara, men vissa ord… använder vi helt enkelt inte längre. Det låter helt galet när de står på det här sättet i en bok, men man får ta det för vad det är, en anakronism.

Allra roligast är det nog när man måste argumentera med datalådor, för att få dem att spotta ut den information man vill ha. Datalådorna, dvs datorerna, kan då passa på att bjuda på en kaka om de tror att du behöver en, osv.

Som rolig science fiction är det här väldigt väldigt bra. Jag ska absolut hålla utkik efter mer Goulart.

Som postapokalyps var det kanske inte så lyckat, men jag kan leva med det för den här gången.


Bara en kvinna

Feministisk och upprörande science fiction, kan det va nått? Joanna Russ är en kvinnlig pionjär i sf-genren, kvinnokampsförfattare, experimentell och rebellisk. Hon skriver som på LSD, och det är verkligen inte det lättaste att ta åt sig av.

Förut läste jag En gång ska vi alla…, som handlar om strandsatta människor i rymden. Den var för mig mest förvirrande och pretentiös, men det har förmodligen med tidsskillnaden att göra.

Det bästa med boken var att den var så starkt feministisk och upprörande, när den var som bäst.

Själens ensamhet av Joanna Russ

Själens ensamhet av Joanna Russ

Men Själens ensamhet, som jag läste nu, den är något helt annat.

Den handlar om en liten by med ett kloster. Där finns en väldigt speciell abbedissa, som plötsligt kliver fram som något mycket mer, när onda vikingar kommer uppför floden för att plundra.

För att vara science fiction så är det extremt lite science. Allt sådant ligger under ytan och antyds. Men för att vara en bok, och dessutom den svåra Joanna Russ, så är det fantastiskt bra. Här känner jag verkligen att det finns skäl för hennes storhet som författare, och inte bara experimentell LSD-boll.

Huvudpersonen Radegunde är ett av de bästa kvinnliga porträtt jag läst. Det är det som är behållningen. Man kan glömma mycket av det andra, som upprepats till leda sedan dess, men inte henne.

Hon är väldigt otypisk för att vara abbedissa, religiös ledare, gammal kvinna. Men visst får man väl vara lite tanklös och knäpp? Eller är det mer än så? Vem är hon egentligen?

Jag finner inte orden för att beskriva. Läs den istället. Den finns lite varstans, och originaltiteln är Souls. Apport!

Tidigare om Joanna Russ:


Otrevligt, narkomaniskt monster

Ingen har väl missat Gillian Flynns värsta konkurrent, Elizabeth Hand? Med det menar jag att de skriver samma typ av genomtragiska skräck, som gärna fokuserar på en kvinna och hennes inre mörker. Typ så.

Elizabeth Hand är väldigt skicklig, skickligare än Flynn (men nu ska jag sluta jämföra dem). Hon lyckas få mig att läsa hela natten och att rysa tills jag har hemmets alla filtar över mig. Hon är helt makalöst begåvad.

Så… Men! Haha… Men, huvudpersonen är en vansinnigt irriterande skitunge på 40+ år, som vägrar fatta att hon inte längre är ung och tuff och heroin chic, utan snarare misslyckad, övervintrad och jävligt sliten.

Hon kommer från en priviligerad bakgrund, men har brutit nästan all kontakt med familjen. Hon var en lovande fotograf, men lyckades inte hantera ens en smula berömmelse, och blev praktiskt taget utslagen. Hon kan inte hantera förhållanden, relationer, arbete, sociala sammanhang eller något annat mänskligt beteende. Hon är helt enkelt jävligt trasig.

Och den här människan får man alltså umgås med boken igenom och i böckerna som följer.

Det enda som får mig att läsa är Hands fantastiska språk och känsla. Cass tycker jag genuint illa om och skulle inte gråta en tår om hon blev överkörd och dog på väg hem från en pillerfylla.

Generation loss av Elizabeth Hand

Generation loss av Elizabeth Hand

Generation loss handlar om hur Cass får ett uppdrag som fotograf och tar sig samman tillräckligt för att åka iväg. Hon har chansen att fota sin stora idol, en fotograf som hade sin storhetsera strax innan hon själv nästan nådde stjärnorna. Men det dröjer inte länge innan Cass förstör för sig själv med fylla och stört beteende. Desto vidrigare hon blir, desto bättre blir dock resten av handlingen.

Jag tycker om att läsa om de andra personerna i galleriet. De känns alla mer verkliga än Cass. Jag tycker om att läsa om den lilla byn vid havet i Maine, om galna öbor och eremiter. Det finns skickliga beskrivningar av fotografier och landskap, en förtrollande läsning.

Men som sagt, jag hatar Cass och kan nästan döda henne själv, om det skulle behövas.

Vad är grejen med att skriva om trasiga kvinnor?

Varför handlar varenda bok (jag läst…) med kvinnlig huvudperson om ett trasigt mongo? Förutom Temple då, som är väldigt hel för att vara postpokalypsens drottning.

Kan inte någon skicklig författare skriva om en kvinna utan att göra henne till ett ätstört, alkoholiserat, drogberoende, socialt handikappat monster?

Tack, det var bara det.

Läs Generation loss, den är underbar, men snälla snälla snälla någon skriv en lika bra bok om en ”normal” människa.


Den femte Kallentoft: Om meningen med en kvinnas liv

Mons Kallentoft är en av de där få vanliga, svenska  deckarförfattarna jag följt troget sedan första boken. Nu har jag läst Den femte årtiden, som är den femte boken i Kallentofts årstidsserie om Malin Fors.

Varje bok har utspelat sig i en ny årstid. Den första boken, Midvinterblot, var vinter, sedan Sommardöden, Höstoffer och Vårlik. Sedan uppfann Kallentoft Den femte årstiden för att kunna skriva en femte bok.  Här kunde man tycka att det blev ett fint avslut för Fors, men nu har Kallentoft redan skrivit vidare böcker om samma poliskvinna, som istället döps efter elementen. Där har han ju också en hel del chanser att skriva fler böcker än förväntat, beroende på vilken tradition av elementsindelning han väljer.

Jag tyckte om Kallentoft från början. Det var skrämmande mord och väl uttänkt polisjakt. Men jag tyckte inte om hans allt mer tvunget poetiska språk eller de kursiverade styckena där de döda talar och som inte tillför handlingen någonting. Det är det de flesta nämner när man fråga vad de tycker om Kallentoft. Sedan gillade jag inte heller hans huvudperson, polisen Malin Fors.

Malin Fors jagar mördarna. På fritiden krånglar hon till sitt privatliv och dricker för mycket alkohol, en otrevlig vana som hänger med genom serien och förstör mycket av min läsupplevelse. Över huvud taget känns hennes liv ganska misslyckat och jag orkar inte riktigt med misären hon lever i. Så här mot slutet av serien har hon faktiskt ordnat upp sitt liv, äntligen, men hon är fortfarande inte frisk i huvudet. Det är fortfarande väldigt otrevligt att bo i hennes huvud.

Med dessa nackdelar lagda åt sidan har Kallentoft väldigt fina egenskaper. Det är en annorlunda deckarstil, vilket är positivt. Men tyvärr verkar utvecklingen inte gå mot allt med polerat, utan mot allt mer karikatyr av den första boken.

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

I Den femte årstiden får vi äntligen viss klarhet i Malin Fors gamla fall, som hon aldrig kunnat släppa. Hennes besatthet ger resultat och hon hittar Maria Murvalls mördare. Hon hittar dessutom fler offer för samma sjuka gärningsman.

Som klimax i en fem böcker lång tråd är Maria Murvalls upprättelse en stor besvikelse. Det är inte den fantastiska upplevelse jag hade önskat, men absolut väldigt läskig och spännande och en väldigt bra deckarhistoria.

Då är det värre med beskrivningar av Malin Fors när hon ska ta ur sin kopparspiral. Tydligen har hon ingen gynekolog. Verkar inte ha gått till någon sedan hon flyttade tillbaka till Linköping för många år sedan. Dessutom måste hennes fucking pojkvän ringa och boka åt henne, och har mage att ifrågasätta när hon säger att hon inte vill bli vaginalt undersökt av en man. JAG SPYR.

Dessutom finns ett antal passager där de döda (?) uppmanar Malin att föda deras barn, som någon slags upprättelse. Malin verkar inte särskilt sugen på barn, men dessa vålnader vill att hon ska gottgöra dem genom att föda de barn de aldrig kommer få, och hennes fucking pojkvän pressar henne tills hon ger med sig. JAG KASKADKRÄKS.

Vad är det för retarderad idé att en kvinnas liv går ut på att föda barn och att det är DETTA de döda kvinnorna tänker på, när de svävar omkring i limbo och vill finna ro? JAG FÅR KOLERA.

Så, då har jag fått ur mig det. Skulle kunna skriva tio blogginlägg enbart om den här vidriga jävla inställningen till kvinnor och kvinnlighet. Kanske utvecklas det i nästa bok, men det lär jag inte ta reda på.

Mons Kallentoft

Mons Kallentoft

Precis som efter förra boken, Vårlik, funderar jag på varför jag fortsatte läsa efter första boken. Något finns uppenbarligen där, som lockat mig. Ändå stör jag mig alldeles för mycket för att kunna rekommendera dem. Jag förblir kluven och nu har samtliga böcker fått åka till svärmor, så att jag slipper fundera mer. Och jag tänker inte läsa elementserien.

Tidigare om Mons Kallentoft:


Uppgörelse med könsrollerna

Anaché är den andra boken om samma värld av Maria Turtschaninoff. Men den är fristående från den första boken, Akka, som jag gärna också skulle vilja läsa.

Myter från akkade kallar Turtschaninoff sin ”serie”, och akkade är alltså folket i den värld hon skapat. De är ett nomadfolk som håller får och hästar, och de lever i klaner som dyrkar naturen. Det är väldigt likt indianer, eller kanske samer, eller snarare vår idé om dem.

Anaché av Maria Turtschaninoff

Anaché av Maria Turtschaninoff

Anaché handlar om flickan Anaché, som växer upp som dotter till en klanledare. Hennes far, Kajake, är en duktig hövding, men en desto sämre far och make. Han slår sin fru och terroriserar sin familj.

Men Kajake är nästan det minsta problemet ändå, för akkade lever enligt väldigt könsnormativa regler. Kvinnor sköter hemmet, maten och handarbete. Männen jagar, slår sig för bröstet och ”vaktar över sin familj”. Man gifter bort döttrar till höger och vänster och mutar mottagaren med gåvor. Det är helt enkelt väldigt typiskt allting.

Anaché har en storebror, Huor, som hon älskar över allt annat. Han får lära sig manssaker, som han sedan lär Anaché när ingen ser. De två syskonen är närmast oskiljaktiga under hela uppväxten och när Huor blir man kan Anaché allt han kan och ännu mer. Hon är nämligen speciell på flera sätt. Anaché kan se gudarna och andarna. Bara män ska kunna vandra i andevärlden och bara män blir angakok (schamaner).

Anaché döljer sina förmågor för att inte drivas bort från sitt folk, och försöker foga sig enligt könsrollerna, men snart förstår hon att hennes öde är att utmana patriarkatet och frigöra akkades kvinnor.

Anaché är en bok som inte följer den vanliga fantasymallen. Den liknar mer Grottbjörnens folk än Belgarion, och den vidrör ämnen som sällan tas upp i traditionell fantasy. Den är väldigt ungdomsboklik på många sätt, men ändå väldigt vuxen. Det är ingen Grottbjörnens folk och det är ingen vanlig historia som Turtschaninoff berättar. Hon tar upp högst moderna frågeställningar om manligt och kvinnligt och trots nomadliv, telogelbär och andar, så känns den väldigt aktuell.

Jag är trött på att fantasy ständigt måste utspela sig i sexistiska samhällen. Jag är utled på att en fantasyvärld med krigare och magiker, av någon anledning måste innebära att kvinnan är underställd mannen. Det är ju för fasiken en påhittad värld. Varför kan inte kvinnor vara krigare och magiker på lika villkor? Det är ju helt upp till författaren att bestämma sig för att det är så, och sedan skriva det.

Ändå vill jag inte placera Anaché i den kategorin, just eftersom Turtschaninoff gör det till fokus för sin berättelse. Hon utmanar traditionen och slänger den åt fåglarna.

Jag har inte avslöjat den twist som Turtschaninoff vädjade om att alla bokbloggare skulle hålla hemlig, så ni kan verkligen se fram emot den. Läs Anaché.


1952 var det redan för sent

Bland mina många fynd från Antikvariat Tomas Andersson, där jag bland annat hittade En gång ska vi alla… av Joanna Russ, hittade jag även Den långa tystnaden av Wilson Tucker.

”…berättar om vad som händer när den östra tredjedelen av Förenta Staterna efter ett bakteriologiskt krig försätts i karantän.”

Wilson tucker skrev Den långa tystnaden 1952, Han började som fandomkille, skribent i Fanzines och allmän nörd innan han började publicera sina egna, noggrant editerade texter. I Den långa tystnaden hittar jag en av de allra bästa postapokalyptiska berättelserna jag någonsin läst.

Ni vet att jag älskar World War Z av Max Brooks. Jag brukar kalla den ”världens bästa bok”. Ja, nu har den fått sällskap. Den långa tystnaden är helt sagolik, från första sidan till den sista. Det är lite deprimerande att tänka sig att den bästa postapokalypsen skrevs redan 1952 och att det varit kört sedan dess, under hela min livstid (och min mammas också), men så är det nu.

Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)

SF-trean

Den Långa tystnaden handlar alltså om eftermätet till ett bakteriologiskt krig mot USA. En tredjedel av landet är satt i karantän. Hela USA öster om Mississippi är laglöst land och räknas som dött och smittat av resten av landet. Vaktposter står längs floden och skjuter alla som försöker ta sig över. I de västra delarna råder undantagstillstånd och propagandan håller de överlevande i schack. De sprider informationen att alla i öst har dött och att de enda som kan överleva där borta är fiendeagenter.

Men det finns överlevande öster om Mississippi. Ett fåtal människor är immuna och överlever smittan. Nu måste de dock överleva varandra också. De möter hunger, klimatet, kriminalitet och slutligen även kannibalism.

Vi följer en överlevare, korpral Russell Gary. Han är realist. Han förstår oftast först av alla vilka spelreglerna är. Han hanterar alla motgångar i farten, saktar aldrig in och tänker aldrig efter för mycket. Han är osentimental och praktisk. Russell är en riktig överlevare, men då och då undrar man om man verkligen skulle vilja överleva på hans villkor och i hans huvud.

”Hon hade inte haft någon mat med sig, det hade han sett i sin första snabba överblick; hade hon burit med sig något ätbart skulle han ha tagit det från henne med våld.”
Ur Den långa tystnaden av Wilson Tucker, s 6

Men Russell är ingen brutal idiot. Bland det första han gör är att söka information. När den inte finns på radion går han till biblioteket. Han läser på om smitta och bakteriologiska krig. Han kan även förbarma sig över kvinnor och barn. Här är boken verkligen en produkt av sin tid. Russell, 50-talsmannen, ser ingen chans att en kvinna kan överleva på egen hand eller att flickor kan vara till någon nytta. Men han gör det inte av elakhet. Han verkar inte ens ha tänkt på det. Därför blir det inslaget ändå inte irriterande. Russell är en fin kille ändå.

Samtidigt som Russell har lite svårt att se kvinnor som individer, så har han ändå inte svårt att dela en kvinna med sin bästa kompis. Det här av ett avsnitt jag tyckte var väldigt roligt, inte minst för att Russell så uppenbart inte har någon prestige. Han är nöjd med vad han får. En gång i tiden innebar det ett hem, lagad mat och rena kläder. Nu är det postapokalyps, men han klarar sig. Han är Russell. En fin kille.

Det är svårt att beskriva vad som gör Den långa tystnaden så fantastiskt bra. Den är bara 158 sidor lång, ändå tar sig varje ord in i hjärnan. Kanske är det just det som är så bra, att Wilson Tucker lagt ner så mycket tid på varje ord och varje scen, att berättelsen blivit perfekt på alla sätt och att du aldrig för ett ögonblick behöver ryckas loss från dess skimmer.

Men en varning behövs, avslutningsvis. Jag läste Den långa tystnaden på svenska, utgiven 1979 av Kindbergs förlag. Det är första gången den publicerats i originalform (men översatt). Vad jag förstår är det eventuellt första gången originalslutet publiceras öht, men det kan hända att de menar på svenska.

Den amerikanska förlaget vågade nämligen inte publicera Tuckers originalslut. Det var för makabert. Därför tvingades han att ändra det till ett ”lyckligt slut”. Jag har inte läst det lyckliga slutet. Inte vill jag det heller. Förmodligen hade jag inte heller tyckt att boken var lika bra med ett lyckligt slut.

Som det är nu följer slutet samma väg som Tucker slagit in på sedan första sidan. Jag tänkte inte nämna ett ord om vad det innebär, förutom att det är helt rätt. Makabert måhända, iaf för en 50-talsamerikan, men det är helt rätt, precis som resten av boken.

Hittar du den, så LÄS.


En gång ska vi alla…

Bland mina många fynd från Antikvariat Tomas Andersson finns En gång ska vi alla… av Joanna Russ. Joanna Russ är pionjär som kvinna i sf-genren, kvinnokampsförfattare, experimentell och rebellisk. Jag tycker mig ana 70-talets självupptagna uppror och besatthet av introvert analys. Men det kanske bara är jag? Eller så är det att hon tog LSD när hon skrev. Det kan vara lite vilket som. Linjen mellan geni och galenskap, ni vet. Så förmodligen även linjen mellan konstroman och trippkludd.

Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)

SF-trean

En gång ska vi alla… av Joanna Russ, (1975, We who are about to…), handlar om människor som strandsatts i rymden, på en planet. De har slungats ofattbara avstånd genom en reva i rumtiden, inte olikt Voyager i Star Trek, och har nu inte en chans att komma hem igen. Boken kallas ”en gripande, psykologiskt inträngande studie i mänsklig utsatthet, desperation, förnedring – och värdighet. Den utgör också ett av den moderna sf-litteraturens förnämsta kvinnoporträtt, skapat av en författarinna som hyllats (och fördömts) som en av USA:s mest stridbara feminister.”

Boken är dessutom blurbad av Delany, något jag tar på stort allvar. Han säger:

”Elegant och fascinerande! Detta kraftprov måste vara den finaste sf-roman jag läst på åtskilliga år.”
(fast han sade nog finest)

Det är säkert gott och väl sant. Iaf på 70-talet. Nu känns det lite mer som en ganska pretentiös skapelse, om man ska ta den på allvar. Som en rolig produkt av ett drogliberalt leverne, om man ser det utan sina litteraturkritikerglasögon. Samtidigt förstår jag varför Delany gillade den, för den hör hemma i hans poetiska, skruvade universum, om än Russ inte lyckas hålla stilen hela vägen och uppnå samma magiska resultat.

”‘Min religion,’ sade jag, […] ‘har en hel del att säga om makt. Inget trevligt heller! Den säger att man är skyldig Gud sin död. Den säger att det första en sund civilisation gör med frysförvarade lik är att dra ur kontakten för de där jävla grönsakerna, och om man vill leva för evigt är man fruktansvärt farlig, för då lever man inte nu.'”
Ur En dag ska vi alla… av Joanna Russ, s 24

 Bokens huvudperson strandas på en öde planet med några andra människor och när de slungas ut från sin trygga tillvaro rämnar plötsligt alla civilisationens lagar och de väljer själva vilka de vill följa. Några vill kolonisera. De anser att man genast måste säkra överlevnaden på lång sikt genom att avla barn. Alla kvinnor måste bidra, utom den knappt tonåriga Lori, som kan få vänta tills hon är sexton. De väljer ut den man som blir först att bidra. Hans fru verkar inte invända när han går iväg med en annan kvinna. Den enda som protesterar mot de nya lagarna är vår huvudperson. Som tack blir hon hunsad, förnedrad och utfryst.

Det nyfunna patriarkatet knakar i fogarna när den mest kunniga och ledarmässiga personen i sällskapet är en kvinna, men ändå är det patriarkat som gäller, tills den biffiga Alan slår ledargestalten Nathalie till marken för att få henne tyst.

Jag blev väldigt arg av En gång ska vi alla… och det är förmodligen meningen. Jag vet inte om jag blir mer eller mindre arg än de samtida läsarna av Russ, men arg blev jag. Dock upphörde de engagerande passagerna ganska snart och resten av boken är en lång och självrannsakande text utifrån hjältinnans perspektiv. Hon analyserar sitt liv, sina handlingar och sina motiv medan hon försöker förmå sig själv att dö. Det finns inget hopp om räddning. Inget hopp om kolonisation. Inget hopp om meningsfull överlevnad. Ändå är det så svårt att dö.

Jag känner mig lite lurad eftersom större delen av boken inte alls handlar om strandsatta överlevare, utan om konsten att dö. Samtidigt var det ganska intressant läsning. Fast kanske ändå mest LSD-trippat.

”Vi är (märk, o lyssnare) en fjärdedel så höga som träden, vi är hårlösa, föder levande ungar, är tvåbenta med två griplemmar, har två ögon, vi reglerar vår invärtes temperatur genom långsam förbränning av diverse ämnen (föda) och vi lever inte mera än något hundratal år som allra, allra mest (åtminstone känns det så, som det heter i skämtet), och vi slits ganska grymt, fatalt och ibland till och med komiskt mellan olika ambitioner. Det är hjärnbarkens fel. […]
Anmärkning: ars morendi är latin. Det är en glömd konst. Folk driver med den och inte många ägnar sig åt den.
Den är mycket mycket viktig.
Ars morendi är konsten att dö.”
Ur En gång ska vi alla… av Joanna Russ, s 21

Lite så där diffust får jag låta det vara. Men hittar ni ett exemplar så köp och läs. Om inte annat så för att för ovanlighetens skull läsa lite SF skriven av en kvinna. Tänk så långt vi kommit sedan 1975, va? Jättelångt…