Drakkvadrilogin

Jag har läst The Rain Wild chronicles, Robin Hobbs senaste avslutade serie, och jag är fortfarande kär. Jag verkar aldrig få nog.

Robin Hobb kombinerar feminism, klassamhälle, relationer, fantasy, magi, drakar. Det är varje gång en underbar upplevelse att få läsa precis den genre jag älskar mest, men utan PATRIARKALT FÖRDUMMANDE manlig blick på precis jävla allt.

Jag är trött på världsbyggeonanerande män med pekpinnen i högsta hugg. ”NEJ, du får inte dricka kaffe i fantasy, hur skulle det se ut? Vaddå byxor, du menar väl hosor eller något annat korrekt klingande, historiskt korrekt hallå vet du inte hur det var på riktigt när drakar och magi och digerdöden… Hallå? Vart tog du vägen?”

Sen våldtar de sina kvinnliga karaktärer för att bygga upp dem, och det definierar henne sedan i resten av berättelsen. Mysigt.

Nej, precis, det är äckligt och det är uttjatat och det är jävligt förlegat. Vi förtjänar bättre.

För att återkomma till Robin Hobb, så är The Rain Wild chronicles första gången vi verkligen kommer nära inpå det där hemlighetsfulla mystiska folket som lever längs den syrafrätande floden, och vars kroppar märks av den/magin/något och blir groteska och skrämmande.

Jag tyckte att Tawny man-trilogin var lite tråkig, men den här kvadrilogin (fyra böcker, snyggt ord) väcker mitt intresse igen, och jag läste allihop i snabb följd utan att göra så mycket mer än att fylla på kaffe och sova emellan.

Dels är det för att jag får möta rain-wild-kulturen för första gången, dels får vi även komma närmare drakarna, och deras kultur. Robin Hobb lyckas göra drakarna till mäktiga och fåniga på samma gång. De är så oerhört fåfänga, och de har fullt utblommad hybris allihop, samtidigt som de har uppenbara brister, särskilt de nya, funktionshindrade drakarna som nu kläcks.

Som sann fantasyälskare att få läsa så här bra om drakar är så sällsynt förunnat. Jag känner mig som elva år på nytt, och kan inte få nog. Det är i och för sig Robin Hobb i ett nötskal, men hennes drakar i en hård kokong av saliv, minnen och magiskt sediment.

Det känns meningslöst att beskriva handlingen för er, vad spelar det för roll? Huvudsaken är att ni vet att det är Robin Hobb, drakar och att det var värt det att läsa de föregående serierna för att komma fram till denna, som var den jag egentligen ville läsa från början. Drakkvadrilogin!

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
• Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)
• Gamla grå vargar och snabba katter – Fool’s errand (Tawny man #1)
• Gamla hundar kan också sitta – The golden fool (Tawny man #2)

Gamla hundar kan också sitta

Jag trodde nog inte att Robin Hobbs skulle skriva en dålig andra bok i en trilogi, men The golden fool, andra boken i The tawny man-trilogin, kommer ganska nära. Den är långtråkig och ganska händelselös, och mycket berättas istället för att faktiskt hända. Det är sannerligen en transportsträcka, om än inte helt utan egen handling.

Första boken i Tawny man-trilogin handlade om förföljelse av folkgrupper, om rädsla för det annorlunda, och om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse.

Andra boken plockar upp det temat, men med lite mer hopp och lätthet. Kanske kan gamla hundar lära sig sitta. De gamla grå vargarna, menar jag, jämfört med de unga snabba katterna. Haha, ni som har läst kanske fattar. Symboliken är nästan överdrivet tydlig.

Robin Hobb

Fitz tar en hel del personliga språng i The golden fool. Han växer äntligen upp, och förlikar sig med många gamla händelser. Fool verkar dock ha det lite svårare att svälja läxan, men än mer överraskande är att Chade, världens äldsta gamla sättpotatis, plötsligt hittar nya intressen och lärdomar.

Tawny man är liksom första boken mörkare och mer lågmäld än de tidigare böckerna, men det anas ett ljus, en glimt.

Den här glimten kan man uppleva förkroppsligad i den unga Elliania, prins Dutifuls trolovade. Vem är hon egentligen? Och vad tusan pågår hemma på hennes hemlands öar? Och är det sant att det vilar en drake där, och snälla Dutiful döda den inte, du anar inte vad du gör, och Tintaglia kommer att bli jättearg, och det här fattar bara ni som läst Hobb tidigare, jag måste sluta babbla.

Nu tar jag en paus från trilogin, eftersom jag blev lite trött ändå av den långa transportsträckan, men snart snart tar jag tag i den sista delen.

 

Och ni har väl inte missat att Hobb gett ut den första boken i en alldeles ny trilogi? The Fool and the Fitz!

 

 

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
• Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)
• Gamla grå vargar och snabba katter – Fool’s errand (Tawny man #1)

Gamla grå vargar och snabba katter

Det tog inte lång tid innan jag var tvungen att börja med Robin Hobbs tredje trilogi om Farseer-världen, The tawny man.

Här får vi åter igen möta Fitz, älskade Fitz, och åter igen möter vi Fool, älskade Fool. Och åter igen möter vi Chade och Kettricken och Nighteyes, och alla de andra. Men tiden har gått och ingenting är som det var förut.

Alla har blivit äldre, drömmar gick i uppfyllelse i Farseer-trilogin, och vi är nu inne i det-som-händer-efteråt, vilket dock kanske visar sig vara ännu mer.

Som vanligt refererar Hobb tillbaka till sig själv, till de tidigare böckerna, och vad som hände där. Vi anar skuggorna av våra vänner i Liveship traders-trilogin. Och vi vet mer än Fitz om vad som hänt Fool sedan sist de sågs.

I första boken av Tawny man, Fool’s errand, så drar ödet i Fitz, för att återbörda honom till Buckkeep. Samtidigt är han inte längre samma person. Alla tror att han är död, han är äldre, han är en pappa, och Nighteyes har blivit en grå gammal varg med kloka råd men trötta ben. Orkar de verkligen rädda världen en gång till? För det verkar som att det är det de måste göra, när Fool rider in i deras liv på hästen Malta.

Till skillnad från Farseer-trilogin, där det var många hundar, så är det många katter i den här trilogin. Kattälskande läsare kommer definitivt att få sitt.

Till skillnad från Farseer, så är det också en helt annan fiende här. Old blood har delats i fraktioner, och en av dem, Piebalds, har hänfallit till terrorism för att rädda dem med djurmagin (Wit) undan våld och förföljelse.

Robin Hobb

Tawny man handlar mycket om Old blood och hur de förföljs för att de är annorlunda. Hobb analyserar rädslan människor känner för dem, och rädslan de själva känner för ”vanliga människor”. I förra trilogin var det slaveriet som synades, och nu är det den systematiska rädslan och förföljelsen som drabbat människor och grupper i historien.

Samtidigt handlar det som sagt om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse. Ånger och saknad och död och längtan fyller trilogin, vilket gör den bra mycket mer mörk och lågmäld än de tidigare böckerna.

 

 

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
• Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)