Dröm, matrix eller verklighet

KG Johansson är en svensk sf-författare som kanske alldeles för få känner till. Vi har kanske en tendens att gå till de internationella mästarna för vår dos av SF och kanske glömmer att det finns, eller iaf fanns, de som gjorde det på svenska också.

Jag tycker svensk sf verkar stå och dra i någons kopp med te. Det är synd, för jag tror att vi är bra på sf i sverige. Jag tror vi har rätt syn på livet, vi som är något att ha i alla fall, för att skriva bra sf. Eller kanske bara att det vore kul med mer sf i svensk miljö, eller från en svensk hjärna.

KG Johansson har i alla fall gjort sin bit. Han skrev Googolplex och har nu gett världen De drömmande städerna, en historia delad i två (eller fler). De drömmande städerna är två böcker i en: den ena heter London och är en hel roman. Den andra heter Donatello och består av noveller eller fragment, som går att passa in i samma värld som London och som ger en helhetsbild eller förvirrar bilden, det är olika.

De drömmande städerna av KG Johansson

Jag läste London först och det är jag glad för. Annars är jag rädd att jag inte hade förstått någonting.

I London är en meteor på väg mot jorden. Det här berättar man inte för jordens befolkning, för att undvika panik. När meteorerna väl blir kända säger man att de kommer att missa jorden precis. Men inget av det är sant och man kan inte göra någonting för att undvika katastrofen.

En man har en lösning, som inte är någon lösning. Han avser att programmera mänskligheten och ladda upp oss i omloppsbana, där vi skulle kunna fortsätta våra liv som om ingenting hade hänt, levandes i ”the matrix”, utan kroppar men med samma sinnen. Vad skulle egentligen vara skillnaden?

”‘Du tänker simulera hela historien?’ sade han. ‘Från… universums början?’
‘Ja. Med tiden. Om någon gör en utgrävning i simuleringen ska det finnas fossil och sedimentlager på de rätta ställena.'”
Ur London av KG Johansson, s 42

Det låter kanske ”enkelt” till en början. Man tar världens alla parametrar, matar in i programmet och lägger till invånare, sedan klickar man på kör. Men Fisher har ett pedantiskt sinne. Och en farhåga om vad som skulle kunna hända om någon visste att de levde i en simulering, i ”the matrix”. Därför ser han till att simuleringen är så autentisk det bara går att göra den.

”Är hans plan verkligen värd det? Har han ens rätt att försöka? För sin inre syn ser han ännu fler torterade människor, konventrationslägerfångar och svältande barn. Om han låter dem leva igen, måste han i så fall ta ansvaret för deras lidande?”
Ur London av KG Johansson, 74

London handlar om Fishers sista dagar med programmet, om de tekniska svårigheter han måste lösa och om de samvetskval han brottas med. Det är ytterst filosofiskt, precis som bra sf ska vara och det är väldigt väldigt spännande.

”Alla simuleringar påverkar omvärlden. Till och med när någon ser på en holo eller läser en bok: de gör något annat än de skulle ha gjort utan holo eller bok, och verkligheten förändras.”
Ur London av KG Johansson, s 56

Genom Fishers hjärna följer vi med genom de filosofiska resonemangen om rätt och fel, mål och ändamål, om värdet av det han gör och om konsekvenserna. Alternativet är förstås svårt att argumentera mot – jordens undergång. Ändå förstår man verkligen Fishers farhågor och det är frågor som är så spännande och så intressanta att man svårligen släpper dem när boken är slut.

Donatello då, handlar om samma värld och om en annan värld och här blir det så förvirrande för mig att jag bara kan gissa. Det jag gissar är att någonting ändå kanske går fel med Fishers programmering. Eller att han i sista stund lägger in impulsiva ändringar, mänskliga korrigeringar, som gör att hela hans ursprungliga avsikt sviktar.

Det fina i Donatello är att vi stundom nästan lämnar sf-genren för att istället möta fantasyn. Bara genom att känna till London, vet man att koppla samman de två och ibland är Donatello mer poetisk än något annat, t ex vid de underbara beskrivningarna av musik (KG Johansson är musiker och har skrivit många böcker om musik, så det är föga förvånande att han kan beskriva det till perfektion).

Jag skulle gärna diskutera med någon hur Donatello och London hör ihop och vad som egentligen hände. Förmodligen behöver jag även, någon gång, läsa om dem. Och det gör jag nog gärna, för som riktigt bra böcker tror jag de håller för en vända till.

 ”Men, tänkte han sedan. Om simuleringen är omöjlig att skilja från verkligheten. Hur vet jag då att den här världen är verklig?”
Ur London av KG Johansson, s 127

Tidigare om KG Johansson:

• Evighetens elegans i Googolplex