I en framtid utan kultur

Efter Nova av Samuel R Delany (1968), flerfaldigt prisbelönt, följde några år utan någon ny bok från mästaren. Hans återkomst till bokvärlden 1973 sammanfaller lustigt nog med skilsmässan från frun, som han på något sätt lyckades gifta sig med trots att han identifierat sig som gay sedan tonåren. En lustig man, Delany. Han spränger lika många gränser i verkligheten som i den fiktiva världen.

I Nova möter vi en Delany vi känner igen. Språket är välbekant och så även flera av romankaraktärerna. Delany tycker om att återanvända både namn, personer och karakteristika i flera romaner och istället för att de blir darlings att döda så bygger de upp en känsla och en världsöverspännande myt som blir den Delanyska verkligheten. Låter det flummigt? Testa att läsa en Delany och hör sen. ;)

”The fisherman from the Pleiades Federation [Leo] – who always walked with one foot bare – had scratched his thick, blond hair as they gazed at the smoky walls rising to the domes and spiking minarets.”
Ur Nova av Samuel R Delany, s 6

Leo är en återkommande figur i Delanys böcker och han är alltid lite smutsig, jordnära, blond och rufsig och med en fot bar. Ibland är han vänlig, ibland rent fruktansvärd, men det känns konstigt nog alltid som samma person ändå.

Nova av Samuel R Delany

Nova av Samuel R Delany

Nova handlar om en rymdkaptens sökande efter den rikedom som inte bara kommer störta hans fiende utan även säkra hans egen framtid och framtiden för hans rymdimperium. Kapten Lorq Van Ray har gjort samma resa förut, men misslyckats. Nu försöker han igen, med en ny strategi och en ny besättning.

Med på skeppet är Mouse, en ung man/pojke (en återkommande figur i Delanys böcker) som kan spela fantastisk musik och som lyckas träffa mitt i prick på de andras lycka och sorg trots sin egen naiva ungdom. Vi har också Idas och Lynceos, två trillingar varav en svart och en albino. Idas och Lynceos lever symbiotiskt och i ständig längtan efter den tredje trillingen. Sebastian och Tyÿ är ett par och reser i sällskap med sex husdjur som endast beskrivs som mörka skuggor med klor som flyger. Fåglar måhända, men inga fåglar vi sett på Jorden. Sist men inte minst har vi den akademiska Katin, som ska skriva en roman och som dikterar tusentals anteckningar, men aldrig börjar skriva. Han säger att han letar det perfekta ämnet för sin bok, men egentligen är det nog antecknandet och letandet han tycker om bäst.

”‘I haven’t begun to think about the subject. I’m still making notes on the form.’ They frowned. ‘On structure, the aesthetics of the whole business. You can’t just sit down and write, you know. You have to think. The novel was an artform. I have to invent it all over again before I can write one.”
-Katin om sitt skrivande. Nova av Samuel R Delany, s 115

Von Rays fiender är ett konkurrerande företag, som liksom Von Ray dominerar Pleiaderna, dominerar Draco där Jorden ingår. Syskonen Ruby Red och Prince Red tillhör samma generation som Lorq och tvekar inte att döda honom för att bevara sin suveränitet.

Det de båda söker är Illyrion, den fantastiska substans som gör stjärnresor möjliga.

”Basically, gentlemen, Illyrion is something else.”
– Katin citerar Professor Plovnievsky. Ur Nova av Samuel R Delany, s 26

”You know that as you mount the chart of atomic numbers past 98, the elements become less and less stable, till we get to jokes like Einsteinium, Californium, Fermium with half lives of hundredths of a second – and mounting further, hundredths of thousandths of a second. The higher we go, the more unstable. For this reason, the whole series between 100 and 298 were labeled – mislabeled – the imaginary elements. They’re quite real. They just don’t stay around very long. At 296 or thereabouts, however, the stability begins to go up again. At three hundred we’re back to a half life measurable in tenths of a second, and five or six above that and we’ve started a whole new series of elements with respectable half lives back in the millions of years. These elements have immense nuclei, and are very rare. […] This group of super-heavy, super-stable elements go under the general heading of Illyrion.”
– Katin. Ur Nova av Samuel R Delany, s 27

I den här världen är rymdresor normalt tack vare Illyrion. Man har även gjort stora framsteg inom medicin som utrotat samtliga infektioner och därmed gjort det här med hygien ganska onödigt. Varför ska man hålla sig ren och rent omkring sig om det inte finns någon nackdel med att vara smutsig? Det finns även medicrobotar som tar hand om enkla till allvarliga skador och androider som kan ta över ditt sociala liv om du inte känner för det, och skapa en ganska god imitation av ditt normala språk- och interaktionsmönster.

”‘Yeah?’ The Mouse took the candy out of his mouth: ‘Want to finish this? I’m through with it.’
‘Thanks. Just take the matter of’ – Katin’s jaw staggered as his teeth crushed crystalline sugar from the linen thread. – ‘cleanliness. There was a thousand-year period from about fifteen hundred to twenty-five hundred, when people spent an incredible amount of time and energy keeping things clean. It ended when the last communicable disease finally became not only curable, but impossible.'”
Ur Nova av Samuel R Delany, s 123

Man har även som standard kontakter inopererade i handleder och ryggslut, där man kan koppla in sina nerver till olika maskiner. Att ha ”sockets” anses lika normalt som att ha mobiltelefon och använda internet idag och de som vägrar operera in dem anses väldigt excentriska, men vad värre är kan de inte heller få jobb. De kan ju inte koppla in sig till något.

I ett universum där långa rymdresor gjorts enkla har människor kunnat blandas fritt mellan världar med verkan att kulturen har upplösts. Katins roman är en anakronism. Traditioner har försvunnit. Etnicitet avgränsas maximalt av dialekt eller språk, som man lätt kan lära sig under hypnos.

”Mouse, consider this. Captain Von Ray has sockets. He’s one of the richest men in the universe. And so does any miner, or street cleaner, or bartender, or file clerk, or you. In the Pleiades Federation or in the Outer Colonies, it’s a totally cross-cultural phenomenon – part of a way of considering all machines as a direct extension of man that has been accepted by all social levels since Ashton Clark. Up until this conversation, I would have said it was a totally cross-cultural phenomenon on Earth as well. Until you reminded me that on our strange ancestral home world, some incredible cultural anachronisms have managed to dodder on until today.”
– Katin om att inte ha sockets. Ur Nova av Samuel R Delany, s 113

Delany är som vanligt magisk. Texten som löper som poesi. Det andra bygger upp med kapitel, lyckas Delany skapa i ett stycke, i en mening. Det man annars bara hittar i poesi, är hans prosaspråk.

Dessutom innehåller en så liten bok som Nova (215 s) många fler djupa funderingar kring livet och materien än de flesta böcker eller ens serier klarar av.

Nova är inte Delanys bästa, där måste jag påstå att både Babel-17 och Dhalgren på olika sätt var bättre, men det är en enklare roman och med ett enklare omfång, enklare frågor och enklare handling. Förmodligen är den mer normal, mer genomsnittlig och sf-konservativ än det mesta från Delany.  Men den är bra. Om någon annan skrivit den, hade den förmodligen varit det bästa den gjort. Men nu pratar vi om mästaren…

Du ska läsa Delany om du tycker om extremt välskrivna böcker om extremt intressanta människor och en författare som vågar vara filosofisk och djup samtidigt som den lyckas skapa spänning och läslust. Och självklart ska du läsa Delany om du tycker om SF. Och självklart ska du läsa Nova om du funderar på det här med kultur och etnicitet, konkurrens och mål i livet.

Känns det tungt? Det är det inte. Man kan läsa Nova om man bara vill ha en bra och spännande bok också.

Tidigare om Delany:

Annonser

2 responses to “I en framtid utan kultur

  • refraktioner

    Jag är lite nyfiken på vad du anser om M. John Harrison – författaren som jag i min hjärna kopplar tätt tillsammans med Delany av någon anledning. Nu tänker jag alltså på hans SF: The Centauri Device och Light.
    Deras stilar är ganska lik tycker jag – särskilt om man gör jämförelser mellan Nova och The Centauri Device. Den huvudsakliga skillnaden lär väl vara det att Harrison är lite mer parodisk (liksom hur han försökte ”parodiera” fantasy i Viriconium-berättelserna men råkade skriva väldigt utmärkt far-future delirisk fantasy istället…)

    Håller för övrigt med om det mesta – av Delanys verk gillar jag Babel-17 mest, både för lättsamheten och de intressanta lingvistiska frågeställningarna.

  • Feuerzeug

    Refraktioner, okej… det enda du just lyckats väldigt bra med är att skriva upp Harrison på min läs-lista, för tyvärr kan jag inte jämföra innan jag läst. ;)

    Och det låter ju jättebra! 1. Du jämför med Delany. 2. Han tänkta göra parodi, men skrev bra fantasy. Jag älskar den sortens ödets ironi. Måste bara prova.

    Babel-17 var jättebra, men jag verkar aldrig älska tunna böcker mest även om jag försöker. Det står dock fler Delany på listan som kan utmana Dhalgren vad det lider.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: