Till vägs ände och världens slut

”We should forgive our enemies, but not before they are hanged”
Heinrich Heine (på försättsbladet till Before they are hanged)

Abercrombie är min nya kärlek. Jag har nu läst andra boken i trilogin The first law, Before they are hanged av Joe Abercrombie. Och jag måste utöva hård disciplin för att inte genast ta tag i den tredje och sista boken (förutom trilogin finns även två fristående böcker om samma värld).

I första boken The blade itself hände egentligen inte väldigt mycket, men vi fick lära känna samtliga karaktärer och världen omkring dem ganska väl.

Joe Abercrombie

Joe Abercrombie

The first law-trilogin handlar om Logen Ninefingers, en barbar från Norden, som hamnar i sällskap med en grupp väldigt olika personer, som måste ta sig till en plats, vi vet inte var, för att göra någonting, vi vet inte vad. Det är ett uppdrag som ska rädda världen, men länge följer de flesta med av helt andra orsaker än ändamålet.

Man blir kär i Logen. Han är stor och grov och klumpig och galen och vild och en fantastisk krigare, människokännare, en god vän och en stor humorist.

Trollkarlen Bayaz är hemlighetsfull, impulsiv och grinig. Han har sina orsaker, men delar helst inte med sig. Hans lärling Quai är trumpen och moloken, men man känner tydligt att där ligger en hund begraven och jag väntar spänt på att få veta vad som är hemligheten med Quai.

Hjältinnan Ferro är en galen vildkvinna från södern tillika före detta slav. Hon kan döda lika lätt med pilbåge som med svärd och hon fräser och morrar hellre än hon pratar med sina medresenärer.

”Ferro did not like it, this vast sameness. She frowned as they rode, peering left and right. In the Badlands of Kanta, the barren earth was full of features – broken boulders, withered valleys, dried-up trees casting their clawing shadows, distant creases in the earth full of shade, bright ridges doused in light. In the Badlands of Kanta, the sky above would be empty, still, a bright bowl holding nothing but the blinding sun in the day, the bright stars at night.
Here all was strangely reversed.”
Ur Before they are hanged, av Joe Abercrombie, s 79.

Badlands

Badlands

Prärien

Prärien

Jezal är en bortskämd ädling från hufvudstaden. Han är rik och en duktig fäktare med så stort ego att hans huvud nästan spricker. Han hade tänkt följa med armén till Norden och bli en krigshjälte, men måste nu istället utveckla någon slags personlighet och vänskap på Bayaz äventyr tillsammans med människor han föraktar och nedlåter sig att resa med.

Ingen av resenärerna kommer särskilt bra överens med varandra och de vet som sagt inte vart de ska eller varför, men de har alla sina orsaker att följa med på äventyret och på något sätt måste de lära sig överleva tillsammans tills uppdraget är utfört.

Samtidigt som Logen och hans gäng ger sig av, drar Unionen i krig mot Nordmännen. Bethod, Nordens kung, vill ta över Unionens ”delstat” Angland. Han är betydigt mycket starkare och slugare än Unionen förväntat sig och kriget blir blodigare än någon kunnat tro.

I kriget i norr får vi följa några råbarkade, men charmanta Nordmän och Major West från Unionen. Mötet mellan dessa motsatser är nästan roligare än kontrasterna på Logens äventyr. Vi lärde känna West redan i första boken, men jag känner att han först i andra boken får sin egen plats i handlingen. Han är en gemytlig och trevlig prick, men det stränga klimatet och det rasande kriget styr snart upp hans naiva framtoning.

”Threetrees’ plan was staring to seem rather short on details.
‘Once we get across the stram, and we get the signal, what do we do?’
‘Kill,’ grunted Dow over his shoulder.
That answer, useless though it was, sent a sudden stab of panic through West’s guts. ‘Should I go left or right?’
‘Whichever you like, long as you stay out of my way.’
‘Where will you be going?’
‘Wherever the killing is.'”
Ur Before they are hanged, av Joe Abercrombie, s 357.

I sann tysk anda för dessutom Unionen ett samtidigt krig på sin södra front, mot Gurkerna. Gurkerna leds inte av en kung, utan av en trollkarl beväpnad med demoner. Mitt i det södra kriget hamnar vår vän Glokta, krigshjälten som tillfångatogs, torterades och lämnades åter till Unionen i ett bedrövligt skick. Nu för tiden använder han sina kunskaper om tortyr för att tortera andra, som medlem av Inkvisitionen.

Om första boken var lite mysig och om behållningen var karaktärerna så är andra boken desto mer actionladdad. Men figurerna är fortfarande Abercrombies främsta tillgång. Man älskar dem och hatar dem och älskar dem och skrattar åt dem och älskar dem.

Liksom i första boken känns Abercrombie härligt rå när han beskriver strider och tortyr. Men när det blir riktigt snuskigt så fegar han faktiskt ur och låter beskrivningarna vara osagda. Samma sak gäller det fåtal sexscener vi återfinner (inget mer om det nu).

Som vanligt blandar Abercrombie rått med roligt. Där det i första boken kunde blir lite väl taffligt och dåligt håller han stilen fint i andra boken. Kort sagt verkar Abercrombie utvecklas i samma takt som sina föränderliga romankaraktärer.

Abercrombie rekommenderas åter igen varmt. Tack igen, alla ni som tipsade.

Nu tar jag en liten liten paus (med zombier) innan jag kanske trotsar terminofobin och läser sista boken i trilogin.

Tidigare om Joe Abercrombie:

The first law:
Och även hans fristående böcker från samma värld:
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: