Vårlik av Mons Kallentoft – Nya höjder

Mons Kallentoft var välvilligt omskriven när första boken om Malin Fors, Midvinterblot kom ut 2007 (?).

Redan då var det angivet att varje bok av skulle utspela sig i en ny årstid. Vilken årstid är ganska uppenbart av titeln. I Midvinterblot var det den kallaste vintern i mannaminne. Ute på slätten i Östergötland hittas en man hängd i ett träd. Den frusna kroppen är illa åtgången. Tankarna går så klart till ett rituellt asamord.

Malin Fors jagar mördaren. Samtidigt har hon en tendens att krångla till sitt privatliv och att dricka för mycket alkohol, en otrevlig vana som hänger med genom serien och förstör mycket av min läsupplevelse. Det är lika bra att säga det nu: Jag tycker inte om Malin Fors. Över huvud taget känns hennes privatliv helt misslyckat och jag orkar inte riktigt med misären hon lever i. Annars tycker jag Kallentofts har en bra deckarstil. Jag vill inte alls sätta honom lätt och ledigt enbart i deckar-båset, för det finns fina kvaliteter som står ut från formulär A1, ändå har vi det där med Malin Fors som gnager och irriterar.

I den andra boken, Sommardöden, är det istället den varmaste sommaren någonsin i Östergötland. Skogsbränder rasar och en fjortonårig flicka hittas irrandes naken och våldtagen i en park. Malin Fors och Zeke jagar förövaren. Sedan anmäls en annan flicka försvunnen och en kropp hittas. Detta är Sommardöden.

Den tredje boken, Höstoffer, är nog den sorgligaste i raden. Nu regnar det omåttligt istället. Vädret verkar alltid vara på topp i Östergötland. I en slottsvallgrav flyter Jerry Petersson. Malin Fors misstänker slottets tidigare ägare som råkat ut för dåliga tider. Samtidigt blir Malin Fors mer olidlig än någonsin.

Mons Kallentoft

Mons Kallentoft

I den fjärde boken, som heter Vårlik, får Linköpingspolisen verkligen ett tufft fall att bita i. Man kan säga att det är internationellt, gångbart klockan nio en filmkväll, ingenting för flygplansspärren…

Jag har redan lagt en första kommentar till Vårlik här. Det första jag tänkte på var att jag är lite trött på Kallentofts språk. Det är lite styltigt på något sätt. Lite som en dålig svensk film: ”Ingen pratar så där på riktigt.” Till exempel så tänker den käre Peter Hamse: ”I morgon. Kanske. Eller så springer vi på varandra igen, möts i samband med Hanna Vigerö. Bäst att närma sig det här med försiktighet.” Hmm…? ”Möts i samband med…” ”Närma sig med försiktighet.” Skriver Peter Hamse en rapport? Eller ska det här föreställa hans spontana tankar? Jag köper det inte. Så här fortsätter det och texten blir knögglig att läsa. Även de döda barnen som talar i kursiv har en del lustiga uttryck för sig. Man får veta att som döda vet de allt och de kan språket. Ändå kan de plötsligt, från att låta ungefär som Peter Hamse och tala om ”insikten”, att ”utplånas” eller ”trosbröder” stoppa in: gillar, superkul, jätteledsen, supermånga. Det går helt enkelt inte ihop. Jag köper att döda barn kan prata som vuxna, men bör man inte hålla sig till det konsekvent då? Antingen pratar de som barn, eller så pratar de som vuxna. Som det är nu så pratar alla ungefär lika styltigt och skulle passa jättebra allihop i någon svensk sommarfilm.

Jag har förutom språkets knagglighet ändå tröttnat på beskrivningarna av vad de döda känner och tänker. Det är korta meningar och ungefär samma ton varje gång. Ändå är det olika personer som talar. Blir vi alla lika när vi dör? Och varför måste de prata så mycket? Jag har en känsla av att utläggningarna blir allt längre. Vad ger de egentligen? Oftast, tycker jag, ingenting. Dags att döda älsklingen.

Nu har jag varit väldigt kritisk, men… ändå, ändå, ändå! Nu ska ni få höra: Det blir riktigt härligt att hälsa på Malin Fors i Linköping igen. Det har nämligen hänt saker sedan sist. Halleluja! Äntligen har hon slutat dricka alkohol. Det här kan jag avslöja, för det läser man om redan på de första sidorna.

En av de saker jag inte tålde var ju just Malin Fors patetiska drickande. Det var så pass kväljande obehagligt, upprörande, frustrerande att jag ville slå henne, bränna boken eller i alla fall kasta den i väggen. Jag vet inte om det är Kallentofts avsikt. I så fall är det briljant. Han har lyckats. Men i så fall gillar jag det ändå inte. jag tycker ändå inte riktigt om att må så dåligt för någons skull. Då ser jag hellre vansinniga mordbilder framför mig än Malins hopsjunkna kropp vid köksbordet framför tequilaflaskan. Det är fantastisk tragik. Av just den sort jag verkligen inte tål.

Vårlik börjar alltså fantastiskt bra. Jag kan även våga mig på att yppa att det blir ett blodbad, helt enligt min smak. Dessutom läser man den gärna i sträck. Man leds med i handlingen på ett suveränt sätt. Där det finns brister i språkets ledighet finns det absolut ingenting liknande i dramaturgin, för att låna ett ord från Malin the writer som verkar vara på sin plats här. Jag älskar hur den röda tråden ringlar sig framåt längs ledtrådarna.

Jag tycker också väldigt mycket om de familjebeskrivningar som Kallentoft bjuder på. I varje bok i serien får vi möta både Malins egen familj, hennes kollegors och olika personers i utredningen. Dessa små bihistorier ger ytterligare en dimension till deckaren, förutom spänningen, förutom huvudpersonens eget trassel. Jag gillar bihistorier och hälsar gärna på, lär mig om personerna och drar vidare igen. De flesta familjers berättelser är tragiska på något sätt. Saker är som de är för att det blivit som det blivit och nu är det i mångt och mycket för sent att göra något åt. Men jag är ändå inte den som gillar solskenshistorier så värst, så jag frossar i deras olika öden.

Allt som allt börjar jag undra varför jag fortsatte läsa efter första boken. Något har ju böckerna, uppenbarligen, som lockar mig. Ändå stör jag mig alldeles för mycket för att kunna rekommendera dem varmt av hela mitt hjärta. Jag förblir kluven.

About these ads

7 responses to “Vårlik av Mons Kallentoft – Nya höjder

  • Fröken S

    Då kan jag ge Kallentoft en liten chans med den första boken.

  • Feuerzeug

    Fröken S, det är jättesvårt att säga ja eller nej. Jag gillar Kallentoft ändå och jag gillade första boken bäst. Det är jättemycket som stör, men jag gillar det samtidigt. Helt omöjligt att bestämma mig.

  • Fröken S

    Jag ger första boken en chans men ger mig tillåtelse att inte fortsätta med SERIEN ;) om jag inte vill. Det verkar som han skapar en del bryderi den där Mons. Många gillar, men lika många är inte så förtjusta i honom.

  • Elisabeth

    Midvinterblod: När den mördade Bollbengan ska obduceras ges han ett kvinnligt personnummer av författaren. Näst sista siffran i ett personnummer är alltid jämn för en kvinna och udda för en man. Bengan fick en jämn. Klantigt.

    Vårlik: Kvart över åtta på kvällen lagar polisen Malin Fors pasta med köttfärssås tillsammans med sin tonårsdotter Tove som är på besök. Tove bor hos sin pappa efter föräldrarnas skilsmässa. Dottern bär en kort kjol, en alltför tunn rosa blus och ett par svarta leggings. De kommer överens om att även bjuda morfar på mat och snart är han på plats vid matbordet. Efter middagen sätter de sig och tittar på TV och dottern Tove somnar i soffan. Morfar bär in Tove i ett sovrum och placerar henne på sängen. Nu citerar jag från boken: ”De låter henne behålla jeansen och tröjan på…” Hur fan gick det klädbytet till?

  • Feuerzeug

    Elisabeth… okej?

    Ja, det stämmer säkert. Du hade inget övrigt att tillägga?

    Men jag kan gärna svara på din kritik(?) mot Kallentoft:
    Jag stör mig också på fel i böcker, om jag lägger märke till dem. Vad gäller Bollbengans personnummer så stämmer inte heller kontrollsiffran. Rimligtvis ville inte Kallentoft råka välja ett existerande personnummer till en fiktiv person. Att anmärka på det är som att kommentera att 555-nummer i filmer inte finns på riktigt. Troligtvis är det helt och hållet medvetet. Så pass känt är vårt system för personnummer, tycker jag, att man kan räkna med att det inte blir fel just där om man inte är en fullständig idiot, vilket Kallentoft inte är.

    Vad gäller Vårlik så låter det mycket riktigt som en miss. Om inte författaren låtit Tove byta om utan att kommentera det. De går sällan på toaletten i böcker. Är det också en miss? Kissar inte romanhjältinnor?

    Ja, det är jobbigt med fel. Särskilt ogillar jag språkliga fel. Jag har en del att anmärka på hos Kallentoft, men inte den sortens detaljer i första hand.

  • Martin Nilsson

    Stör mig mycket på gimmicken med de döda som talar i gåtor i kursivt. Och om nu de döda talar/tänker så skulle väl ett mordoffer älta namnet på sin mördare snarare är att vagt reflektera över hur det är att sväva omkring i det blå?

  • Feuerzeug

    Martin Nilsson, ja det är mycket irriterande. Ett stilgrepp som Kallentoft borde döda. Fast kanske många av hans läsare tycker om det? Jag vet inte. Om någon vecka kommer en recension av en Kallentoftkopia. =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: