Vårlik av Mons Kallentoft – Nya höjder

Mons Kallentoft var välvilligt omskriven när första boken om Malin Fors, Midvinterblot kom ut 2007 (?).

Redan då var det angivet att varje bok av skulle utspela sig i en ny årstid. Vilken årstid är ganska uppenbart av titeln. I Midvinterblot var det den kallaste vintern i mannaminne. Ute på slätten i Östergötland hittas en man hängd i ett träd. Den frusna kroppen är illa åtgången. Tankarna går så klart till ett rituellt asamord.

Malin Fors jagar mördaren. Samtidigt har hon en tendens att krångla till sitt privatliv och att dricka för mycket alkohol, en otrevlig vana som hänger med genom serien och förstör mycket av min läsupplevelse. Det är lika bra att säga det nu: Jag tycker inte om Malin Fors. Över huvud taget känns hennes privatliv helt misslyckat och jag orkar inte riktigt med misären hon lever i. Annars tycker jag Kallentofts har en bra deckarstil. Jag vill inte alls sätta honom lätt och ledigt enbart i deckar-båset, för det finns fina kvaliteter som står ut från formulär A1, ändå har vi det där med Malin Fors som gnager och irriterar.

I den andra boken, Sommardöden, är det istället den varmaste sommaren någonsin i Östergötland. Skogsbränder rasar och en fjortonårig flicka hittas irrandes naken och våldtagen i en park. Malin Fors och Zeke jagar förövaren. Sedan anmäls en annan flicka försvunnen och en kropp hittas. Detta är Sommardöden.

Den tredje boken, Höstoffer, är nog den sorgligaste i raden. Nu regnar det omåttligt istället. Vädret verkar alltid vara på topp i Östergötland. I en slottsvallgrav flyter Jerry Petersson. Malin Fors misstänker slottets tidigare ägare som råkat ut för dåliga tider. Samtidigt blir Malin Fors mer olidlig än någonsin.

Mons Kallentoft

I den fjärde boken, som heter Vårlik, får Linköpingspolisen verkligen ett tufft fall att bita i. Man kan säga att det är internationellt, gångbart klockan nio en filmkväll, ingenting för flygplansspärren…

Jag har redan lagt en första kommentar till Vårlik här. Det första jag tänkte på var att jag är lite trött på Kallentofts språk. Det är lite styltigt på något sätt. Lite som en dålig svensk film: ”Ingen pratar så där på riktigt.” Till exempel så tänker den käre Peter Hamse: ”I morgon. Kanske. Eller så springer vi på varandra igen, möts i samband med Hanna Vigerö. Bäst att närma sig det här med försiktighet.” Hmm…? ”Möts i samband med…” ”Närma sig med försiktighet.” Skriver Peter Hamse en rapport? Eller ska det här föreställa hans spontana tankar? Jag köper det inte. Så här fortsätter det och texten blir knögglig att läsa. Även de döda barnen som talar i kursiv har en del lustiga uttryck för sig. Man får veta att som döda vet de allt och de kan språket. Ändå kan de plötsligt, från att låta ungefär som Peter Hamse och tala om ”insikten”, att ”utplånas” eller ”trosbröder” stoppa in: gillar, superkul, jätteledsen, supermånga. Det går helt enkelt inte ihop. Jag köper att döda barn kan prata som vuxna, men bör man inte hålla sig till det konsekvent då? Antingen pratar de som barn, eller så pratar de som vuxna. Som det är nu så pratar alla ungefär lika styltigt och skulle passa jättebra allihop i någon svensk sommarfilm.

Jag har förutom språkets knagglighet ändå tröttnat på beskrivningarna av vad de döda känner och tänker. Det är korta meningar och ungefär samma ton varje gång. Ändå är det olika personer som talar. Blir vi alla lika när vi dör? Och varför måste de prata så mycket? Jag har en känsla av att utläggningarna blir allt längre. Vad ger de egentligen? Oftast, tycker jag, ingenting. Dags att döda älsklingen.

Nu har jag varit väldigt kritisk, men… ändå, ändå, ändå! Nu ska ni få höra: Det blir riktigt härligt att hälsa på Malin Fors i Linköping igen. Det har nämligen hänt saker sedan sist. Halleluja! Äntligen har hon slutat dricka alkohol. Det här kan jag avslöja, för det läser man om redan på de första sidorna.

En av de saker jag inte tålde var ju just Malin Fors patetiska drickande. Det var så pass kväljande obehagligt, upprörande, frustrerande att jag ville slå henne, bränna boken eller i alla fall kasta den i väggen. Jag vet inte om det är Kallentofts avsikt. I så fall är det briljant. Han har lyckats. Men i så fall gillar jag det ändå inte. jag tycker ändå inte riktigt om att må så dåligt för någons skull. Då ser jag hellre vansinniga mordbilder framför mig än Malins hopsjunkna kropp vid köksbordet framför tequilaflaskan. Det är fantastisk tragik. Av just den sort jag verkligen inte tål.

Vårlik börjar alltså fantastiskt bra. Jag kan även våga mig på att yppa att det blir ett blodbad, helt enligt min smak. Dessutom läser man den gärna i sträck. Man leds med i handlingen på ett suveränt sätt. Där det finns brister i språkets ledighet finns det absolut ingenting liknande i dramaturgin, för att låna ett ord från Malin the writer som verkar vara på sin plats här. Jag älskar hur den röda tråden ringlar sig framåt längs ledtrådarna.

Jag tycker också väldigt mycket om de familjebeskrivningar som Kallentoft bjuder på. I varje bok i serien får vi möta både Malins egen familj, hennes kollegors och olika personers i utredningen. Dessa små bihistorier ger ytterligare en dimension till deckaren, förutom spänningen, förutom huvudpersonens eget trassel. Jag gillar bihistorier och hälsar gärna på, lär mig om personerna och drar vidare igen. De flesta familjers berättelser är tragiska på något sätt. Saker är som de är för att det blivit som det blivit och nu är det i mångt och mycket för sent att göra något åt. Men jag är ändå inte den som gillar solskenshistorier så värst, så jag frossar i deras olika öden.

Allt som allt börjar jag undra varför jag fortsatte läsa efter första boken. Något har ju böckerna, uppenbarligen, som lockar mig. Ändå stör jag mig alldeles för mycket för att kunna rekommendera dem varmt av hela mitt hjärta. Jag förblir kluven.