Jag minns Schismatrix

En av de första saker jag vill säga när jag tänker tillbaka på Schismatrix av Bruce Sterling är något jag glömde när jag skrev själva recensionen.

Längst bak i min utgåva finns några noveller. Några riktigt bra noveller till och med. Där Schismatrix är lång och tung är novellerna korta och underbara. Särskilt älskar jag Spider Rose, om en ensam mekanist som spanar ut mot stjärnorna från sin rymdstation och en dag kommer över ett husdjur i byteshandel. Ett sött och trevligt husdjur, väldigt likt en liten drake, som verkar veta precis vad hon känner…

Det borde vara straffbart att glömma att berätta något sådant. Samtidigt är det kanske omöjligt att förstå novellerna utan att ha läst Schismatrix innan? Nej, det tror jag inte. Så är ni sugna, men utan ork. Läs novellerna.

Nu över till minnenas blogg:

Lindsay och pojken om ideologi:

”Lindsay log. ‘Är det något politiskt? Jag litar inte på politik.’

‘Politik? Jag pratar biologi. Saker som lever och växer. Organismer. Integrerade former.’

‘Var kommer människorna in?’

Pojken viftade retligt med handen och fångade upp draken när den dök. ‘Strunt i dem. Jag pratar om grundläggande lojaliteter. Som det där trädet. Är du på trädets sida, mot det oorganiska?'”
Utdrag ur Schismatrix av Bruce Sterling, s 234

Jag älskar att diskutera. Sterling lyckas ibland återge just diskussion och dialog fruktansvärt bra. Det är som att man själv deltar och spelar än den ena än den andra sidan, dvs det är som när det är som bäst.

Dessutom tycker jag om ”antydningarna” om att biologi är mycket roligare än politik. Det är helt sant.

Schismatrix av Bruce Sterling

Pongpianskul om värdighet:

”Ha. Ha. Jag är glad att se att du inte håller på din värdighet. För mycket värdighet är en black om foten. Fanatiker skrattar aldrig. Jag hoppas att du fortfarande kan skratta när du lär världar att gå vackert.”
Utdrag ur Schismatrix av Bruce Sterling, s 238

Ja. Och så fort någonting blir heligt blir det farligt. Nästan för allvarligt för att vara roligt, men jag skrattar ändå, bara så ni vet.

Dembowskakolonin:

”Något låg i luften på denna nivå. Parfymlukten var särskilt stark. Gomez ögonlock blev plötsligt tunga, och bröderna Szilard, som satt på sig pannbandskameror, tog av sig dem för att torka bort svetten. Jane Murray och Emma Myer, förbryllade av någonting som de inte kunde sätta fingret på, såg sig misstänksamt omkring. När de två väggbarnen ledde dem från plattsformen och in i de köttiga djupen  kom Lindsay plötsligt på det: könsferomoner. Arkitekturen var sexuellt upphetsad.”
Utdrag ur Schismatrix av Bruce Sterling, s 252

Det är så kvävande intimt att man blir lite kräksjuk, samtidigt som det är så fascinerande att man inte kan låta bli att fundera på hur det känns att vandra omkring inuti en ”människa”. Eller för den delen att utvidgas till att omfamna en hel värld. Kanske det konstigaste jag läst någonsin.

Om att bli en Hummer, en mekanist:

”‘Lugn, bara lugn’, sade Modemet. ‘Jag låter mediemekanikerna ta hand om dig och passa in dig i ett av våra skal. en Hummer är en annan lik. Under skalet komemr du att vara fullkomligt trygg.’

Jag var chockerad. ‘Bli Mekanist?’

‘Du behöver inte förbli Mekanist’, sade Wellspring. ”Det är en enkel procedur. Några nervtransplantationer, lite analkirurgi, en trakeotomi… Man går miste om smak och sådant, men de övriga sinnena vidgas något enormt.'”
Utdrag ur Schismatrix av Bruce Sterling, s 359

Glöm det. Det här är också bland det konstigaste jag läst någonsin. Väldigt obehagligt. Hrrr… Men! De kan vandra omkring i rymden och skratta åt stjärnorna.

Kanske är det här enda sättet att förstå hur en bok kan vara så tung och ändå bra på samma gång. Helt galna idéer som givits fäste och fått utvecklas i den här världen.

Recensionen av Schismatrix av Bruce Sterling:

• Är en posthuman mänsklighet mänsklig?