Balansera på knivseggen

Jag har sedan den kom haft ett getöga på Skalpelldansen av Jenny Milewski. När jag besökte Swecon, så satt hon plötsligt där och signerade och sålde böcker, så jag passade på att skaffa mig ett alldeles eget, signerat exemplar.

Milewskis signering i boken lyder: ”…med hopp om en riktigt (o)trevlig läsupplevelse!” Och bättre kan man nog inte önska, när boken är en bloddrypande värstingthriller.

Jag visste inte särskilt mycket innan jag började läsa boken, förutom det Milewski själv sagt, vilket var (ungefär) att den handlar om en man som inte vet riktigt om han är galen eller inte, och om ondska… och… sånt.

Det vet ni nog, att det här är långt uppe i min gränd. Dessutom, vilket ni kanske inte vet, så är frågan ”är jag galen eller inte?” och osäkerheten på svaret, det absolut läskigaste jag vet i hela universum.

Kasta gärna zombier och vampyrer på mig. Kasta seriemördare och EL James. Det är inte läskigt nog. Den läskigaste filmen jag någonsin sett är A beautiful mind. Första gången jag såg den kunde jag inte se klart de sista 15 minuterna (hade jag gjort det, så hade den slutat vara lika läskig), och istället väntade jag tills min käre pojkvän, numera äkta man, kom hem.

Så… det var jag det. Men det är alltså premisserna.

Utifrån några recensioner på Goodreads kan jag sluta mig till att det finns de som hatar Skalpelldansen ganska hårt. Det gör ganska ont att se faktiskt, för jag tror de måste vara lite dumma i huvudet. Ni vet, när en bok och ett huvud slår ihop och det låter lite ihåligt..? (citatet högst upp på sidan) Ja.

Hur som helst, så påstår då vissa, att Skalpelldansen är klyshig och att det är en gammal historia. Det är förstås livsfarligt att vara ”old” 2012, det vet jag, men remakes på gamla filmer, det är tydligen fortfarande okej. Så icke för litteratur.

Jag skulle istället påstå att det mycket riktigt är en gammal historia, men att det är ytterst medvetet. Milewski berättar den gamla historien på ett nytt sätt, ur ett nytt perspektiv, och med nya frågeställningar som fokus.

Jag skulle kunna poängtera flera möjliga syskon till Skalpelldansen bland gamla skräckklassiker, men då skulle jag avslöja för mycket, så jag gör inte det. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att ni kommer känna igen historien, men att ni verkligen borde göra det med ett vansinnigt leende, istället för med den där tråkiga, avfärdande, ointelligenta noll-blicken.

Oj, vad jag sågar andra läsare nu. Nåväl.

Skalpelldansen av Jenny Milewski

En annan invändning är att huvudpersonen är platt och otrevlig. Haha! Skojar du? Vad skulle han vara då? Mysig och rund? Knappast. Här har vi ju en skräckhuvudperson. Givetvis är han ganska otrevlig och störd i huvudet. Utgå ifrån det nästa gång.

Det är en väldigt vidrig historia om väldigt vidriga saker, och samtidigt en historia om ganska vardagliga saker. Läsaren kastas mellan olika sorters skräck, mellan högt och lågt, mellan dödsskräck och prestationsångest. Det är så att man blir andfådd av all action. Jag tror inte att ett enda hörn av min hjärna undgick den här massakern. Stundvis hade jag till och med riktigt roligt åt de satiriska exemplen på svenska författarstereotyper.

En bonus med Skalpelldansen är att den är en fantastisk inspiration till eget skrivande. Den handlar så pass mycket om skrivande och skrivprocess, att man helt enkelt dras med och blir supertaggad. När jag nästan läst ut Skalpelldansen, så lade jag ner den ett ögonblick och maratonskrev ca 10 sidor på mitt eget bokembryo. Det är värt mycket!

Andra saker jag uppskattade med Milewskis splatterverk är frågorna om gott och ont, om miljö och gener (nature vs nurture), och om vad som är personlighet och vad som är stört i en personlighet, med mera.

En sak jag inte tyckte om var new age-biten. Jag tycker inte om att överraskas av plötsliga infall av magi och hittepå i en bok, men det hände tyvärr här. Jag tror att historien hade fungerat utan det, och om inte så hade jag önskat bli förvarnad. Som det var nu kände jag mig lite lurad, och det är ju sällan trevligt. Superrealism (fast blodig osv) blev plötsligt ”supernaturligt”.

Men förutom det lilla abret, en väldigt störd och skräckig bok, full av blod och mord och galenskap, och väl värt en läsning.