Ingenting, ingenting, ingenting, ALLTING

Hej och välkommen till en mellanboksrecension. Ni vet… trilogier… andra boken. Japp.

Jag har tidigare recenserat första boken i En saga om sorg, av Stefan Hagel, Fred så gyllene, och nu har jag läst den andra boken.

Flammor av vrede tar vid ungefär där Fred så gyllene slutade. Den första boken bjöd på (lite väl?) gediget världsbygge, en lång upptakt till själva handlingens fokus, och ett slut som var löjligt kul och bra. I den andra boken förväntade jag mig att det inte skulle behövas någon lång upptakt, eftersom världen redan var presenterad och handlingen borde kunna fortskrida obehindrat, men det blev tyvärr en ganska typisk mellanboksplatå.

Det händer helt enkelt inte så mycket under större delen av boken… :/

Men, precis som i första boken, så tar det en ordentlig fart i slutet och blir så där roligt så att jag måste spoila lite här i parentesen, baklänges ( !!rakard dem dirts velb ted). Så ni fattar att jag verkligen, åter igen, älskade slutet. 

Mina problem med Fred så gyllene hade ingen inverkan på lättläsligheten. Det gick fort och lätt och var trivsamt, men den där verkliga HERREGUDVADHÄNDEROMGHURSKADETGÅ infann sig liksom inte riktigt.

Tennara, huvudpersonen, hade en väldigt tillbakadragen ställning i andra boken, och utförde egentligen ingenting alls. Jag vet inte om hon ens förtjänar att vara huvudperson längre, eftersom hon inte är med. Hennes polare Jeunaran däremot, spelevinken, är riktigt farmträdande, men nästan lite väl pajig ibland.

Änkedrottningen håller på med politik, hennes gamla gubbar går omkring molokna och försöker konspirera, och häxetanten på Valx känns helt ointressant nästan hela tiden (men inte på slutet, för då blir hon mer än lovligt dryg och puckad istället).

Är jag så här negativ? Nej, men det var ett tag sedan jag läste boken nu, och även om jag minns att jag gillade den, så minns jag även tydligt vad jag hade problem med.

Problemet är att det är för mycket politik, för mycket intriger som beskrivs, och för lite som egentligen händer, och för lite huvudperson, och på slutet, när det faktiskt blir KRIG, så är själva dödandet och striden ytterst svepande beskrivet, när jag egentligen hade önskat mig blod och senor som snäpper och muskler som slits itu, mohahaha!

Kanske är det helt enkelt så att jag inte är riktigt så intresserad av världen och politiken och strukturen, och hellre vill ha action? I så fall gäller som vanligt mitt favoritbokmotto:

”När en bok och ett huvud stöter ihop, och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.”
– Georg Christoph Lichtenberg

Så, förlåt alla ni som är vana vid lyriska berättelser om min längtan och kärlek till svensk fantasy, för nu var jag lite negativ. Men jag tycker ändå att ni ska läsa, för att det är just svensk fantasy, och för att det absolut inte är tråkigt, och för att ni också vill veta vad jag skrev baklänges ovan.

 

Fred så gyllene

Episk fantasy, eller hög fantasy kallas det (anser iaf jag), när vi reser till en komplett och främmande värld med magi och underliga djur, kungar, drottningar och förmodligen även ett krig och ett uppdrag.

Fred så gyllene av Stefan Hagel är väldigt episk fantasy. Förutom att boken är underbart lång (jag älskar långa böcker), och att det ska bli en serie (jag älskar serier) och att den har massor av fina kartor och persongalleri och det som gör böcker extra fina och roliga. Boken kom i slutet av 2012, men eboken kom nyss och nästa bok kommer i höst från Undrentide (mitt nya favoritförlag) (jag gillar parenteser).

I början är det, som så ofta i episk fantasy, lite svårt att hänga med och sätta sig in i världen, men snart flyger vi med nunnor på gripar och följer med flyende unga kvinnor längs leriga vägar undan rikets soldater.

Det är sedan sex decennier äntligen fred i kungariket Semarien. Den högt hållna Teraphenska freden, den gyllene freden. Men freden är bräcklig och förutom hot utifrån har riket problem även på insidan, framför allt med vilda magiker som lämnar ett spår av döda efter sig.

Vår huvudperson Tennara bor med sin familj på landet och vill inte bli vuxen. Hon leker hellre med sin syster än förbereder sig för blomfesten. Men omvärlden tvingar henne att växa upp. Snart kommer ingenting längre att vara sig likt.

Fred så gyllene

Som så ofta i fantasy utspelar sig den mesta handlingen längs vägarna. Alla måste någonstans och komma undan någonting, hinna före, och förstå sina öden.

När jag väl kommer in i språket, som till en början kändes lite väl fantasymedeltida, och i världen, som först verkade allt för lugn och okomplicerad, så blir Fred så gyllene en underbar resa.

Det finns nackdelar, som tyvärr ofta hör fantasyn till. Det är långa transportsträckor till själva handlingen. Så mycket måste byggas upp när vi kliver in i en helt ny värld. Vi måste förstå riket, världen, magin, maktspelet. Dessutom måste vi lära känna alla de framträdande personerna. Tennara växer långsamt till en spirande hjältinna. Synd bara att hon måste brytas ner på det mest fullständiga sätt först, det börjar bli en klysha.

Kanske önskar jag ändå att det hade hänt mer. På de 570 sidorna hinner Hagel precis lägga upp ansatsen till något stort. Först i bokens slut, där vi förflyttas till en magisk älvvärld bland skogens rötter, känner jag att det verkligen blir fantastiskt. På vägen dit växlar vi mellan berättare och högt och lågt. Slutresultatet är riktigt bra, men vägen dit en aning svår.

När jag läser de sista sidorna vill jag inte alls att det ska ta slut. Jag vill inte alls vänta på nästa bok. Jag vill genast veta vad ödet har på lut för Tennara. Jag vill ha en egen grip och jag vill bo i ett träd.

På alla sätt och vis har jag hittat (ännu) en underbar svensk fantasyserie att sluka. Stefan Hagel och Undrentide (och Anna Blixt) ger mig åter de där åren 11-14, när jag slukade fantasy som om det inte fanns någon morgondag.