Min vän finns inte mer. Hon tog sitt liv, och jag kan inte sluta gråta.
Jag var inte hennes närmaste vän. Vi sågs inte många gånger, men hon fanns i mitt liv, och nu fattas hon.
Så många frågor och så mycket ilska och sorg. När man är så deprimerad att man vill dö, tror man att ingen kommer att sörja då? Tror man att man är helt ensam?
Det är bara otur, vem som blir deprimerad, vem som hamnar i det oändliga svarta och inte hittar ut.
Jag är inte särskilt lätt att komma nära. Men jag ställer upp. Jag kan stötta med pengar när det behövs. Jag kan följa med till jobbiga möten med myndigheter. Jag kan lyssna och finnas där. Men vid depression kanske ingenting riktigt syns på ytan. Det är lätt att gömma, och låtsas.
Om jag blev deprimerad skulle jag förmodligen inte släppa in någon. Jag skulle inte sträcka ut en hand och hoppas att någon tog den.
Men man måste det. Man måste sträcka ut en hand, för att överleva.
Du måste leva.
Det lämnar inte en tomhet. Det lämnar ett kaos av ilska och sorg. Jag förstår inte att hon är borta. Jag förstår inte vad hon upplevt, vad hon tänkt. Och nu kan jag aldrig förstå.
Nu är det för sent, för alltid. Och det gör så ont.
20 01 2015 at 15:22
Jag sitter här och gråter på bussen. Inte för att jag kände henne utan för att jag kan känna din sorg och för att det är så otroligt ledsamt när någon mår så dåligt att hen ser det som enda utvägen att ta sitt liv.
20 01 2015 at 17:58
Ja, det är så orättvist. Ingen ska behöva uppleva sånt mörker.
24 01 2015 at 16:27
Så fint skrivet. Ta vara på dig
25 01 2015 at 16:08
I ett sånt mörker är det svårt att se några alternativ. Depression är en lömsk och orättvis sjukdom.
Jag beklagar sorgen.
Var rädd om dig.