De människoätande horderna

Om ni händelsevis råkat missa min relativt nya stora kärlek, Steven Erikson, så är det dags att uppdatera sig nu.  Hans serie Malazan book of the fallen har lyckats fånga mig fullkomligt.

Det är en tio böcker lång, avslutad serie, och jag har nu läst Memories of ice, den tredje boken. Hoppas gärna ner ett par rubriker om du vill läsa om den tredje boken direkt.

Recensioner av de tidigare böckerna finner ni här:

• Ett stycke riktig fantasy – Gardens of the moon (Malazan #1) av Steven Erikson
• Öknar, törst och vandring – Deadhouse gates (Malazan #2) av Steven Erikson

Det är, som jag beskrivit tidigare, svårt att ta sig in i Eriksons värld, men början av den tredje boken upplevde jag inte alls som lika svårgenomtränglig. När jag läste den första boken, Gardens of the moon, kändes det som att jag hamnat mitt i serien och förväntades förstå en massa saker som jag inte kände till. Steven Erikson är oförsonlig på det viset. Man får läsa och lära sig på vägen, och acceptera att man inte förstår allt i början.

I början av den andra boken var det nästan lika illa, men nu i den tredje har det alltså lättat, och varje bok blir begriplig efter ett tag. Man kommer in i handlingen mitt i, men sedan blir fler och fler detaljer begripliga och man lär känna personerna.

Erikson byter huvudpersoner i varje bok, även om vissa återkommer, men berättelserna är inte fristående, utan följer efter eller parallellt med varandra. Det påminner lite om hur George RR Martin skriver, fast utan fullt så många förstahandsberättare.

Eriksons värld är komplex och bekant. Den har allt jag önskar mig av fantasy, utan att vara förutsägbar eller kännas gammal.

En kort introduktion

I landet Malazan, som serien är döpt efter, styr en religiös envåldshärskare som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).

Magi är någonting man når genom att sträcka sig till en warren, dvs en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man ta genvägar genom det magiska landskapet, eller hämta kraft till trolleri att använda här och nu. Olika magiker hör till olika warrens, som i sin tur har olika styrkor och svagheter, och olika gudar som härskar över dem. Magin är central för Eriksons berättelse, precis som jag vill ha det.

Steven Erikson skriver bra, fast som sagt ganska nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men det är förmodligen inte riktigt rätt bok att börja läsa fantasy med. Om du inte absolut envisas.

Första boken, Gardens of the moon

I den första boken befinner vi oss på kontinenten Genabackis, där det Malazanska imperiet erövrar stad efter stad. Vi lär känna soldater ur den fruktade Malazanska armen. De flesta hör till den beryktade avdelningen Bridgeburners. Vi möter den fantastiska magikern Tattersail, frodig och stark, och outgrundligt sorgsen. Vi träffar även den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre makter, och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.

Den malazanska världskartan

Bok två, Deadhouse gates

I den andra boken förflyttas vi till en ny kontinent, Seven cities, och de flesta personerna i handlingen är nya. Deadhouse gates handlar om apokalypsen, så som den beskrivs av ökenfolken i Seven cities. Apokalypsens gudinna leds av sierskan Sha’ik. Runt omkring denna centrala händelse har vi en Malazansk armé på historiens längsta marsch, över slätt, flod, skog och öken. De befinner sig på ockuperat område i Seven cities, och apokalypsen är deras fiende. Vi möter även ett litet sällskap på väg genom warrens med risk sina sinnen och sina liv. Alla dessa människor (och andra humanoida arter) har med varandra att göra på något sätt, och deras bidrag till berättelsen är alla lika viktiga, spännande och intressanta.

I Deadhouse gates får vi även lära oss lite mer om historien bakom de makalösa Bridgeburners.

Deadhouse gates var ännu bättre än första boken, och väl sammanhållen, sorglig, storslagen, rolig, spännande…

Bok tre, Memories of ice

Så är vi framme vid den tredje boken. I Memories of ice, som nog är ännu lite bättre än Deadhouse gates, är vi åter igen på en ny kontinent, och handlingen utspelar sig parallellt med bok två.

Vi är tillbaka på kontinenten Genabackis tillsammans med Bridgeburners, som marscherar från de erövrade städerna, mot en ny fiende. I söder har allt fler städer anslutit sig till en mystisk sekt, som dödar alla invånare som inte ansluter sig till dem. Anhängarna kallas Tenescowri, och de följer med armén som en hord av galningar, och de lever på människokött. Dessutom får vi möta de odöda T’lan Imass igen, samt mina favoriter – deras odöda stora hunddjur, T’lan Ay.

Utan att avslöja mer kan jag ändå avslöja (!) att vi återser många bekanta ansikten, och några nya. Det är den läskigaste, mest spännande boken av de tre, och om inte annat väl ett gott argument för att ta sig vidare i serien.

Äntligen börjar jag förstå skillnaden på Eriksons olika humanoida arter, olika typer av magi, med mera. Det känns hemtamt nu, och jag kan till fullo låta mig uppslukas av berättelsen.

Letar du efter en riktigt bra fantasyserie, så tycker jag att du ska ta den här.

Tidigare om Steven Erikson:

• Ett stycke riktig fantasy – Gardens of the moon (Malazan #1) av Steven Erikson
• Öknar, törst och vandring – Deadhouse gates (Malazan #2) av Steven Erikson