Galna skepp

I Liveshiptrilogin fick jag havsormar, pirater och levande skepp. Min älskade Robin Hobb ger mig verkligen allt.

I den andra boken, The mad ship, fortsätter Altheas kamp för att återta sitt förlorade skepp Vivacia. Hon har fått hjälp, dels av det levande skeppet Ophelia, dels av Brashen, hennes fars gamla styrman. Vi får en allt djupare förståelse för vad de levande skeppen är, och för deras komplexa bakgrund. De är det hela Bingtowns rikedom och framtid vilar på, men vad är de själva?

Samtidigt kommer Kennit piraten allt närmare sin dröm om att bli kung av Piratöarna. Hans livsöde kommer allt närmare Altheas, Vivacias och Bingtown.

I Bingtown kämpar Altheas systerdotter Malta mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Amber pärlmakaren (som Hobb-läsare kanske känner igen?) försöker rädda det levande skepp, som står strandat på Bingtowns strand, och som ropar ut sin galenskap i natten. Skeppet, Paragon, har ett mörkt förflutet, och sägs ha mördat sin besättning; Ingen vill längre ha med honom att göra. Men ingen vet vad som egentligen hände, och under tiden står han ensam på sin strand och minns.

The mad ship är lite av en transportsträcka, men absolut inte utan handling eller spänning. Jag har alltid gillat böcker om skepp och hav, sedan jag läste gamla klassiker som liten, om stackars matroser som seglade under usla förhållanden. Dessutom är det häftigt att Hobb lyckats införliva pirater i sin fantasyvärld, och att hon ifrågasätter, i Liveshiptrilogin, inte bara sexism och könsroller, utan även slaveri och en människas rätt till sitt eget liv.

Liveshiptrilogin har nog varit något av den fula ankungen till den populära Farseertrilogin, men jag älskar den storligen. Och vad ni än gör, läs Farseer först, för det är jätteroligt när Hobb refererar till sig själv och sin egen värld.

Tidigare om Robin Hobb:


Havsormar och pirater!

Jag föll direkt för Robin Hobb, och riktigt hur hårt jag föll bevisas nog av att jag direkt efter Farseertrilogin, var tvungen att börja läsa Liveship Traders-trilogin.

I Farseertrilogin befann vi oss i Six Duchies, och i Mountain Kingdom. I Liveshiptrilogin är vi långt söderut, i Bingtown. Där finns de levande skeppen, som i Six Duchies bara är en saga, men som verkligen existerar. I södern är istället Six Duchies mytomspunnet, fast mindre smickrande. Människorna i de norra länderna ses som barbarer, och landet som näst intill obeboeligt. Men under trilogins gång lär vi känna södern: Bingtown, Piratöarna, och Jamaillia, härskarstaten, och upptäcker även vad dessa olika riken har gemensamt.

I den första boken, Ship of magic, blir vi vänner med familjen Vestrit, som har det levande skeppet Vivacia. Precis när vi möter dem har Vivacia sprungit till liv, och kan börja sin första resa som fullt mognat levande skepp. Men ingenting går som det borde. Althea, dotter till den gamla kaptenen, får inte ta över skeppet, och en ond idiot blir istället den unga Vivacias nya kapten. Sedan blir det bara värre och värre.

Samtidigt följer vi även piraten Kennit, en man av mycket tvivelaktig moral, men som alltid verkar ha djävulens tur på sin sida.

Dessutom möter vi då och då de underliga havsormarna, som har sin egen värld under ytan, och ett mycket viktigt uppddrag, om de nu bara kunde minnas vad det var…?

Liveshiptrilogin är mycket annorlunda än Farseer, men jag tycker att den är minst lika bra. Jag var beredd på något annorlunda, och det är den verkligen, med sina levande skepp, pirater och havsormar. Men det är det annorlunda som är bra. Dessutom är det roligt att se de små blinkningarna till Farseertrilogin. Vissa människor känner vi igen, vissa företeelser berättas ur ett nytt perspektiv, och så vidare. Jag gillar verkligen när författare bygger en värld på mytologi, och låter oss lära känna den steg för steg, i lager, med många perspektiv. Robin Hobb är förmodligen den bästa världsbyggare jag vet.

Tidigare om Robin Hobb:


Drakar och äventyr

Direkt efter att ha läst de två första böckerna i Farseertrilogin av Robin Hobb, var det faktiskt helt omöjligt att inte läsa även den tredje, Assassin’s quest.

Den första boken övertygade mig, den andra gjorde mig förälskad, men den tredje var kanske allra bäst. Kanske för att jag äntligen fick mina drakar. Jag älskar drakar.

I Assassin’s quest ger sig Fitz iväg för att söka ”the Elderlings”, de mytologiska människor som en gång levde i Six Duchies, och som verkar ha haft tillgång till drakar, som kunde jaga iväg de röda skeppen.

Kusten plågas fortfarande av Red Ship Raiders, och tronen är fullkomligt omkullvräkt av ambitiösa sprättar.

Fitz beger sig iväg på den långa resan för att finna Elderlings, och för att rädda tronen, och för att lära känna sin Wit-magi, så att den inte dödar honom. Lite lättsamt sådär.

När/om han finner elderlingarna, så måste han få dem att ge honom drakar, eller hur det nu fungerar, för att rädda Six Duchies. Men även då, måste tronen också återställas i den rätta arvingens händer.

Hos Hobb är allting precis så där fantasy som jag vill ha det. Det är magi, drakar och kungar och häftiga hjältar (av båda kön!), men ändå är ingenting som jag tror. Hobb är inte tråkig och alltid originell. Det är inte som du tror, det där med elderlingar och drakar. Det är inte som du tror med magin, med Wit, med de röda skeppen.

Jag älskar verkligen Farseertrilogin. Jag älskade den så mycket, att jag direkt var tvungen att börja läsa Liveshiptrilogin… O.o

Mer om det… inom kort.

 

Tidigare om Robin Hobb:


Läskiga fantasyzombier?

Direkt efter att jag läste den första boken av Robin Hobb, Assassin’s apprentice, var jag bara tvungen att läsa nästa bok i Farseertrilogin, Royal assassin.

Fitz har nu vuxit upp en aning, och är ute på egna lönnmördaruppdrag, men samtidigt hotas Six Duchies från flera fiender. Red Ship Raiders torterar kusten, plundrar städerna, och lämnar efter sig zombielika människor utan mänsklighet. Kronprins Verity använder sin magi för att försvara kusten, men hans far, kung Shrewd, är sjuk. Trots hotande krig börjar människor i hovet intrigera kring tronen inför kungens nära förestående död.

Det är helt enkelt mycket tumult och spänning i den andra boken i Farseertrilogin, och det blir inte sämre av att Fitz blir vän (via sin Wit-magi) med en varg, eller att han ger sig ut för att hitta ”the Elderlings”, ett mytiskt folk som sägs kunna rädda Six Duchies från de röda skeppen.

Vid det här laget, två lästa böcker av Hobb, var jag synnerligen förälskad i hennes författarskap, men ännu härligare blev det nog av hovnarren vid hovet, den mystiska ”the Fool”, som ingen vet om hen är kvinna eller man, som formulerar gåtor och talar kryptiskt nonsens, eller om det kanske är sant, om framtiden?

Fitz och Fool tillsammans är förmodligen den bästa fantasyduo jag läst. De kompletterar varandra perfekt. Fitz är den ”vanliga människan”, men med ovanliga förmågor, och Fool är fullkomligt ovanlig och mystisk, men båda två behöver varandra, och är varandras förtrogna.

Jag vill verkligen inte berätta mer, jag vill att ni läser själva.

LÄS HOBB.

Tidigare om Robin Hobb:


Robin Hobb, geniet

Kanske har ni hört att jag letar efter Ultimat Jättebra Fantasy? Jag hittade ju förvisso Steven Erikson och Steven Brust, men hur glada gynnare de än är, som skriver bra, så är det Robin Hobb som seglade upp som nummer ett jättebästa fantasyförfattaren jag vet.

Jag började läsa Hobb när jag pluggade till min disputation, och behövde något riktigt smakrikt mumsig för att koppla bort tankarna på Ond Bråd Död Inför Opponenten. Det var precis efter att Hobb besökte Sverige, vilket ju var oturligt, men jag försöker att se det positivt…

Robin Hobb skriver inte bara väldigt bra, hon skriver dessutom feministiskt. Det finns starka kvinnor, sexismen som företeelse beskrivs kritiskt och nyanserat, och till och med kön diskuteras på ett bra sätt utan att komma ivägen för handlingen, nej det är en del av den och ett bidrag till det som gör böckerna så jävla bra.

Jag började från början, och läste The Farseer Trilogy, som handlar om lönnmördarlärlingen Fitz, som kommer upp sig i världen från oäkting till händelsernas mitt i Six Duchies, riket där kvinnor är soldater och drottningar kan regera precis som en kung.

I Assassin’s apprentice är Fitz fortfarande ett litet barn, och möter dagligen omgivningens fördomar, spott och spe. Han har en förunderlig förmåga att kommunicera med djur – the Wit – men det anses fult, och han måste dölja sin förmåga för alla.

I det kungliga hushållet får Fitz husrum som tjänare i stallet, men snart blir han kontaktad av kungen själv, och dras in i lönnmördarens yrke. Dessutom får han instruktion i svärdskonst, skrivande, och hovligt uppförande.

Det är de kungliga intrigerna som driver handlingen framåt, men egentligen är det Fitz uppväxt som är fokus för berättelsen. Han är en väldigt levande karaktär, med många sidor och drag, och han ställs inför ständiga utmaningar. Jag skrattar och gråter och myser om vartannat.

Med Assassin’s apprentice insåg jag att Robin Hobb är en mycket speciell författare, dvs mycket bra, och att trilogin egentligen knappt alls handlar om en lönnmördarlärling egentligen, utan om så mycket annat.

Jag vill verkligen rekommendera Robin Hobb, och jag tror nog att det är bra att börja från början, som vanligt..


Engelsfors, slutet, ragnarök

Liksom det mesta måste allting ha ett slut, och Nyckeln är slutet på Engelsforstrilogin, som började med Cirkeln, och följdes upp av Eld, samt serieboken Berättelser från Engelsfors.

Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox) har skapat en kult, och första boken förvandlas precis nu till film.

Jag tror att de flesta känner till Engelsforstrilogin. De som inte gör det är ju förmodligen fullständigt illitterata. Men här kommer iaf en kort sammanfattning: ”I Cirkeln upptäcker några gymnasietjejer att de har magiska krafter. De är De Utvalda, som ska rädda världen och stänga ute demonerna som vill ta över världen. Tjejerna är väldigt olika och måste ändå samarbeta för att lyckas med sitt uppdrag.”

Handlingen är skickligt upplagd i Cirkeln och Eld, som jag läste om inför Nyckeln. Eld lyckas följa upp Cirkeln utan att bli en mellanbok, och vi längtade alla ihjäl oss efter att få veta hur det skulle sluta.

Tyvärr tycker jag inte att Nyckeln riktigt lyckades följa upp den här trenden. Dels har det nog att göra med suspekta drömavsnitt som avbryter handlingen, men de är egentligen förvånadsvärt skickligt gjorda, och absolut inga kursiva avsnitt att förfasas över. Det har nog mer att göra med att Cirkeln och Eld lovade så väldigt mycket, och var så minutiöst upplagda att rytmen aldrig missade ett slag… medan Nyckeln nästan verkar sakna rytm helt. Det där stegrande, dalarna, tempot, det dyker inte upp förrän precis på slutet när alla dör (skojar bara – riktigt alla dör inte).

Cirkeln och Eld innehöll inte ett enda tråkigt avsnitt, men Nyckeln blir nästan en supertransportsträcka till upplösningen.

Med detta uschligt negativa sagt, så äääälskar jag Engelsforstrilogin, och kommer absolut att läsa om alla tre böckerna, plus serieboken, kanske redan i sommar. Och jag ska definitivt se filmen. Och filmerna. Och Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs nya böcker, som de skriver separat, VILKET BETYDER DUBBELT SÅ MÅNGA! :D

Tidigare om Engelsforstrilogin:


Ingenting, ingenting, ingenting, ALLTING

Hej och välkommen till en mellanboksrecension. Ni vet… trilogier… andra boken. Japp.

Jag har tidigare recenserat första boken i En saga om sorg, av Stefan Hagel, Fred så gyllene, och nu har jag läst den andra boken.

Flammor av vrede tar vid ungefär där Fred så gyllene slutade. Den första boken bjöd på (lite väl?) gediget världsbygge, en lång upptakt till själva handlingens fokus, och ett slut som var löjligt kul och bra. I den andra boken förväntade jag mig att det inte skulle behövas någon lång upptakt, eftersom världen redan var presenterad och handlingen borde kunna fortskrida obehindrat, men det blev tyvärr en ganska typisk mellanboksplatå.

Det händer helt enkelt inte så mycket under större delen av boken… :/

Men, precis som i första boken, så tar det en ordentlig fart i slutet och blir så där roligt så att jag måste spoila lite här i parentesen, baklänges ( !!rakard dem dirts velb ted). Så ni fattar att jag verkligen, åter igen, älskade slutet

Mina problem med Fred så gyllene hade ingen inverkan på lättläsligheten. Det gick fort och lätt och var trivsamt, men den där verkliga HERREGUDVADHÄNDEROMGHURSKADETGÅ infann sig liksom inte riktigt.

Tennara, huvudpersonen, hade en väldigt tillbakadragen ställning i andra boken, och utförde egentligen ingenting alls. Jag vet inte om hon ens förtjänar att vara huvudperson längre, eftersom hon inte är med. Hennes polare Jeunaran däremot, spelevinken, är riktigt farmträdande, men nästan lite väl pajig ibland.

Änkedrottningen håller på med politik, hennes gamla gubbar går omkring molokna och försöker konspirera, och häxetanten på Valx känns helt ointressant nästan hela tiden (men inte på slutet, för då blir hon mer än lovligt dryg och puckad istället).

Är jag så här negativ? Nej, men det var ett tag sedan jag läste boken nu, och även om jag minns att jag gillade den, så minns jag även tydligt vad jag hade problem med.

Problemet är att det är för mycket politik, för mycket intriger som beskrivs, och för lite som egentligen händer, och för lite huvudperson, och på slutet, när det faktiskt blir KRIG, så är själva dödandet och striden ytterst svepande beskrivet, när jag egentligen hade önskat mig blod och senor som snäpper och muskler som slits itu, mohahaha!

Kanske är det helt enkelt så att jag inte är riktigt så intresserad av världen och politiken och strukturen, och hellre vill ha action? I så fall gäller som vanligt mitt favoritbokmotto:

”När en bok och ett huvud stöter ihop, och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.”
- Georg Christoph Lichtenberg

Så, förlåt alla ni som är vana vid lyriska berättelser om min längtan och kärlek till svensk fantasy, för nu var jag lite negativ. Men jag tycker ändå att ni ska läsa, för att det är just svensk fantasy, och för att det absolut inte är tråkigt, och för att ni också vill veta vad jag skrev baklänges ovan.

 


Boken som alla måste läsa

Det finns en bok som varenda boknörd och bokmänniska och läsare säger att man måste läsa, eller i alla fall utropar har du inte läst den!??! ifall en klantigt nog inte har det. Den boken är Den hemliga historien (The secret history) av Donna Tartt.

Nu har jag äntligen läst den, och måste genast erkänna att ja, den är så bra och ja, man måste läsa den. Så, nu var det sagt och alla som sagt det hade rätt, och ni ska lyssna på dem, ni också.

The secret history handla (precis som The raising!) om en liten skola i USA, och om några personer som studerar där, samt om att någon dör. Men där upphör likheterna. The secret history är nämligen världens mest läsvärda och läsmåste bok, medan The raising är medioker och platt i jämförelse.

Huvudpersonen kommer till den anrika lilla skolan i Vermont av en slump. Han ska läsa grekiska för en excentrisk professor, och dras genast in i de prestigefyllda, men samtidigt kufiska, grekiskastudenternas samvaro. De är, i allt essentligt, hipstrar. Fast förr i tin’. De klär sig gubbigt, de pratar styltigt, de gillar konstiga saker, de sitter uppe på nätterna och pratar om Svåra Saker, och de umgås inte med pöbeln.

Ni fattar ju hur himla charmigt och roligt det är, bara på de premisserna. Ja, jag älskar verkligen att läsa om kufiska människor som hatar alla andra, det är inget skämt, ingen ironi, det är sant.

Till denna fina, lugna skoltillvaro, kommer faktum att en i gänget dör. Detta presenteras tidigt i boken, men jag tänker ändå inte avslöja mer än att det vi egentligen vill få veta är hur gick det till? och vem gjorde det?. 

Samtidigt känns detta mordmysterium väldigt perifert ibland, för det är så jävla bra läsning hela tiden, och allt är bra, och varenda person i gänget är intressant och mystisk och cool och jag är en sån fangirl, ser Henry på biblioteket hela tiden.

Det finns redan tusen miljarder recensioner av The secret history, så jag tänker inte hålla på och berätta mer än så här.. De av er som kanske tänkt att det är en ungdomsbok har fel. De som tror att den är pretentiös har fel (det är studenterna i boken som är pretentiösa). De som tror att den är hypad har rätt, men den förtjänar det verkligen.

Så… är du liksom jag sen… läs.


Vampyrbok utan vampyrer

När läser jag någonsin romantiska böcker om studenter i en amerika? Jo, det händer tydligen. Den första är The Raising av Laura Kasischke.

Huvudpersonen är så där skönt osympatisk, omgivningen diffust idyllisk, bipersonerna ungefär lika osympatiska, och Kasischke broderar ut sina kapitel med långa miljöbeskrivningar och ingående detaljer om personernas kläder, som att hon fick betalt per ord.

På den lilla skolan i den amerikanska småstaden någonstans i mellanvästern, försvinner kvinnliga studenter då och då, men eftersom skolan inte vill ha dålig publicitet, och en vet ju hur unga kvinnor är, så följs det sällan upp. I The Raising nystas historien om kvinnorna långsamt upp, med hjälp av flera personers perspektiv. Vi följer den unge mannen som egentligen bara vill slappa och röka på, den unga mamman som är lärare på skolan och inte får livspusslet att gå ihop, och den lesbiska läraren som har mycket att dölja, och mycket att förlora.

Jag förväntade mig hela tiden att det skulle dyka upp en varulv, en vampyr eller ett spöke, men något sådant ingår inte i Kasischkes berättelse, som dock berättas på precis samma sätt som de böcker vi faktiskt får vampyrerna att gotta oss i.

Det tog en bra stund innan jag kom in i handlingen, eftersom Kasischke som sagt broderar ut sig något vansinnigt. Jag tappade tråden och fick läsa om stycken, och till slut hoppade jag över de flesta beskrivningarna.

Men när jag väl kom in i handlingen så var det riktigt spännande. Karaktärerna är stereotypa, men det blir bra ändå. Sexismen flödar över sidorna på ett ”charmigt” sätt, och jag kunde nästan förlåta det.

Allt sammantaget så tänker jag nog fortsätta att läsa romantiska böcker om små skolor i USA ungefär lika ofta i framtiden, som jag gjort förut. Dvs nästan aldrig.


Bloggens återuppståndelse!

Hejsan bloggen, hejsan bloggläsare, hejsan bokbloggarmaffian, hejsan världen!

Ja, jag är tillbaka, faktiskt. Jag har precis skrivit mig igenom recensionerna av de böcker jag läst sedan jag försvann i höstas. Det har gått många månader, och är ju faktiskt inte helt okej, men… Det har varit så otroligt mycket. Jag pluggade, jag disputerade, jag var bortrest och vilade upp mig, jag skaffade en hund (!), jag sökte jobb och nu har jag faktiskt fått jobb också, så nu har jag verkligen landat i ett helt nytt liv.

I mitt nya liv finns det förmodligen mer tid till saker jag vill göra, eftersom jobbet inte kommer att ta riktigt lika mycket tid. Faktiskt. Men givetvis kommer hunden att ta en del av den tiden, och även alla de där roliga sakerna en faktiskt vill göra när en är ledig. Gå på stan, fika, shoppa, muséer, film, konserter… Jag vet inte vad som gör er riktigt glada, men just nu är det allt detta som gör mig väldigt nöjd med livet.

För att förbereda er på DEN ANFALLANDE HORDEN av recensioner framöver (nåja), så kommer här en teaser:

  • Sågningar av det lättare slaget. Inte helt rättvisa kanske, det är lätt hänt att en bok som är bra när en läser den, i efterhand känns lite sämre än just då, eftersom själva upplevelsen lägger sig och vissa berättartekniska problem finns kvar. I eftertankens kranka blekhet så att säga.
  • Fantasy. EN HEL DRÖS. Och inte vilken fantasy som helst, utan fantasy med drakar och magi och läsglädje av det slag som får dig att läsa sex böcker i rad av samma författare. Ja!

Så, sitt gärna kvar tills imorgon, för då kommer den första recensionen. Tills dess kan ni njuta av denna bild på min lilla hund:

Chihuahuor vet hur man sover gott

Klicka in er på Instagram för tusen många fler bilder på vovven.


Bloggen är inte död

Jag vill bara meddela er att bloggen inte är död.

Jag disputerar om två veckor och har helt enkelt fullt upp med att dö av nervositet och plugga en massa.

När jag är klar, och förhoppningsvis gick det bra, om två veckor, då ska jag lägga upp recensioner av de böcker jag läst sedan oktober.

För jag har faktiskt läst en del. Det är väldigt skönt att få koppla bort stress och måsten och läsa om en annan verklighet. Det har blivit både böcker om vår värld och fantasy.

Kotteko

Kotteko

Så, när jag inte pluggat har jag läst, och när jag inte ens kunnat slappna av med en bok har jag stickat eller byggt kottkor.

Där har ni lite tips ifall ni också en dag skulle upptäcka att ni är så stressade att det trycker över bröstet, blir svårt att andas och det känns som en bra idé att kräkas. ;)


Queer science fantasy

Existerar science fantasy? Ja, det gör det visst, och nu har jag läst The steel remains av Richard Morgan, som knappast kan passa bättre i den genren. Den blandar inte bara fantasy och science fiction, utan har dessutom två fullständigt homosexuella huvudpersoner, vilket jag nog aldrig upplevt i genrelitteraturen förut.

The steel remains känns helt och hållet som fantasy vad gäller stil och miljöer, men hör ändå nästan mer hemma i science fiction eftersom det inte är magi (även om världens innevånare nog tror det), utan teknologi och/eller biologi.

Huvudpersonen, Ringil, har lämnat sin hemstad efter att ha kämpat heroiskt i flera krig, det senare mot ”drakfolket”, som kanske inte var drakar så mycket som utomjordingar av reptilslag. Nu måste han återvända till sin hemstad för att enligt sin ärade moders utförliga önskan söka efter sin försvunna kusin, som sålts som slav. Väl hemkommen dras han snabbt in i de gamla kriminella kretsar han lämnade för flera år sedan, men också in i en ny värld befolkad av utomjordingar som kommit för att ta tillbaka sin planet. Dessutom får han ta emot ständiga gliringar om sin sexuella läggning och hantera de ljuvliga pinor vi kan kalla ”gamla ex” och ”blivande ex”.

Oj. Ja.

Ringil är inte ensam huvudperson. Vid sin sida, om än inte fysiskt, har han den lesbiska utomjordingen Archeth, som lämnats i världen av sin flyende art. Han får även sällskap av en gammal vän, nomaden och stamhövdingen Egar Drakbane.

Berättelsen är relativt tunn och ranglig under all action, men vi kan ju tänka oss att det beror på att det här är första delen i en trilogi, och att berättelsen måste byggas upp ordentligt innan den kan ta fart och liksom explodera i tredje boken, som vanligt. Den andra boken, The cold commands, ropar på mig i detta nu på att få bli läst, så det blir den snart, och den tredje avslutande delen The dark defiles beräknas komma i augusti 2014. Herregud, orka vänta så länge!

Ja, jag uppskattade storligen denna queera, annorlunda actionfantasybok. Abercrombie har såklart blurbat den, men det vet ni ju, att vi inte litar på blurbar på den här bloggen.

Vill du ha yxfantasy? Barbarisk, våldsam fantasy med crazy alien guys? Då är detta din bok. Plus massa gay sexscener. Hah! Måste man ju gilla.


På natten vakar ljuset

Jag hade hört mycket om Nattpatrullen/Night watch, men aldrig kommit mig för att läsa den. Men så fanns den att ladda ner från E2Go, och då blev det äntligen Nattpatrullens tur.

Sergei Lukyanenko är den tredje ryska genreförfattare jag ger mig på. Tidigare har jag läst Anna Starobinets och försökt läsa Dmitry Glukhovsky. De har någonting gemensamt, alla tre, inbillar jag mig. Någon slags rysk kyla, klyshigt nog. Det är lite avskalat och en underlig avmätt stämning. Starobinets (Den levande) lyckas väldigt bra med den här stilen, men Glukhovskys Metro 2033 fastnade jag inte alls för.

I Nattpatrullen är det här allvarliga mindre påträngande. Den är till och med ganska lättsam. Men jag kommer inte personerna särskilt nära, trots att huvudpersonen Anton utsätts för en mängd dramatiska händelser.

Goodreads hittar jag följande beskrivning: ”Set in modern day Moscow, Night Watch is a world as elaborate and imaginative as Tolkien or the best Asimov.” Åt det kan jag bara skaka på huvudet, för det är en mycket grov överskattning. Världen är inte särskilt komplex, och även om det är fantasifullt, så är det inte oerhört originellt.

Boken utspelar sig i Ryssland i modern tid. Det finns en typ av människor som kallas Andra, och som har någon sorts magiska färdigheter. De väljer Ljuset eller Mörkret, till synes slumpmässigt utifrån dagsformen när de gör sitt val, och en del av dem får anställning i Dag- eller Nattpatrullen. Det är Ljuset som patrullerar på natten, och Mörkret som patrullerar på dagen. Detta har sin orsak i ett avtal mellan Ljuset och Mörkret, där de båda sidorna övervakar varandra för att upprätthålla vapenstillestånd.

Nattpatrullen består av tre berättelser, som sätter mig lite ur spel under läsningen, eftersom de avlöser varandra ganska abrupt. Men berättelsen hänger ändå ihop någorlunda mellan berättelserna, och vi får följa med Anton på väg upp i rankerna på hans jobb. Längs vägen inser han att Mörkret och Ljuset inte är så enkla att skilja på som han först hade tänkt, att avtalet inte är så givet, och att hans självrättfärdiga syn på sitt jobb kanske inte heller är så självklar.

Mina starkaste minnen är från vampyröverfall, mörka gator och våldsamma magikerkamper på hustak. Det är en fin berättelse, och lätt att ta till sig, men så där vansinnigt bra och spännande är det aldrig.

Jag börjar undra om jag någonsin kommer att hitta en så där fantastisk fantasyroman som ändå utspelar sig i nutid?


Söt, sorglig, underbar

Människor koloniserar en planet för att utnyttja naturresurser och tjänar stora pengar. De vill inte höra något om intelligenta varelser. Känns det igen? Ja, visst gör det det, men jag lovar att Fuzzy nation är bland det bästa du läst ändå. Om du inte läst originalet Little fuzzy, som den här boken bygger på. (Jag har dock inte läst den, men tvivlar på att den kan vara bättre ;)

John Scalzi lyckas använda en redan använd idé, och en redan skriven bok, och liksom ändå få till det. I och för sig har han fördelen att bokens egentliga huvudpersoner är dödssöta furrisar, och att en av bifigurerna är en gullig labrador, men han lyckas till och med skriva om dessa sötchockskaosdjur utan att tappa allvaret. För det är en allvarlig bok.

Huvudpersonen, Jack, är en sån där egoistisk spjuver. Han bryr sig mest om sig själv, men är tillräckligt charmig och rapp för att folk ska stå ut med honom ändå, oftast. När han på samma dag lyckas spränga en bergssida, vilket orsakar en ekologisk katastrof, och upptäcka en ny art, så utmanas hans egoism till det yttersta. Dessutom måste han bestämma sig för om den här sötegullimysiga carebjörnen är intelligent eller inte.

Jag kan inte låta bli att dra vissa, hrrrm, paralleller, till andra tillfällen jag upplevt att söthet upplevt som omöjligt att kombinera med intelligens. Har vi hört talas om det allihop, kanske? Ja, lite va?

Som i all den bästa science fiction är Fuzzy nation både spännande, fantastisk, och whatnot, samtidigt som den lyckas flika in intressanta frågor: Vad är intelligens? Vad är kön? Vad är en familj? Vilka rättigheter bör den här pälsbollen ha?

Förstår ni det här svamlet? Framgår det att Fuzzy nation är en fantastisk, söt, sorglig och underbar bok om viktiga och samtidigt oändligt gråtmilda ämnen?

Förstår ni att ni måste skaffa den och läsa den?

Bra.

Tidigare om John Scalzi:


De läskiga bebisarna

Lite sent omsider kan jag nu äntligen berätta vad jag tyckte om den nya svenska science fiction-romanen Den nya människan av Boel Bermann. Den kom i augusti, och har sin utgångspunkt i något så hemskt som barnamord. Men är det verkligen ett mord? Och är det verkligen ett barn? Uhuh… sjukt rolig premiss, tycker jag. Det blev väl kanske inte riktigt så centralt som jag hade hoppats, dock.

Huvudpersonen, Rakel, råkar alltså döda ett barn, fast hon gör det med flit. Barnet försöker nämligen döda ett annat barn, ett riktigt barn. Skillnaden mellan dessa två barn är att det riktiga barnet är ett sånt som vi ser varje dag – det skriker, låter, skrattar, gråter och leker. Det andra barnet beter sig som en robot. Alla nya barn som föds beter sig så.

Staten upprättar särskilda skolor åt de nya barnen. Föräldrarna får inte, och vill kanske inte heller, uppfostra de här underliga människorna.

Vi följer Rakel medan hon ser de nya barnen ta allt större plats i samhället, och de vuxna förändras, världen förändras. Allt förändras av den nya människan.

Jag gillade verkligen premissen, och jag gillade idéerna i hela boken, men men men men… OCH! Och… det var synd att, nej men det var synd att vi inte får lära känna Rakel bättre. Jag upplevde det som att boken återberättades mer än att jag fick uppleva den i första hand. Jag kom inte in i händelserna, jag befann mig aldrig mitt i skeendet, och jag kände inte riktigt för hjältinnan Rakel annat än en viss frustration.

Rakel tittar på barnen, men jag vet inte riktigt hur de ser ut. Rakel utsätts för saker, men jag kände inte vad hon kände. Rakel super till det ett antal gånger under berättelsens gång, och jag vill bara bläddra vidare tills det faktiskt händer något. Visst har jag över huvud taget svårt för ”vi löser det med alkohol” både i böcker och i verkligheten, men här kändes det varken som att det bidrog till Rakels förfall, eller till att driva boken framåt.

Nja… illa var det verkligen inte. Jag tycker om boken och det finns hur mycket som helst att diskutera när man läst den. Jag hoppades nog på en närmare upplevelse, helt enkelt.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.