Kategoriarkiv: Uppdatering

Bloggens återuppståndelse!

Hejsan bloggen, hejsan bloggläsare, hejsan bokbloggarmaffian, hejsan världen!

Ja, jag är tillbaka, faktiskt. Jag har precis skrivit mig igenom recensionerna av de böcker jag läst sedan jag försvann i höstas. Det har gått många månader, och är ju faktiskt inte helt okej, men… Det har varit så otroligt mycket. Jag pluggade, jag disputerade, jag var bortrest och vilade upp mig, jag skaffade en hund (!), jag sökte jobb och nu har jag faktiskt fått jobb också, så nu har jag verkligen landat i ett helt nytt liv.

I mitt nya liv finns det förmodligen mer tid till saker jag vill göra, eftersom jobbet inte kommer att ta riktigt lika mycket tid. Faktiskt. Men givetvis kommer hunden att ta en del av den tiden, och även alla de där roliga sakerna en faktiskt vill göra när en är ledig. Gå på stan, fika, shoppa, muséer, film, konserter… Jag vet inte vad som gör er riktigt glada, men just nu är det allt detta som gör mig väldigt nöjd med livet.

För att förbereda er på DEN ANFALLANDE HORDEN av recensioner framöver (nåja), så kommer här en teaser:

  • Sågningar av det lättare slaget. Inte helt rättvisa kanske, det är lätt hänt att en bok som är bra när en läser den, i efterhand känns lite sämre än just då, eftersom själva upplevelsen lägger sig och vissa berättartekniska problem finns kvar. I eftertankens kranka blekhet så att säga.
  • Fantasy. EN HEL DRÖS. Och inte vilken fantasy som helst, utan fantasy med drakar och magi och läsglädje av det slag som får dig att läsa sex böcker i rad av samma författare. Ja!

Så, sitt gärna kvar tills imorgon, för då kommer den första recensionen. Tills dess kan ni njuta av denna bild på min lilla hund:

Chihuahuor vet hur man sover gott

Klicka in er på Instagram för tusen många fler bilder på vovven.


Bloggen är inte död

Jag vill bara meddela er att bloggen inte är död.

Jag disputerar om två veckor och har helt enkelt fullt upp med att dö av nervositet och plugga en massa.

När jag är klar, och förhoppningsvis gick det bra, om två veckor, då ska jag lägga upp recensioner av de böcker jag läst sedan oktober.

För jag har faktiskt läst en del. Det är väldigt skönt att få koppla bort stress och måsten och läsa om en annan verklighet. Det har blivit både böcker om vår värld och fantasy.

Kotteko

Kotteko

Så, när jag inte pluggat har jag läst, och när jag inte ens kunnat slappna av med en bok har jag stickat eller byggt kottkor.

Där har ni lite tips ifall ni också en dag skulle upptäcka att ni är så stressade att det trycker över bröstet, blir svårt att andas och det känns som en bra idé att kräkas. ;)


Kombinera ebok och ljudbok = porrigt

Det här inlägget handlar om hur porrigt det är med brittiska och om hur man kan kombinera ebok och ljudbok.

Idag när jag lekte lite med Google books, så hittade jag funktionen ”läs upp boken för mig”. När jag provat text-to-speech-funktioner tidigare har jag aldrig blivit imponerad, men väl fått mig ett skratt, så jag testade. Och… det fungerade jättebra!

Boken jag lät läsas upp var Dark wolf rising av Rhyannon Byrd. Det är en Harlequin Nocturne-roman, dvs erotisk romantik med övernaturliga inslag.  Inte kanske vad jag brukar läsa, men jag har tre orsaker:

  1. Det är kul att läsa vad man vill
  2. Jag lovade en tjej som jobbade på Halequin att testa deras Nocturne-böcker
  3. Den var gratis på Google play books (finns även till iOS)

Boken har fått 3.83 av 5 stjärnor på Goodreads. Det är alltså medelvärdet från 880 personer, och den har 148 recensioner. Den är populär, om man säger så. Folk som gillar paranormal romantik gillar den här boken.

Vad tycker jag? Jo, jag tycker att jag känner igen boken väldigt väl från de gamla Harlequin-böcker jag läst. De har förnyats, men själva berättartraditionen är densamma. Jag vet exakt när det är dags för sexscen, och tycker inte att det är konstigt att samma dialog fortsätter i två kapitel.

Själva språket är inte direkt dåligt, men konstigt skrivet. Det är många tankstreck och punkter, som om detta hjälper mig att läsa texten bättre och inte alls blir irriterande tjugo gånger på en sida. Personligen tycker jag att läsaren ska sköta den där delen, så länge det inte kan bli missförstånd.

Dark wolf rising handlar om, håll i er nu, en tjej som letar efter sin försvunna syster och därför råkar hamna i en varulvsstad.
SPOILAR VILT:
Hon träffar en snäll varulv, men hamnar i trubbel och blir drogad med afrodisiaka, varpå den snälla varulven måste hjälpa henne till orgasm sjuttio gånger på en natt. I kid you not, detta är premisserna. Sedan kommer de givetvis att bli kära, ha sex på riktigt, få tvivel, upptäcka att hon också är typ varulv och sedan leva lyckliga i alla sina dagar. Det är inte direkt… förstklassigt.
SLUT PÅ SPOIL
Men själva sexscenerna är bra. De skäms inte för sig och jag tycker att det är befriande. Egentligen är det vad Harlequin gör, och det är vad de gör bäst – skriver om sex.

Något som är mindre befriande är de kvävande könsrollerna, klyshorna och idén att så länge man inte penetrerar kvinnan så är det inte våldtäkt. Nåväl.

Men uppläsningen då?

Uppläsningen var fantastisk! Jag hade laddat hem boken på engelska, och uppläsarrösten i mina inställningar var en kvinnlig brittiska. Ni kan själva lyssna på henne här: http://instagram.com/p/eyDgnYSyaF/

Hon låter nästan som avsedd för att läsa upp porr. Blev jag anglofil nu? Ja, nu är jag nog det. (Passande nog innan jag läser akaporr The Raising.)

Det är helt enkelt en jättebra uppläsarröst. Dessutom fungerar den här text-to-speech-funktionen så bra, att hon till och med intonerar rätt på de flesta ställen. Jag är mycket imponerad.

Hon tappar lite i konstiga meningar, vid konstiga ord och vid felaktig editering, t ex när punkter inte följs av blanksteg. Hon antar också att stora bokstäver i tripletter är förkortningar, och uttalar shh som ”S.H.H”, men det är minimala problem och jag vänjer mig så snabbt att jag knappt tänker på de här sakerna efter några sidor.

Jag vet att det finns fler där ute som haft svårt för vanliga ljudböcker. Jag har aldrig riktigt klarat av att lyssna på dem. Men den här rösten är tillräckligt neutral, men ändå läsvänlig, att jag gärna lyssnar (ok, hon är porrig och brittisk). Dessutom går det att stänga av när jag vill och istället läsa boken med ögonen. Riktigt smidigt. Jag kan också slänga ett getöga då och då på texten ifall jag vill orientera mig, eller dubbelkolla vad hon sade. Det fungerade helt exemplariskt bra medan jag stickade i soffan. Kolla länken så ser du lite tydligare hur det fungerar.

Berätta gärna om du testat boken/uppläsning själv och vad du tyckte, eller om alternativa lösningar.

Några relevanta länkar:


Jag är tillbaka!

Hej! Kommer ni ihåg mig? Jag bloggar ju om böcker här, men det var visst ett tag sedan.

Efter att ha jobbat hela sommaren, lyckats kirra en deadline, upplevt en närståendes bortgång och nyss äntligen fått lite semester, så upptäcker jag nu att det finns tid till bloggen igen.

Jag hoppas att ni saknat mig, och att ni ser fram emot några recensioner i veckorna framöver.  Det kommer bli fantasy och science fiction, och det kommer bli både hyllningar och sågningar. För även om jag varit upptagen och inte orkat recensera, så har jag åtminstone orkat läsa, och det är ju huvudsaken.

Jag hoppas också att vi ses på Fantastika!


Bra böcker just nu GRATIS omg omg

Jag jobbar på att komma tilbaka till bloggen, men det är bara så jäkla mycket som ställer till det. Dels har jag flugit omkring till USA, vilket var jobb, så var inte avundsjuka. När man flyger blir man jetlaggad, så sedan orkar jag inte skriva. (Orkar dock läsa.) Och dels är det jobb jobb jobb inför läskiga disputationen om ca ett halvår.

Så, det var nog om mig, för jag har ett VIKTIGT MEDDELANDE.

Det är nämligen så att Undrentide förlag, som ger ut jättebra böcker (som Mörkrets väktare av Anna Blixt och En saga om sorg av Stefan Hagelger bort  eböcker! Det är nu, sedan 5 juli, och ca två veckor framåt, så skynda er!

Man gör så här:

Mejla info@undrentide.se och berätta vilken e-bok du är intresserad av. Så får du den som epub.

Böckerna ni har att välja mellan, omnomnom:

  • Fred så gyllene, Stefan Hagel
  • Fredens pris, Anna Blixt
  • Eldfloder, Elin Holmerin
  • De två odjuren, Elin Holmerin
  • Sår, Elin Holmerin
  • Ekens syster, Elin Holmerin
  • För hennes skull, Elin Holmerin

Om man säger så här:

  1. Sjukt bra erbjudande av ett litet förlag.
  2. Jättebra förlag.
  3. Jättebra svenska fantasyböcker.
  4. Alldeles för få läser dessa böcker.
  5. Jag älskar dessa böcker, och ni vet att jag alltid har rätt.
  6. Gört, för fan.

Om ni har minsta tvivel om detta, så kan ni läsa mina recensioner av Anna Blixt och Stefan Hagels böcker. Jag tyckte mycket om allihop. Själv tänker jag nog be om en av Elin Holmerins fristående drakböcker, som jag inte har läst ännu.


Läsmusik

Det här är ett inlägg om att läsa till musik. Jag råkade visst brodera ut mina tankar lite, så för dig som vill ha listan punkt slut, så är det bara att klicka och vara glad: Läslistan

Men för dig som är intresserad av detta viktiga ämne, så bör du nu sätta dig till rätta och spetsa dina ögonöron.

Jag läser oftast på pendeltåget. Ibland har jag tur, men oftast är tåget fullt av människor som spelar skrällig musik i kassa hörlurar, som spelar upp videoklipp för varandra ur högtalarna, som pratar, skrattar, äter, prasslar, testar ringsignaler, struntar i att svara och låter mobilen ringa, snarkar, hostar, nyser, snörvlar… Ni fattar. Det är helt enkelt inte optimalt för läsron.

Däremot är själva resandet, förflyttningen, helt optimalt. Jag läser alltid bäst när jag är på väg någonstans, som om min resa sammanfaller med bokens på något sätt, och förstärker intrycken. Någon gång vill jag boka en lång tågresa och bara läsa tills jag kommer fram, sova gott på ett hotell och sedan åka tåg tillbaka igen.

Ett annat sätt att förstärka intryck från boken, är att spela soundtracket. Tyvärr har väldigt få böcker ett soundtrack, och ännu mer sällan har de som har det några ljudspår som jag faktiskt tycker om (undantag Pål Eggerts litterära bokmusik). Ofta har den musik författare lägger upp dessutom den underliga egenskapen att det är sång till låtarna.

Enligt den forskning som finns om att läsa med musik, så är instrumentalt att föredra. Sången stör din koncentration, medan musiken i sig förhöjer den. Möjligtvis går det bra med sång på ett språk man inte förstår, men det allra bästa är alltså att hitta instrumental musik, som gärna liknar klassisk musik. Vetenskapen rekommenderar Mozart och liknande, och visst finns det fantastisk klassisk musik att lyssna på (testa gärna den här spellistan), men personligen föredrar jag något mer… modernt, producerat… och fett.

Därför har jag skapat den ultimata Läslistan. Musiken kommer framför allt från filmer, tv-spel och de få band som producerar musik som låter som filmmusik, t ex Immediate, som inte är ett band i vanlig bemärkelse (läs mer).

Listan går förresten lika bra att använda i badrummet ifall ni också ibland kryper ner i bubblet med en bok och en halvflaska bubbel. Förmodligen läsningens Rolls Royce, den ultimata lyxen.

Med den här listan kan jag stänga ute alla jobbiga ljud i läsmiljön och samtidigt få den där stämningen från en riktigt bra filmsekvens. Förmodligen blir böckerna jag läser bättre av att jag lyssnar på Läslistan, faktiskt. Förmodligen borde samtliga författare ge mig procent på sin royalty, eftersom jag bidrar till boken. Ehehehrrrrm… Nåväl.

Provlyssna gärna Läslistan. Vad tycks?

Brukar ni också lyssna på musik när ni läser? Har ni kanske tips på bra läsmusik? Pejsta dem genast i kommentarerna!

Spotifylänkar: 

Edit:

Ganska många säger att de inte kan läsa till musik, för att det måste vara helt tyst. Men… kan ni se på film (med filmmusiken i bakgrunden)? Vad är skillnaden? O.o


Vad du måste veta om Mo Hayder

Folk läser nu Ritual på svenska utan att ha läst Hayders tidigare böcker (som dock har givits ut på svenska för några år sedan). Så här tyckte jag om Ritual när jag läste den strax efter de två första böckerna.

Folk missförstår Jack Caffery. De fattar ”ingenting”, eftersom de ju egentligen hoppar in mitt i serien, som dock Hayder påstår är en ny, dvs Walking man-serien.

Den är skit. Utterly crap. Och varför det? Jo…

Så här är det. (enligt mig, okej då)

I de första böckerna är Caffery en komplex och fantastisk huvudperson, som har både goda och dåliga sidor, vilket också har sin förklaring. Då älskar man honom.

Sedan gjorde Hayder ett långt uppehåll då hon skrev fristående böcker.

När Hayder började skriva om Caffery igen, så verkade hon plötsligt hata honom. Som ett riktigt vidrigt ex.

Alltså skriver hon ner honom på alla sätt och vis. Han blir en otrevlig, dryg jävel istället för den mer nyanserade antihjälte han var tidigare.

Han är dessutom bara en konstig bifigur och huvudrollen innehas av den knarkande, idiotiska, flummiga jävla skitmänniskan Flea.

Ja, jag hatar Flea. Jag hatar henne av hela mitt hjärta och orkar inte läsa en rad om henne, ens för att få en glimt av min älskade Caffery.

Så här kan man uppleva Ritual när man läst de tidigare böckerna, som är enormt mycket jättemycket bättre.

Ingenting av det dåliga är med i de tidiga, men allt av det bra.

Hayder har liksom gått vilse i pannkakan och jag tänker inte läsa ett skit förrän hon blir ihop med Caffery igen.

Läs gärna mina recensioner av Walking man och jämför med recensionerna av Caffery-böckerna. Det är milsvid skillnad.

Tidigare om Mo Hayder:


Elitistmörkerklubbens traditionella ölfika

Ikväll är det dags för Elitistmörkerklubben att ölfika. Elitistmörkerklubben är, som bekant, en bokcirkel av oproportionerlig rekorderlighet.

Eftersom det bara är ölfika (oregelbundet återkommande), så finns det ingen bok att läsa till just ikväll. Vi kan alltså makligt dyka upp enbart för att prata om böcker i allmänhet, vilket är vad vi brukar göra ändå.

Kvällen till ära har jag även författat (bytt ut några ord) en sång:

Elitistmörkerklubbensången
(Melodi: Räddningspatrullen)

Nånting händer,
Det är något skumt på gång.
Men våra vänner,
dom läser dagen lång.
Och dom finns bland hyllorna här omkring,
Vill du ha boktips, ring!

Här kommer EMK!
Helt på språng, här kommer EMK, varje gång nu

Här kommer världens bästa elitistmörkerklubb
som läser böcker för din skull!

Här kommer EMK!
Helt på språng, här kommer EMK, varje gång nu
Här kommer världens bästa elitistmörkerklubb
som läser böcker för din skull!

Här kommer EMK!
Helt på språng här kommer EMK varje gång nu
Här kommer EMK!

Och med det avslutar jag detta informationsinlägg, som bara var avsett att göra er sugna på att starta egna bokcirklar att läsa böcker, prata, ölfika och se på film med.

Nej, jag måste också tipsa om ett gammalt inlägg jag kom att tänka på: Bön till en bok. Jag är fortfarande rätt så stolt över den.


Sexistisk gubbe som hatar böcker

Egentligen uppmärksammade jag Carl främst på grund av hans sexistiska , vidriga recension av en indisk restaurang.

Han utmärkte sig inte bara med sitt sliskiga språk, som verkade som hämtat från en refuserad Harlequinroman, kryddat med ett par meningar omdöme av den faktiska maten och servicen.

”Carl Reinholdtzon Belfrage har fallit för en yngre, mer spännande indier. Maharani Moor tillfredsställer hans smaklökar. Varje gång.”

Så här väljer Metro att inleda den här recensionen av en restaurang. Låt oss dock inte hålla restaurangen som medskyldig för den här vidriga recensionen. Säkert hade de ingen aning om vad de gav sig in på när de lät Carl få ett bord.

Ni ska få ett litet smakprov till, så att adrenalinnivåerna ökar lite till:

”Ni vet hur det kan vara: man tror sig ha den perfekta flickvännen – slank, vacker och på alla sätt alert rent intellektuellt – men så träffar man hennes lillasyster och världen faller samman framför en. En ny, yngre och spänstigare kopia har uppenbarat sig.”

”Hon heter Maharani Moor. Och hon är en strålande kopia av sin mor. Bara … ja ni förstår … nyare, yngre och spänstigare.”

Det är lite oklart om Carl vet skillnaden på systrar och mammor och döttrar, familjerelationsmässigt. Antingen det, eller så blir han så upphetsad att han inte riktigt lyckas hålla reda på sina egna metaforer.

”Jag har alltså bytt till en yngre modell indiska. Kanske inte helt politiskt korrekt. Men den här lilla snäckan är ung och rå [...] hon tillfredsställer mina smaklökar. Varje gång. Så, kan ni kland­ra mig?”

För att svara på Carls fråga, så kan jag verkligen klandra honom.

Men vad värre är, så verkar han ju faktiskt vara fullt medveten om att han är politiskt inkorrekt, men ändå skriver han den här smörjan?

Han har alltså babblat om yngre kvinnor, om att få ligga med flera kvinnor ur samma familj, och nu också om att den ”lilla snäckan är ung och rå”…  och som tillfredsställer hans smaklökar. Alltså, verkligen?

Hur kan man vara så äcklig?

Det kan jag förklara för er. För det är  Carl Reinholdtzon Belfrage som också skrev det här guldkornet, och håll i er nu, för han ger sig på Bokmässan och dess folk.

Metros ingress:

”Carl Reinholdtzon Belfrage förbereder sig inför bokmässan genom att testa maten som attraherar de svårmodiga och intellektuella bokmalarna.”

Ja, det vet man ju hur de är, de där läskunniga.

”En alternativ rörelse har de senaste veckorna påbörjat en aggressiv offensiv. Högst oväntat, då det vanligtvis rör sig om en mycket försynt, nästan människoskygg, fraktion. En grupp som annars hittas hukandes bakom tjocka läsglas i samhällets periferi, men som nu har letat sig fram i ljuset.

Jag pratar om Bokmässan-människor. Du kan lätt identifiera dem – de anser sig ha intellektuella ambitioner. De bär hjärnan på utsidan som en prydlig liten hatt. De klär sig i svårmod, svarta kåpor och pretentioner med en självklarhet som inte skådats sedan Svarte orm.”

Mysigt, va? Försynta blyga bibliotekarier (ja, det är väl den gamla klassiska stereotypen han beskriver?), som annars inte får uppmärksamhet, har plötsligt en egen mässa, inser Carl. Dags att trampa lite på dem.

De har intellektuella ambitioner tror de, men Carl vet ju bättre. Han är ju intellektuell på riktigt. Eller om det var antisocial med personlighetsstörning. Hur som helst, så verkar nu bokmalarna vara socialt accepterade. Jag anar att Carl inte är helt nöjd med detta. Han skyller på Twitter.

”Jag har för dagen valt att recensera en restaurang präktig som en bokmal samt med en budget attraktiv för dessa kulturmänniskor. En korvkiosk.”

Ja, lite klassförakt och fler stereotyper. Sådärja! Då är Carl snart redo att kommentera själva maten. Det som han får betalt för av Metro.

”Jag intar min middag med författaren och matkritikern Mattias Kroon, nu aktuell som medarbetare till boken…”

Ja, Carl har en kompis som av någon orsak är helt inne på självplågeri, och som därför är kompis tillbaka med Carl, och följer med honom på den här bokmalslynchningen. Hans bok ska jag nog inte läsa, även om Carl smyger in reklam för den väldigt smidigt. Jag vill ju trots allt inte vara en sån där paria i samhällets utkant.

Men det är klart. Det Carl egentligen förmedlar är ju att det är skillnad på Författare och Läsare. Den ena är ju lite intressant att vara kompis med och ta med på middagsbjudningar.

Det var allt jag hade att bjuda på. Hoppas att ni nu hatar Carl lika mycket som jag gör, så har vi gott sällskap här bakom läsglasen… folkskygga som vi är.

Uppdatering:
Linus Paulsson på Metro säger på twitter: ”Metro får aldrig vara eller uppfattas som sexistisk. Vi har i dag därför avpublicerat en krogrecension som inte borde ha publicerats.”

Det var ju bra. Men innan, så tyckte de visst att den var okej. Och givetvis gäller det den sexistiska recensionen. Som hann läsas av många dessförinnan.

Uppdatering två:

Metro är splittrade. ”Pontus” på Metro säger:

Vi har alltså en ansvarig som säger ”det här var dumt”, och en som säger ”du är dum”.

För det handlar inte om att ”gilla” eller ”ogilla”, när en text är sexistisk. Då är det helt andra värden och värderingar vi diskuterar, än tycke och smak. Och det Pontus skriver här, är samma skit som Texas Longhorn försöker sälja, dvs att sexism är underhållande.

Motiveringar till sexism kan bli intressantare än sexismen i ursprungsfallet. Hur motiverar du att tala om kvinnor på ett förnedrande sätt? Tycker du att du kan betala folk för sexism, med gott samvete? För de skriver ju ”utifrån sig själva”?

Det är många saker Pontus behöver fundera på. Jag hoppas att Linus Paulsson kan hjälpa honom med det.

Tills vidare fortsätter jag att inte läsa Metro.


Gratis eböcker? Massor av sf och fantasy?

Jag måste bara dela med mig av denna fantastiska sajt!

Jag upptäckte den då många författare på twitter länkar dit när de ger bort sina böcker gratis, för att öka intresset, eller för att få en läsarkrets och senare kunna locka ett förlag.

Den heter Kobo books, och där finns dels en länk till gratis böcker från public domain, men också möjligheten att söka på t ex science fiction eller fantasy och filtrera för gratis, och få upp massor.

Böckerna med priser på är inte helt dyra de heller. I många fall är första boken i en serie gratis, och sedan kan man köpa uppföljarna, om man tyckte att det var bra.

Kobo är enkelt att registrera sig på, och du behöver inte registrera betalningsmetod om du inte vill betala för något. De tillåter nedladdning ffa i .epub, som väl är det bästa och mest allsidiga formatet. Ibland använder de även Adobe DRM, som man måste öppna i Adobe Digital Editions innan man kan läsa på t ex mobilen.

När man väljer böcker har Kobo väldigt bra uppdelning i genrer, med mer precision än bara ”SF och Fantasy”. De har även romantisk fantasy, militär sf,  etc. Dessutom kan man lämna betyg på böcker, så det är lätt att börja med säkra kort som många har gett högt betyg.

Återkom gärna och berätta om ni testar Kobo, och allra helst länka till bra böcker ni hittar!

Och tipsa gärna ifall ni har andra bra sajter för eböcker på fickan. (Amazon undanbedes)

(Och nej, jag har verkligen inte fått betalt eller något för detta. Blev bara lycklig och klickade hem tusen böcker att prova.)


Om att vara kritisk

Ni vet när ett huvud och en bok stöter ihop, och det låter ihåligt? Då är det inte säkert att det är bokens fel. (Georg Christoph Lichtenberg, se ovan)

Det är helt sant det där citatet.

Ändå sitter jag här och recenserar böcker på min fritid. Och en del av er tycker att det är intressant. En del av er håller med, andra inte. Man kan kommentera och kritisera på varje inlägg. Ibland gör ni det och då blir jag glad.

Jag läste nyligen en kommentar på en recension jag skrivit. Den var glad, så då blev jag glad. Men kommentaren handlade även om dessa men vi som recenserar skriver. Om att en känslig själ kanske läser recensioner om den bok hen skrivit, och blir ledsen. Det står fina saker, men ständigt detta men. Ständigt något som inte var bra, något som borde varit annorlunda, bättre, eller inte alls.

Så är det.

Ja, så är det verkligen.

För vad skulle det vara för slags recension om man inte försökte vara lite kritisk också?

Jaha, säger ni, men ibland är du ju faktiskt inte alls kritisk, även om du ibland är lite för kritisk också. Ibland säger du ”det här var bäst LÄS FÖR BÖVELEN” (det har jag iofs aldrig sagt, tror jag).

Men det är sant. Ibland är jag inte alls kritisk. Ibland blir jag helt enkelt överväldigad. Kanske är det vad man vill uppnå med sin bok, men det är inte vad jag tycker att man vill uppnå med en recension.

En recension ska vara kritisk. Då har du gjort rätt. Den får hylla och beskriva och analysera på alla håll, men där ska finnas ett försök till kritik också. På ett bra sätt.

Men så tänker nog inte en författare som jobbat på en bok hur många timmar som helst, som till slut fått den utgiven, som till och med fått den läst. Och recenserad. Och så skriver idioten ett jävla ”men”.

Men så är det.

Så är det verkligen.

Ibland är en bok helt enkelt inte riktigt fantastisk. Och så recenserar jag den, för de som vill läsa om boken. Och då måste jag vara ärlig. För jag är en väldigt ärlig person och jag tycker det är hela poängen med att recensera, att ni ska få min helt ärliga åsikt om en bok som ni kanske funderar på att läsa, eller som ni redan har läst. För jag recenserar ju för era ögon, inte som någon slags utvärdering av en författare.

Mitt syfte: Att få diskutera åsikter om böcker. Att få utlopp för mina tankar om dem. Och att få fundera kring vad som är bra och inte.

Mina åsikter är inte ristade i sten. Ibland har jag fel, ibland är jag osäker och ibland ångrar jag mig. Men ibland är en åsikt bara en åsikt. Och du eller någon annan har förmodligen en annorlunda åsikt, lite eller fundamentalt. Det är ju det bästa, för vad vore det för kul om vi tyckte samma sak? Vad hade vi då att diskutera?

Nej, jag anser nog att det är helt rimligt att vi tycker olika om böcker. Det är så det ska vara. Men jag förstår att det är tråkigt för någon varje gång du eller jag inte tycker om en viss bok.

Det är inte alltid kul att behöva kritisera och ge synpunkter på förbättringar, när personen som skrev boken faktiskt kan tänkas läsa och ta illa upp. Men det kan vara väldigt givande att få. Eller bara hemskt. Boken är ju publicerad.

Det är skillnad på att vara kritisk på ett seminarium eller i en diskussion och att vara kritisk mot ett faktum. En publicerad bok kan man inte längre ändra på (om man mot förmodan skulle vilja).

Jag vet att risken finns att någon tar illa upp när jag skriver det jag gör. Både läsare och författare. Skulle jag själv skriva en bok, så skulle jag förmodligen låta någon förläsa samtliga recensioner innan jag själv läste dem. Så att jag slipper läsa om min krokiga grammatik. Eller mina papperstunna karaktärer. Eller den vedervärdiga hjälten i speedokalsonger.

Eller inte. Nej, förmodligen skulle jag läsa dem ändå. Men säga till mig själv att vi tycker olika, Kalle Kanin och jag. Vi tycker olika och kanske skulle jag skratta högt åt hans text. Kanske inte. Kanske är han ett geni. Vem bryr sig? Får man ingen kritik så har man förmodligen inte blivit läst. Får man lite beröm, så är det mer än inget. Får man en bra recension med ett litet men på slutet, så var hela recensionen bra, men recensenten kände ett starkt behov av att visa på analytiskkritisk förmåga. Kalle Kanin har minsann läst grundläggande textanalys. Han vet. Hur man gör.

Efter denna wall-of-text. Efter denna rant: Jag vill inte skriva om boken. Jag vill skriva hur den kändes, vad den gjorde och hur den levde. Och ibland håller det inte riktigt. Då säger jag det.

Ibland tror ni på mig. Ibland säger ni att jag är helt flokig.

Fortsätt med det.


Joyce Carol Oates under cover

Jag kom att tänka på en gammal favoritfilm härom dagen. Ni vet, en sån där film man aldrig glömmer och som man kan se om och om igen.

Det var Foxfire, med Angelina Jolie.

Men döm om min förvåning när jag tittar på den på Youtube…

…och bland förtexten ser ”Based on the book by Joyce Carol Oates”.

Jag som inte ens gillar Joyce Carol Oates. Trodde jag.

Men jaha… Tydligen gör jag det. Så nu ska jag se till att läsa den där boken Foxfire: Confessions of a girl gang. Så kan ni titta på filmen så länge (Hela finns i tio klipp på youtube. Börja med länken ovan.)


Nördigt woolprojekt i Minecraft

Vid det här laget vet ni att Wool av Hugh Howey är sjukt bra.

Howey länkade nyss på sin blogg, till en kille som byggt en silo i Minecraft. Det är sjukt coolt. Och väldigt nördigt.

Videon är ganska spoilrig (och har inte världens bästa berättarröst, kanske..), men man kan stänga av ljudet om man är mitt i boken och inte vill riskera något otyg.

Jag hoppas att Mr Minecraft Notch har sett den här.

Och läs boken, för guds skull.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Mer om Hugh Howey:


Böcker bortskänkes

Ni har väl sett att det finns Böcker bortskänkes?

Länken finns alltid där högst upp på sidan.

Nu är den dessutom nyuppdaterad med böcker du kan få.


Hur läsa många bra böcker?

Jag ska guida er, för jag vet sånt här.

Hur hittar jag bra böcker? Hur vet jag om en bok är bra?

Lugna ner dig nu, lilla vän, så ska Feuerzeug demonstrera (förlåt):

Jo, så här är det. Du måste välja fler bra böcker att läsa. Ju fler av de böcker du läser som är bra, desto fler bra böcker kommer du att hinna läsa.

Det är också så att du måste låta bli att läsa dåliga böcker. Där finns även mästarmomentet att sluta läsa dåliga böcker. Dvs att lägga bort dem ifall du till nöds råkat välja ett ruttet exemplar. Men det är som sagt en mästargärning, och man kan inte förvänta sig att det ska vara lätt att uppnå sådana högt stående färdigheter.

Här följer några enkla tips för att du på bästa möjliga sätt ska lära dig att känna igen en bra bok:

1. Tjocka böcker är alltid bäst

Tjocka böcker är bäst, för att de är längre, så det blir alltså mer bra i en tjock bok än i en lika bra tunn bok. Det händer mer i en tjock bok, givetvis, så även där finns större potential för bra.

Givetvis finns det även nackdelar med tjocka böcker. Till exempel hinner man läsa färre böcker på ett år, om man håller på och räknar sånt.

Jag har tillfälligtvis provat det här med tunna böcker, eftersom man alltid ska utmana sina fördomar. Tyvärr stämde alla mina fördomar. Tunna böcker läste jag fort och många, men det var inte lika mättande.

Det är alltså inte alls så att man läser fler bra böcker om man läser fler böcker. Do the math, people. Man läser fler bra, men det blir en liten andel. Eftersom SOM JAG SADE, så läser man då tunnare böcker = sämre. Hallå! Häng med nu. Jag har rätt.

2. Serier är alltid bättre

Det här har åter igen att göra med att det är mer av det goda. Om en bok är bra, så är den såklart ännu bättre om det finns mer av samma vara, dvs en serie.

Därför följer även följande:

3. Fantasy är alltid bättre

Eftersom fantasy i princip alltid förekommer i serieform.

4. Böcker med slagkraftig slogan är alltid bättre

Det här är direkt kontraintuitivt. Vanligtvis är en slagkraftig slogan ett tecken på skräpig kvalitet. T ex vad gäller godis, prylar, tidningar, tv-shop och annat trams. Men så inte för böcker. Det är därför de försöker få till blurbar och sånt, när de inte kommit på en bra slogan. En slogan är mycket bättre än en blurb. (En bok med många blurbar är dålig.)

Fotnot om blurbar: louixenpixeln vågar sig på att blurbar av favoritförfattare är ett gott tecken. Jag har kommit fram till motsatsen. Jag läser numera helst inte alls böcker som mina favoritförfattare blurbat, eftersom de bara blurbar dem för att dessa författare skriver något liknande, men sämre. Det är alltså ett tecken på ”läs den här, så att du tycker ännu bättre om mig sedan”.

Låt er icke luras!

Ser du en bra slogan på en bok, så kan du alltså genast sträcka dig fram emot den.

5. Böcker med snyggt omslag är alltid bättre

Oj, så fördomsfullt. Men tyvärr sant alltså. Snygga omslag ger inte bättre böcker, men bra böcker har snygga omslag. Om det har att göra med att förlaget har lite bättre anställda, eller att författaren har lite bättre smak vet jag inte. Men det är definitivt signifikanta skillnader mellan staplarna här.

6. Böcker med icke utförlig baksidestext är alltid bättre

Ju mer diffus beskrivning på baksidan, desto bättre är boken. En bok som beskrivs i allt för mycket detalj är dålig, utan undantag. En bok som till och med spoilas på baksidan är (såklart dålig eftersom den är spolad, men är också)  sjukt dålig.

Det är desperation det stinker om en utförligt beskriven bok. Den vill så gärna bli köpt och läst, trots att den inte håller måttet, att den fläker ut sig skamlöst och blottar varje nerv på förhand. Inte attraktivt, och inte bra läsning. (Dra inga paralleller med naket, för det är liksom skillnad på människor och böcker)

7. Fint typsnitt

Louixenpixeln påstod detta, men det hade ännu inte vetenskapliga belägg. Men så sade Eva-Lotta samma sak, och då blev det ju signifikans (p<0.05).

Eva-Lotta talar om strukturer och papper och om hur texten var satt på sidan. Det stämmer ju, inser jag. Det är ju otroligt hur bra en bok blir av lite bling-blang.

Som t ex kartor! Så då är vi tillbaka på punkt 3, eftersom fantasy föredömligt ofta har just kartor. De kan ibland också ha ännu bättre saker, nämligen Ordlistor och Persongalleri, samt Genealogi. Där kan vi snacka bra grejer! Det är alldeles så att jag blir andlös av bara tanken, faktiskt.

8. Kartor, ordlistor, persongallerier och genealogi

Se ovan.

Easteregg!

Det här var nog summan av kardemumman av mina bästa tips.

Bistå gärna med fler i kommentarerna, och…

…bevara oss från dåliga böcker!

Det finns för lite tid för att läsa dem, och alldeles för många bra böcker där ute i bokhyllornas mörka skumrask.

Easteregg2!

Okej… Min twitterkompis Maria @transfeminazgul sade just något ganska roligt/deprimerande.

Jag har just beskrivit Bibeln. Ridå.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.